På den tiden var vi skolbarn väl insatta i varför man firade påsk och vi hade lärt oss flera påskpsalmer utantill. Det var alltid sorgligt med långfredagen, men ändå något särskilt fint med det, tyckte jag. Alla affärer var stängda och tystnaden var påtaglig den dagen. Jag tog fram mina ritpapper.
Jag satt och ritade och målade påskbrev. Det blev kycklingar, tuppar, hönor som bodde i stora ägghus med blåsippor runt omkring och mycket annat. När det sedan blev påskafton gick jag runt och stoppade ner breven till folk som jag tyckte om - eller som behövde en uppmuntran för att de var gamla!
På påskaftonen var vi barn, med de vuxnas uppsikt, ute och "luntade"- eller helt enkelt eldade i fjolårsgräset. På kvällen tändes den stora påskbrasan ute på ängen nedanför huset. Vi stod och värmde oss vid elden och det hände att den fortfarande brann dagen efter; Sedan var det vår - och snart fick man njuta av det nya gräset, som stack upp så grönt i de svarta spåren efter gräsbränderna.
När våra egna barn var små, klädde de ut sig till påskgummor eller påskgubbar - målade sig och var förväntansfulla då de gick runt till grannarna med små teckningar och önskade "Glad Påsk."
Jag vill önska oss alla det samma!
PS. Den urgamla ungdomstraditionen i Göteborg att lunta lever i all önsklig välmåga, har jag hört. Fortfarande blir det problem ibland och brandkåren får att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar