fredag 29 december 2017

Den 29 dec

Tänk, så mycket man skulle ordna med före jul och tiden ville inte räcka till, men sedan blev det helt plötsligt julafton iallafall ...

                                           Bild: Tomteflickan Rut.

Så roligt att vi kunde bjuda på lite snö, när våra gäster dök upp. Bl a en liten nisse, en tomteflicka och en hemlighetsfull liten tomte med bomulls-skägg.


På juldagen fyllde Konrad 8 år och vi undrade med honom vad vi skulle sjunga dagen till ära.
- Sjung på engelska! sa han.

 "Happy Birthday Song", fick det bli så klart.

                                  Bild: Olle, 1968.

Och jag tyckte mig nästan se Åkes lillebror Olle, som såg ut ungefär som Konrad då han var i samma ålder för 50 år sedan.

                                       
På annandagen fortsatte vi med julfirandet i Enköping. Så mysigt! att få träffa hela familjen.


Och idag fick jag blommor! Det är 50 år sedan Åke fick syn på mig ...



tisdag 5 december 2017

Julafton är inte en vanlig dag

Ingen dag är som någon annan, men visst är det något särskilt med första advent ...


Tänk! att solen visade sig den dagen och att man kunde gå ut en stund och känna sig upprymd.

Skuggorna ruvade visserligen runt husen, men den magra eken, som egentligen var och är brun i bladverket lyste som koppar i solen.


 I solnedgången passerade jag julgranen och hjulet i Horndal på väg till kyrkan. Marken var täckt av snö. Så stämningsfullt!


På hemvägen lyste supermånen, men jag fick ingen riktigt bra bild då, men igår speglade sig månen så grant i den tunna isskorpan på sjön.

En annan särskild dag var då vi firade Terjes födelsedag och fick träffa nästan hela vår familj -
och tänka sig att vi äntligen kunde sjunga "med en enkel tulipan" som den skulle vara på riktigt.


Dagen efteråt fick Åke och jag höra Kalle spela på mitt gamla piano, som de tog över den här dagen år 2008 - och han satt på pianostolen, som jag broderade någon gång i mitten på 1960-talet.

Det kändes naturligtvis lite extra roligt för mig att få se och höra Kalle, som verkade så förtjust i pianot.


Men dagens bästa kommentarer kom väl från lille Knut, som satt och tittade på julkalendern på TV?

- Julafton är inte en vanlig dag! Sommaren är en vanlig dag ...

Jag säger då det!



söndag 19 november 2017

En grå novemberdag

I morse ringde vi och gratulerade Tobias på födelsedagen, men strax före satt Åke och jag i skumrasket med tända ljus och småpratade.

- Jag vill vandra i Sareks nationalpark nästa sommar, sa han drömmande. Men jag orkar väl inte längre med att bära en tung ryggsäck, fortsatte han.

- Nej åren tar ut sin rätt, sa jag och tänkte på vår vandring i Sarek 1969, som var ganska strapatsrik redan då, men ett oförglömligt minne för oss ...

                     Bild: På väg till Ammarnäs. 1971.

Då Kristina kommit till världen var Åke på högfjällskurs i Norrland och det gladde jag mig åt, att han kunde få vara med på det.

Året efteråt tog vi hjälp av mina föräldrar med barnpassning. Åke och jag vandrade i Ammarnäs fjällvärld några dagar, men jag längtade nästan ihjäl mig efter vår lilla Kristina.

                      Bild: I Dalarnas fjällvärld. 1978.

Tänk så bra! Åke lärde mig och hela familjen att leva friluftsliv. 

                      Bild: På Sörmlands-leden. 1979.

Varje sommar blev det något nytt av den varan. Är så tacksam över det!

                      Bild: Island. 1987.

Sommaren 1987 var vi på Island med vår Toyotabuss. Vi åkte runt hela ön och fick uppleva en helt fantastisk värld av snö, is och varma källor.

- Vi brukade också bo i tält då vi var yngre, sa en familj till oss en solig morgon. Men nu vill vi bo i husvagn.

Den gången kändes det väldigt avlägset, att man kunde bli så bekväm som dem.

Nåväl! Samtalet mellan Åke och mig i morse avslutades med att jag sa:

- Vi får åka till Gotland och cykla med ett släp istället, tröstade jag honom med. Skall vi tumma på det?



måndag 13 november 2017

En grön elefant

Idag förgyllde solen det mesta, men frosten på marken fick ett skimmer av silver, fast nu är det kolsvart ute ...
                                              Bild: Boken bakom gäststugan.

Åke hann iallafall med att köra upp utemöblerna och få in dem under tak, medans jag tog en skön promenad då matbrödsdegen jäste. Återigen fick jag se mängder av skrakar flyga strax över vattenspegeln och jag ropade till Åke:

- Skynda dig! Skynda dig! Nu är skrakarna här igen.

- Vi borde ha en filmkamera stående här för jämnan, sa han när han fick se dem i långa rader.

Vi som trodde att fåglarna redan dragit söderut.


                                           Bild: Rut och Konrad.

För ett par veckor sedan var det höstlov och vi hade besök av våra döttrar med familjer.

En av dagarna var det höstgrävning och lövkrattning som gällde. Rut och Konrad lekte bönder och de hittade stora, fina potatisar i jorden.

Jag ville inte störa dem i deras härliga fantasier, men jag hörde dem på håll.

- Jag är en bondflicka, sa Rut, men Konrad var visst en vanlig bonde.



En dag sken solen, men det blåste rejält i träden. Knut satt vid köksbordet och ritade och målade.

- Hur ser elefanterna ut? undrade han.

- De har fyra ben, sa jag.

Det blev till sist en grön, glad elefant och ett träd med både bananer och äpplen i.


En stund senare var han nöjd med tavlan och han sa:

- Mormor! Nu skall vi gå till skogen och plocka svamp;

Och det kunde man ju inte tacka nej till.


                                            Bild: Åke, Tobias, Daniel. 1978.

Jag kände mig så glad över att skogen ovanför vårt hus, fortfarande trots skogsavverkningen förra hösten , är så härlig att vara i. Knut och jag hittade många fina svampar.

Det kändes nästan som på Martas och Runes tid då Åke och jag var här med våra små barn ...




tisdag 24 oktober 2017

Att putsa fönster

I morse sken solen över ön och sjön låg blank som en spegel. En stund senare kom mängder av skrakar till viken för att fiska.

Det är ett av höstens främsta skådespel, att få se ...


Det blev ett litet avbrott från min fönsterputsning, som jag hållit på med i flera dagar;
Och visst var det lite roligare med en kärcher till hjälp, som jag köpte i förra veckan.

Vi har nya, fina fönster hos oss. Fast de är många och det tar sin tid ändå att hinna runt.


Jag tänker ibland på alla egendomliga fönsterkonstruktioner, som man sett eller varit med och putsat i sina dagar. De finns säkert kvar lite här och var ännu i denna dag.

Hade jag haft den rätta förmågan så skulle jag skriva en bok om fönstrens "lustiga" arkitekter och om olika metoder att få fönstren rena.

Fönstren i Täby skulle kunna få ett eget kapitel i den boken, för att inte tala om de i Blackeberg.

Jag hälsade på hos Kristina ett par dagar och vi skulle putsa fönstren i stora rummet. Där var det ett pussel av fönster i olika storlekar. Och ett av fönstren var väldigt stort och tungt.

                                      Bild: Emanuel och Kristina. 2000.

- Nu får ni snart flytta härifrån! Innan fönstren blir smutsiga igen, för det här var det värsta jag varit med om, utbrast jag då vi var klara.

Vi hade till och med ringt till Daniel och bett om hjälp, eftersom Göran inte var hemma.

Det hade varit roligt med en bild på oss den gången, men det kändes så klart viktigare just då att få en bild på lille Emanuel vid köksspisen.


Ja, dessa fönster!

Så härligt det är att kunna titta ut genom rutorna och hinna njuta av höstfärgerna innan de försvinner i oktobermörkret ...

                                         

                

torsdag 12 oktober 2017

Oktoberdagar

Man får väl acceptera att  det regnar idag och vara glad över att grundvattnet får ett bidrag -


och samtidigt vara glad över gårdagens härliga höstdag då det mesta av potatisen kom upp ...



Trots den kyliga och solfattiga sommaren växte det både i växthuset och utanför. Potatisarna blev fina och squashen (tre plantor) likaså.

Jag vet inte hur många squash, som jag skördat och delat ut till höger och vänster, samtidigt som vi ännu har några kvar.

För några dagar sedan fick jag ett meddelande på mobilen, som jag undrade vem det kunde vara ifrån.

- Igår åt vi zuckiniplättar till middag. Vi gjorde dom av zuckinin vi plockade hemma hos er.
Det blev jättegott.

Så kom jag på att det nog var Kerstin som skrivit meddelandet, så jag ringde upp henne.

- Ja det var jag, kvittrade hon. Jag skrev zuckini för jag kunde inte stava till squash, förklarade hon.

Hon är påhittig våran lilla Kerstin, tänkte jag. Och lika rolig!

                                  Bild: Kerstin 2007.

Häromdagen fick jag ett mobilsamtal från Knut, som väl får satsa på att bli bonde i framtiden. Han älskar djur!

- Har du ett får?
- Jag har bara ett får på en tavla, svarade jag och skickade en bild på den till mamma Theresia.


Det var väl inte riktigt vad han tänkt sig, lille Knut.

Men för mig var det ett givande samtal ...



lördag 30 september 2017

Sista veckan i september

Det är mycket att göra inför vintern och mest mulet väder, men naturen gör vad den kan för att lysa upp därute ...


Lönnen och asken efter stora vägen är riktiga sevärdheter så här års, trots molnen ovanför.

Jag stannade till med bilen och vevade ner en ruta på vägen hemåt igår.

Jag tog en tur i trädgården.

Nere på stranden lutade en färggrann rönn emot den höga, grova tallens bark. Som ett konstverk!


En dag tittade solen fram i svampskogen. Det fanns massor med svamp, men jag tänkte som alltid på den svampkunnige grannen i Kungsängen som hade sina åsikter och sa:

- Ser svamparna goda ut? Är du säker på vad det är för svamp? Man behöver inte plocka allt man ser!


Jag hittade en murkla, som såg fin ut. Det fanns hundratals av dem, men jag var skeptisk till dem.

Då jag kom hem läste jag att biskopsmössan kan vara både lömsk och giftig. Därmed åkte den ut!


Igår plockade jag av de sista tomaterna i växthuset. Plommontomaterna gillade vi bäst!

Det får vi komma ihåg till nästa säsong.


I nästa vecka skall jag gräva upp potatisen, som Knut var med och satte i somras.

- Får jag ta upp din potatis Knut? undrade jag i mobilen idag. Och lägga ner dem i matkällaren?

- Jaa, det får du, svarade han så glad och stolt ...




tisdag 19 september 2017

Septembersol och lite rusk

Höstrusk idag!

Men " September den är till glädje och tröst, som en gyllene bro mellan sommar och höst. En bro som gör vägen lätt att gå, i sakta mak, mot höstdagar grå."

Ingvar Björkdahls dikter kommer ofta till användning då "Vi-kören" är ute i olika sammanhang.
Vännen som köpte boken en gång i tiden på rea, gjorde verkligen ett fynd den gången ...

                      Bild: Första åket! Rut, Johanna och Konrad.

Lördagen bjöd på en gyllene bro mellan sommar och höst, som poeten skrev så uttrycksfullt.

Jag och några barn och vuxna i familjen sammanstrålade på Gröna Lund. Vi var förberedda på mulet väder och var ordentligt påklädda allihopa;

Men ganska snart värmde solen rejält och jag fick famnen full med tröjor, att bära på.

Det var ju en bra syssla för mig, som inte planerade att åka i karusellerna utan bara ville vara med som en extra vuxen.


Jag njöt av de fina planteringarna och drog benen efter mig, då Emanuel kom stegande och tog mig under armen och sa:

- Vi kan väl inte tappa bort dig, mormor! Skall jag skriva mitt mobilnummer på din arm också? skojade han.

                      Bild: Tobias och Theresia. 1993.

Jag räknade ut att det var 24 år sedan jag var på Gröna Lund sist. Tobias sommarjobbade där och Åke och jag och småflickorna passade på att hälsa på honom en dag.

Jag kände faktiskt igen mig. Det fanns några attraktioner kvar som Lustiga Huset och något mer, men Pariserhjulet, som Åke och jag åkte med på vår förlovningsdag 1968, såg jag inte till.

                                            Bild: Insane.

Högt uppe i luften var det många nyheter för mig, som kommit till under senare år. Det mesta
verkade farligt i mina ögon, men det var väl inte alla, som tyckte det.

                                            Bild: Slänggungan, Eclipse.

Idag är det härligt att tänka på de sommarvarma dagarna som vi fick, samtidigt måste jag hålla med Dogge Doggelito, som skrev i Dagen idag:

- Jag övar på att njuta av rusket ...



torsdag 14 september 2017

Svampar och solrosor

Tänk, vad en spricka i foten kan ställa till det, bara för att man inte ser sig för i en trappa ...


Som tur var gick det ganska bra ändå, men efter någon vecka var lille Knut på besök. Han hade tagit med sig sin läkarväska och gav mig en ordentlig behandling med både mediciner och blodtryckskontroller och jag vet inte allt.

Det var väl därför, som jag kunnat ta mig ut i svampskogen med Åke denna vecka, trots att det var väldigt risigt och uppkört i skogen efter skogsavverkningen förra hösten.

På tisdag förmiddag kom kusin Arne och Elsebeth på en snabbvisit. Så roligt! att de hittade hit och hade med sig solrosor, som jag saknat i år.


På eftermiddagen kom Idave och hennes vän Åke på besök. Så roligt att det blev av!

                      Bild: 80-årskalas på altanen. 1976.

Det var 41 år sedan Idave var här på Ellens och Viktors 80-årskalas. På bilden ovan sitter hon med sin dotter Christin och maken Ramon.

Viktors systrar Ragnhild, Signe, Maja sitter på rad och Viktor syns borta på gaveln.

                      Bild: På gaveln sitter min far Bertil, mor Rut med lille Tobias i knät.

Det var det första stora kalaset som ägde rum på altanen. Huset var ju precis ut- och nybyggt då.

Jag kan tänka mig att Marta och Rune hade haft bråttom att få allt i ordning.

Och häromdagen fick vi anledning att prata gamla minnen tillsammans med Idave, som förresten sa:

- Jag minns att du skrubbade potatisen nere i sjön.

Det var väldigt roligt att höra både om det och allt annat ...



måndag 4 september 2017

Östergården

Idag har det regnat mest hela tiden, men i lördags var det lyckligtvis en härlig sommardag ...


Mina kusiner med respektive träffades denna sommar på Uvsta Östergård, som numera är en gård med bl.a café, servering och försäljning av gamla ting.


Det var på den gården, som min kära moster Alva och Lennart bodde en gång i tiden.

Tänk! att jag och min lillebror som bodde i Göteborg som barn, fick komma dit ibland och hälsa på dem och våra små kusiner.

För att inte tala om glädjen med alla kor, kalvar, hästar, höns och katter och allt annat.

                                            Bild: Ladugården, som den ser ut numera.

Åh, så många minnen, som strömmade över mig då jag klev in i ladugården. Jag kunde nästan peka ut platsen där kalven Rosengull hade haft sin kätte. Hos henne satt jag så fort jag hann den sommaren.

Och ut och in i ladugården flög svalorna till sina bon och jag mockade och gjorde fint till korna, trodde jag iallafall.


Tänk så många fina minnen från Alva och Lennart vi kusiner hade att berätta om för varandra.

- Tänk så roligt det skulle varit för moster Alva att gå omkring här. Hon som var så konstnärlig och händig på alla sätt. Hon skulle gillat att ta emot folk, baka och servera här.

Men det var andra tider då med så mycket annat att göra. Som att mjölka t ex.


Till kaffet fick vi tårta. Så fantastiskt god.

- Vet ni om att det här hör till min nya diet? sa jag.

- Aha, minst en tårta om dagen, skrattade vi.


Men nu är det vardag igen ...


söndag 20 augusti 2017

Skolstart

Det känns som om hösten kommit redan, men svalorna är fortfarande kvar och jagar insekter i skymningen ...

I växthuset är det iallafall varmt och skönt och varenda liten tomat eller paprika blir man glad över.

Jag är uppfylld av allt som äntligen är dags att skörda, just nu.



Igår träffades våra barn med familjer på kalas i Uppsala.

Där hörde man genast att barnbarnen var uppfyllda av den stundande skolstarten. De verkade positiva i sina förväntningar, även om jag hörde att de ville ändra på ett och annat, och det får man vara tacksam över.

- Jag längtar efter första dagen, sa Kerstin. Sedan får man se!


Idag tänkte jag på mor Rut.

Det var på hösten 1925. Äntligen var det dags för Rut, som fyllt 8 år att få börja första klass.

Hon stannade till på den stora skolgården i Malmköping och kände sig förväntansfull, men lite blyg trots att hon hade Nils från en av granngårdarna i sällskap.

Varför skrek alla barnen så väldigt? Och så många barn det var.

Det dröjde dock inte många dagar förrän några skolbarn tyckte att det var lustigt att se Rut och Nils komma gående till skolan. De ropade högt:

- Haha! titta fästman och fästmö.

Mor Hulda hade försökt att förbereda Rut på annat.

- Det kan finnas någon, som har det svårt att gå eller har det svårt på annat sätt. Du skall inte titta på den och prata om det.

Snart såg mor att det fanns barn som såg både fattiga och smutsiga ut och att en lärarinnan hade klumpfot.

Den lärarinnan fick mor i klass tre och hon hade det nog inte så lätt.

- Hon växte upp i Malmköping och hade utbildat sig där. Hon hade säkert önskat sig därifrån, men hon kanske varken kunnat eller vågat, sa mor.
                      
                      Bild: Rut står längst till vänster i mittenraden.

Jag tänkte vidare på far Bertil. Han gick på skolan i Eneboga, inte så långt ifrån Malmköping.

Det var en bra bit att gå, men så var det förr. Far gillade ändå att få gå i skolan.

En del barn retade honom för att han hade rött hår, men han visste säkert inom sig att det var något alldeles extra fint med det ...