fredag 31 januari 2014

Det ljusnar

Solen syns inte till, men det är ganska ljust ändå, tack vare nysnön på marken ...

I gamla vävkammaren börjar det också ljusna. Vår händige snickare har satt upp gipsskivorna och alla lister är på plats.


Nu är det bara för Åke och mig att fortsätta att städa, röja och måla.


Det är helt otroligt att vi kommit så här långt -


sedan får vi tapetsera och ta hand om högarna i rummet bredvid.


Därefter får det gärna bli många dagar med solsken - och sportlov hos oss ...




torsdag 30 januari 2014

En vanlig torsdag

Idag är det en gråmulen dag med snö i luften, men det är fågelkvitter utanför fönstret -

och jag kvittrade en stund med Theresia i telefonen ...

                      Bild: Theresia. 1988.

Igår fick jag mattvarpen med posten, som jag skickat efter. Idag skall jag fortsätta att fixa till mattfransarna på köksmattan, som svärmor Marta vävde en gång i tiden.


Jag lärde mig att tvinna "råttsvansar" på vävskolan, 1965, och Marta ville lära sig hur det gick till - och jag lärde upp henne.

Det är så mycket omsorg och känsla nedlagd i vår köksmatta, från mattans allra första början till avslutningsfransarna. Det känner jag tydligt då jag håller mattan i knäet!

                      Bild: Gamla och nya råttsvansar!

Mattan är gammal nu, men den går inte att köpa någonstans.


Jag känner mig riktigt glad över att jag äntligen kommit till skott med de trassliga mattfransarna. Och det känns som en rolig lek!

- Tänk om vi alltid kunde få arbeta och skapa, som på lek. Så bra vi skulle må!

Det är väl det vi kan önska oss alla var och en, speciellt en ganska vanlig torsdag som denna ...



onsdag 29 januari 2014

En fjällräv

För en stund sedan tog Åke på sig kängorna för att gå ut i snön och hämta in ved och jag tänkte ...

Det var på våren 1968. Jag bodde i Stockholm. Åke i Avesta.

Han bjöd mig på fiskpinnar och potatis, som han tillagade på sitt gasolkök, då vi träffades.

Jag tittade förundrat på honom!

                      Bild: Sjön Rossen och sommarstället i bakgrunden.


Vi förlovade oss och Åkes föräldrar  hade just skaffat sig ett sommarställe i Horndal.

En söndag på försommaren var Åke och jag ute på sjön och fiskade.

Han pratade om fjällen, naturen, ryggsäckar och tält - och det lät så spännande.


                       Bild: Vårt första fjälltält. 1968.

Vi åkte på semester några dagar via Särna till Fulufjället. Sov i tält på nätterna och vandrade på dagarna - fiskade foreller och mötte förvånade renar -

                                      Bild: På Ammarnäsfjällen. 1971.

och kom så småningom till Njupeskärsfallet. Vilken upplevelse! Jag glömmer aldrig de vackra, uråldriga träden och de orörda markerna och det brusande vattenfallet, Sveriges högsta. Vi borde åka dit igen!

Vi åkte vidare med bilen till Funäsdalen, var uppe med linbanan, åkte över Flatruet, stannade i Ljungdalen ...

Men detta var bara början!

Jag hade fastnat för en ovanlig sorts "fjällräv" och jag tyckte, och tycker fortfarande, att det är något alldeles speciellt med det ...




tisdag 28 januari 2014

Frökex

Idag har det varit en dag då det passade att prova med frökexen igen och lite annat ...




Det här receptet till frökexen fick jag av Kristina!



1 dl Solroskärnor 1 dl Sesamfrön ½dl hela Linfrön 2 msk Pofiber 1 msk Fiberhusk ½ dl Kokosfett utan smak (eller lite smör) 2½ dl kokande Vatten ½-1 tsk Havssalt Lite flingsalt att strö över.
Blanda alla torra ingredienserna i en bunke. Koka upp vatten, lägg i kokosfettet (eller smöret) och koka upp på nytt. Häll därefter vätskan över fröblandingen, rör om ordentligt. Smaka av om smeten är lagom salt. Häll genast upp på en plåt med bakplåtspapper 30×33 cm, sprid ut till en tunn kaka.

Jag kavlade ut degen på plåten med ett bakplåtspapper ovanpå degen! 

Strö över lite flingsalt.
Grädda på 150° i 45 minuter. Ta ut och markera fyrkanter. Stäng av ugnen, sätt in brödet att torka i en halvtimme. (Jag sänkte till 100 grader och lät kexen 
stå minst en timme, innan de blev torra)
Bryt i bitar och njut av ett nyttigt och gott knäckebröd, med minimalt med kolhydrater. För ett få ett bröd lite likt Finn Crisp, smaksätt smeten med 1-2 tsk Brödkryddor eller stött anis, fänkål och kummin.



Jag vill ha smör och ost på kexen! Låt er väl smaka ...




måndag 27 januari 2014

Måndagsutflykt

Idag tog vi en biltur till Duro fabriksbod i Hagaström, Gävle. Vi var ute efter tapeter till rummet längst nere i huset ...



Genast vi klev in genom dörrarna möttes vi av en trevlig dam, som lyste upp då vi sa att vi var ute efter tapeter.

Åke och jag trodde att vi visste ungefär vad vi ville ha, men det var svårt att hålla fast vid det, då vi såg alla fina mönster och vackra färger.



Efter en god stund bestämde vi oss för en mönstrad tapet, fastän vi sagt att vi skulle ha något utan mönsterpassning.

Vi får visa tapeten på bild då vi fått upp den på väggarna! Än dröjer det nog några dagar innan det blir dags.

Glada i hågen åkte vi hemåt med våra tapetrullar, men först stannade vi till i köpcentret i Valbo. Då upptäckte jag att jag tappat min varma stickade halsduk, som jag fick av Johanna en jul.

På det viset fick vi åka tillbaka till Duroaffären igen - och där fanns halsduken.

På vägen pratade vi om den trevliga, gemytliga fabriksboden och sa:

- Vi får väl åka tillbaka dit igen! Vi har ju fler väggar, som behöver nya tapeter ...



PS:

http://www.durosweden.se/




fredag 24 januari 2014

Fredag

Fredag igen och full aktivitet! Åke skall hjälpa snickaren med ett och annat - och jag skall städa:

Men först en liten rapport om läget i huset!


Elledningarna är på plats i väggarna och cellplast-isoleringen pusslas fast just nu, innan det är dags för "fogskum" lite här och där och gipsskivornas tur.



Det är riktigt spännande att följa arbetets gång, på lite avstånd, nere på undervåningen och fantisera om vad vi skall välja för något i tapetväg så småningom.

- Kanske en glasfiberväv som vi kan måla på? Det finns tusentals färgnyanser att välja mellan! Vitt verkar trist just där! Grönt, rosa, beige?

Vi får väl ta en tur till Avesta och kolla lite.

Trevlig helg!




torsdag 23 januari 2014

All vår början

I fredags och lördags fick vi träffa Daniel med familj - och vi fick se att Sofia lärt sig gå ...

                      Bild: Sofia och Daniel.


Vid den här tiden på året - 1977 - bodde vi i Kungsängen. Åke studerade på heltid och jag var hemma med barnen för det mesta, även om jag arbetade på helgerna ibland och läste på komvux vissa kvällar.

En kväll då jag precis skulle iväg till Ekhammarskolan var det dags för Tobias att börja gå för egen maskin. Han gick fram och tillbaka, fram och tillbaka i hallen och bubblade av glädje. 

Tio minuter senare gick jag iväg och vinkade åt familjen; Så nära det varit att jag missat Tobias hela föreställning.

Det var underbart att få vara hemarbetande, som jag sa till mig själv, för någon hemmafru var jag väl inte, tyckte jag.

                      Bild: Bilar på 50-tals-caféet. Krylbo.


Daniel var 3½ år och gillade att leka med bilar, så många bilar av olika slag som helst, och han visste att det fanns särskilda bilvägar.

- Bilar får inte vara på folkvägen, berättade han för mig.

Han tittade med stort intresse på männen som jobbade med planering och byggnation på andra sidan vägen och hur de med maskinernas hjälp förändrade hela området.

 - Jag skall bli lyftkransskötare, sa han drömmande.

Kristina var 6½ år  och älskade böcker. 

- Jag skall skriva bra böcker, när jag bli stor, sa hon.

                      Bild: Daniel, Kristina och Tobias. 1977.

Tobias lekte med kastrullerna och satte på locken - och speglade sig i dem. Han satte på ugnen, plockade i och ur trådrullarna i syskrinet, kröp in i diskbänksskåpet och plockade ur allt som fanns där.

Han lärde sig att öppna dörren till toaletten. Åke ändrade på handtaget, så att det pekade uppåt. Det tog ett tag att få upp dörren därmed. Lille vännen!



All vår början kan vara både lockande och svår, men med tiden lär vi oss både det ena och andra.

Jag har just lärt mig att baka Kristinas frökex, som vi fick smaka på i förra veckan. 

Mina frökex kommer att bli mycket bättre nästa gång ...



onsdag 22 januari 2014

Snöskottning

Idag tog jag en promenad på de smala nyskottade vägarna, som Konrad varit med om att skapa under några dagar. Jag njöt av att solen glimmade fram en aning och gick en bit ut på sjön ...



Jag hörde tydligt, att det var viktigt för Konrad att skotta gångar för mormor och morfar att ta sig fram i - och han höll på med det varje dag och undrade med mig om vägarna var bra.


                      Bild: Johanna och Konrad.

En kväll frågade Konrad:

- Vad skall jag drömma om inatt?

- Du kan drömma om att vi plockar blåbär i skogen allihopa, svarade jag.

- Ja! Det skall jag göra!

På morgonen efteråt berättade han att han inte plockat bär, utan att han flugit i drömmen.

- Hur då? frågade vi. Så här eller så här?

- Så här! sa han och sträckte ut armarna rakt ut.

                      Bild: Konrad med pulkan.

Ett par dagar gick vi ut och lekte "tjuv och polis" och jag hjälpte Konrad att fånga Johanna, som ständigt rymde från snöfängelset;

Sedan var det bränder, som skulle släckas och byggnadsarbeten i snön och mycket annat.
                 


Igår berättade Johanna att hon frågat Konrad:

- Vad var roligast i Horndal?

- Att skotta! svarade han kort och gott.

Det skall jag inte glömma, då jag går på de skottade vägarna, som är speciellt gjorda för Åke och mig ...



tisdag 21 januari 2014

Suzukilördag

Tänk så mycket man kan åstadkomma med en pedagogik, som utgår från barnens naturliga sätt att lära sig språk och musik och mycket annat.

Vi var med Sara och Kalle på Suzukilördag på Växhuset i Västerås. Vilken upplevelse för oss!



Det var fem grupper med barn, som spelade violin i olika salar. En grupp spelade cello.

I Saras och Kalles grupp var det elva barn, som på ett pedagogiskt och lekfullt sätt fick träna gehör, spela i grupp, lära sig hur man håller i en fiol, vad de olika delarna heter på fiolen och stråken mm.

En fiol har fyra strängar. G, D, A och E, som ekorre.



De bugade artigt för läraren i början på lektionerna - och de bugade fint för föräldrarna och Åke och mig då vi emellanåt applåderade.

På lunchen passade vi på att promenera i det fina vädret. Vi tittade på domkyrkotornet i bakgrunden och skulpturen vid Stora Torget.

                      Bild: Skulpturen "Aseaströmmen." Åke, Kalle och Sara.

Vi tittade på fin konst i skyltfönstren.

                      Bild: Kalle och Sara beundrar Marit Björnegrans litografier.


Sara tittade förtjust på några pyttesmå tavlor och tyckte de var lustiga.

Kalle blev mest förtjust i en stor modern tavla och sa:

- En sån här skulle jag vilja ha.

Sedan promenerade vi raskt tillbaka till Växhuset igen och Åke berättade för oss om sin bror Tord.

- På den här skolan tog Tord studenten en gång i tiden. Då var det ett tekniskt gymnasium. Här på gården stod jag med min familj, farmor Ellen och farfar Viktor och tog emot Tord med blommor och gratulerade på studentdagen.

                      Bild: Tord och Olle. 1966.


Vi tyckte det var riktigt roligt, att få höra om det - och jag kände historiens vingslag ...


PS. En länk, som kan passa att läsa.

http://tarna.fhsk.se/it/distans11/tarasawin/suzuki.html


torsdag 16 januari 2014

Arbete på gång

Idag är det mycket på gång ...

Igår kom snickaren hit och lastade in reglar och cellplast i gamla vävkammaren. Idag är det full aktivitet där nere. Det är väldigt spännande att kika in i rummet och se vad som händer.

                                  Bild: Gamla vävkammaren.

Tänk så många mattor, som vävdes där en gång i tiden. Det var min svärmor Martas vintersyssla att väva och skapa den ena mattan vackrare än den andra. Hela rummet var fullt med kassar med mattrasor, vävskedar och allt möjligt.

En del av hennes mattor finns fortfarande kvar, men köksmattans fransar måste knytas om, någon dag.

Åke och jag funderar på hur vi bäst skall utnyttja utrymmet där nere i vävkammaren så småningom, samtidigt som vi flyttar in grejer i matkällaren - korgar, kaffepaket och burkar.



Och var skall vi ha krukorna och jorden?


Jag säger, som min bror Kjell:

- Det är väl bra att ni har att göra! Så tråkigt det skulle vara om allt var färdigt ...











onsdag 15 januari 2014

Sockerskålen

Nu ligger den försenade julsnön vit utanför huset och det ser ut att lysa upp ...



Vi är numera måttliga med julklappar till oss vuxna, men ibland får Åke och jag oväntade paket från något av barnbarnen. I julas fick vi en svarvad pappershållare och ett fint egenhändigt stöpt ljus av Ellen.

- Har du tänt ljuset från förra julen nu? frågade hon.

- Nej, svarade jag, dina ljus är så vackra. Jag vill spara dem!

- Men, fotografera ljusen först. Då har du ljusen kvar på bild i alla fall. Så gör mormor och morfar ...


                                  Bild: Farmors sockerskål.


Vissa presenter är det något alldeles speciellt med!

En julhelg på 1950-talet kom farmor och farfar på besök till oss. Något av det första, som farmor gjorde var att ställa en plåtburk på bordet, som hon sedan med stor försiktighet packade upp. Inne i burken och i det mjuka pappret låg farmors gamla sockerskål inlindad. Den hade jag alltid beundrat - och hon sa till mig:

- Den här skall du få.

Den var (och är) av ömtåligt "julkuleglas" och det kändes, som ett stort förtroende att få överta den.

Jag glömmer aldrig hur överraskad jag blev, då farmor räckte över sockerskålen till mig. Visserligen har säkert aldrig sockerskålen använts till socker, men ändå.

Den presenten var det så mycket farmor Lydia i. Hon som alltid var så givmild mot mig och alla.

Det är svårt att ersätta den känslan med en bild, tänker jag ...



tisdag 14 januari 2014

Nu är glada julen slut

Det ser lite tomt ut i fönstren. Höstglöden har blommat över och orkidéerna står och väntar på bättre tider, liksom kaktusarna - och amaryllisen har vissnat ner.

Jag undrar hur det är med amaryllisen, som Rut med familj fick av oss före jul?

                                   Bild: Rut beundrar amaryllisen. 2012.


 Men till min glädje har krukväxterna från i julas inte tappat sin fägring helt. Jag kan verkligen rekommendera vaktelbäret. Vilken glad julblomma med röda bär;

                      Bild: Vaktelbär.

För att inte tala om bromelian med rödorange rosetter - så pigga i färg och form!

                      Bild: Bromelia.


Tidigare idag sjöng vi ut julen i församlingshemmet i Horndal och nu känns det helt rätt att sjunga ut julen här i vårt hus med, trots att vi inte har någon julgran inne i år.

Nu är glada julen slut, slut, slut, julegranen bäres ut, ut, ut ...

Ljusstakar och juldukar skall straxt ner i lådorna igen. Så högtidligt det skall bli att tända ljus och julpynta igen om 10, 11 månader eller så ...



måndag 13 januari 2014

Ekvik

Nu är innertaket vitmålat nere i den gamla vävstugan, lika vitt som snödrivorna, som lagt sig utanför huset och termometern visar minus 13 grader. Det blev vinter till sist ...

                      Bild: Vykort. Malmköping.

En gång i mitten på 1930-talet, någon gång på vårkanten, vändes hela tillvaron på ända för mina morföräldrar. Hjalmar råkade ut för en olycka, som gjorde att han hamnade på lasarettet med brutna revben. Det var riktigt olägligt, för det var dags för vårsådden på gården Ekvik, som låg utanför Malmköping.

                      Bild: Domarhagens gård. Mor i bakgrunden. 1942.

- Men då ryckte grannarna ut från Domarhagen och Bergdala m. fl. Bönderna kom som räddare i nöden med hästar och maskiner och tog itu med vårbruket på vår gård, brukade min mor Rut berätta.

Jag kan nästan se inför min inre syn hur det tedde sig - och sedan liksom se hur sädens gröna strån med tiden växte upp ur marken; Och tänka på mormor, som säkert undrade när Hjalmar skulle bli frisk nog att komma hem till gården igen.

Tiden gick!


En dag vimlade det av militärer på vägen ner mot Ekvik. De hade gevär och packningar med sig och stora kängor på fötterna. Hulda steg ut på gården och undrade vad som stod på.

Jo, det var militärövning på gång och den skulle ske på gården Ekviks stora gärden, fick mormor höra.

- Nej! Det går inte för sig, sa hon. Det här är vår gård och våra marker får ni inte förstöra.

Mor var den enda, som fanns i närheten den dagen. Hon hörde och såg hur Hulda stod där på gården och argumenterade, medan soldaterna skrattade i bakgrunden och gjorde sig lustiga över henne. Men officeren hyssjade på dem!

Men trots att Hulda var liten och späd och hade en röst som inte var stark vek hon inte en tum för övermakten. Hon berättade om sin make, som låg på lasarettet och om säden som växte så fint.

Det grönskade på fälten, men i Europa var det orostider, men mormor slogs för gården Ekvik och familjens levebröd.

Nå väl! Det slutade gott! Mormor lovade att militärerna kunde få öva i hagen - och det accepterades!

- Men vi skall ta in våra djur först, sa lilla Hulda.

Och med tiden kom Hjalmar hem igen ...


fredag 10 januari 2014

Ibland händer det en del

Vilken syn! Vågorna på sjön går höga och isen har försvunnit, men på land ligger ett tunt täcke nysnö. Åke borstar taket rent i den gamla vävstugan och "klinkerkillen" fortsätter med golvet i matkällaren - och jag stannar i köket och bakar tekakor ...


Ibland händer det en del!

Det var på våren 2010. Vi höll på att sälja huset i Lindesberg och vi hade fått en liten lägenhet i Enköping; Samtidigt funderade vi på vad vi skulle göra med huset och vattnet i Horndal. Vi kom slutligen fram till att den grävda brunnen hade gjort sitt!

- Du hann knappt lägga på telefonluren förrän brunnsborrarna var utanför huset. Och ett par dagar senare var de här och började borra efter vatten i backen och gräva i marken, påminner jag Åke om emellanåt.

                        Bild: 2010.

Och hur kom det sig att jag började tänka på allt det där? Jo, en dag fick jag se Ruts fina bild föreställande en prinsessa utanför ett höghus.

                      Bild: Ruts tavla. 2013.

Det var så det var! Vi bodde i ett höghus på 8:e våningen i Enköping och vi bodde grannar en tid med Rut och Theresia och Martin. Ett fint år att få bo dem så nära!

                      Bild: Jan. 2010.

Rut kom in till oss och hälsade på med dockvagnen och de sovande dockorna och viskade:
- Sch ...

Och sedan sa hon förväntansfullt: - Mat!

                                     Bild: Rut. 2010.


Men nu är det visst kaffe på gång. Jag får bjuda på tekakorna ...



torsdag 9 januari 2014

Februari 1969

Vi hörde just på väderleksrapporten, att kylan kommer till helgen. Man kan undra om det kommer någon snö dessutom ...

Förra året var det riktig vinter och mycket snö i backarna och våra barn med familjer var på besök i flera vändor;

                      Bild: Kerstin och Ellen. 2013.

Och jag drog mig till minnes den första vintern här i Horndal, då jag ännu inte visste att jag efter 42 år skulle bo här i huset med Åke för gott.


                      Bild: Februari 1969.

Åke och jag trängde ihop oss med Marta och Rune och småbröderna i bilen. Det var så man gjorde, man bara packade in sig och åkte iväg; Men det var ju ingen lång resa från Avesta till "sommarstugan" i Horndal, som tur var.


                      Bild: Här packar vi av skidorna. Hans skottar snö!

Det var kallt ute och mycket snö den vintern. Huset var helt utkylt. Den enda värmekälla vi hade var värmefläkten, som vi satte på bordet då vi skulle dricka kaffe och äta medhavd matsäck.


                 Bild: Olle och Åke.                     

Vi åkte skidor i backarna runt huset, åkte ut på isen och tog oss ända bort till ön och fick till sist upp värmen - men i backarna bromsade jag som alltid!

                      Bild: Jag och Marta långt uppe i backen.

Vid några tillfällen åkte vi i spåren uppe i skogen mot Fornby Klint. Det var härligt och alla var lyckliga och glada och livet lekte - men vi visste inte då att det var Hans sista veckor i livet.


                         Bild: Hans.

Jag tänker ibland på Hans och känner tacksamhet över att han och jag hann bli bekanta med varandra - och att jag får minnas att han var mycket lycklig och glad på denna plats på jorden ...



onsdag 8 januari 2014

Julgranar

Nu är glada julen slut för en del, men inte hos oss. Vi sparar ljusstakarna i fönstren ett tag till och ordnar med julgransplundring en annan dag, fast vi inte har någon gran inomhus i år ...


                                  Bild: Nils. 2009.

Den allra första julgranen, som Åke och jag satte in i vårt hem var mycket speciell. Vi bodde i Avesta och det var en stor upplevelse att skaffa en gran på stan och sedan bära hem den.

- Vi hade levande ljus och granen satte massor med gröna, fina skott. Och den fick vara kvar länge! brukar vi påminna varandra.

                                  Bild: Åke. 2011.

Det var viktigt med en julgran på julen, men ett år då vi bodde i Kungsängen var granarna slut då Åke och barnen kom ner till platsen där granarna brukade säljas.

- Tyvärr! sa mannen som stod där. Granarna är slut.

Vilket elände! Åke och barnen ville inte gå hem utan en julgran.

- Det ligger en gran kastad bakom baracken. Om ni vill, så kan ni ta den. Det är ingen, som velat ha den!

Den granen var krokig, men Åke och barnen tog hem den till oss - och med julprydnader och ljus, så blev granen riktigt vacker.

- Och den julgranen satte massor med gröna skott! Den visade sin tacksamhet, brukar vi säga.

Senare års granar är ofta av plast och ljusen sitter på el-slingor - och grandoften och skotten uteblir,

                      Bild: Polisbil av glass.


men vad går egentligen upp emot att få sjunga för barnbarnet Konrad som fyllde 4 år på juldagen.

- Jag kommer till er i Horndal, då jag fyller 6 år, sa han med ett stort leende.