En gång, då jag var liten var min familj och hälsade på hos farmor och farfar i Eneboga.
Tågstationen låg precis nedanför backen till huset och vi väntade på att Agnes skulle komma med tåget från Stockholm - det var farmors yngsta syster. Den äldre systern Tilda hade redan anlänt.
- Hoppas, att hon inte har med sig sin bortskämda hund, sa farmor och Tilda till varandra.
De tittade ut genom fönstret och såg tåget komma. Ut på perrongen klev Agnes - och hon hade med sig sin stora, svarta hund - och systrarna suckade.
Antagligen förstod hunden, att han inte var välkommen, för det första hunden gjorde, då han kommit uppför backen, var att lyfta på benet och ge farfars persilja en skvätt. Den persiljan blev det aldrig något av sedan, hörde jag berättas många år senare.
Hunden gick därefter in i köket, lyfte på benet och vätte ner Tildas ben. Tilda ropade till. Åh, vilket hallå det blev!
Alla blev inblandade men Agnes, blev riktigt bestört.
Efter en stund hälsade man i alla fall på varandra och skrattade - men hunden åkte ut ur köket.
Så här långt efteråt tror jag, att jag faktiskt redan då tänkte:
- Man skall nog inte prata illa bakom ryggen på varken människor eller djur.
Men så roligt det blev ändå att upptäcka, att man skrattade och kramade om varandra efter uppståndelsen, som varit.
Farmors syster Hilda fick jag aldrig träffa, men känslan av trivsel med fars mostrar Tilda och Agnes kan jag fortfarande känna.
Synd bara att jag nästan inte kommer ihåg något annat "riktigt" minne av de två mostrarna, än denna lustiga dag med hunden ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar