tisdag 19 september 2017

Septembersol och lite rusk

Höstrusk idag!

Men " September den är till glädje och tröst, som en gyllene bro mellan sommar och höst. En bro som gör vägen lätt att gå, i sakta mak, mot höstdagar grå."

Ingvar Björkdahls dikter kommer ofta till användning då "Vi-kören" är ute i olika sammanhang.
Vännen som köpte boken en gång i tiden på rea, gjorde verkligen ett fynd den gången ...

                      Bild: Första åket! Rut, Johanna och Konrad.

Lördagen bjöd på en gyllene bro mellan sommar och höst, som poeten skrev så uttrycksfullt.

Jag och några barn och vuxna i familjen sammanstrålade på Gröna Lund. Vi var förberedda på mulet väder och var ordentligt påklädda allihopa;

Men ganska snart värmde solen rejält och jag fick famnen full med tröjor, att bära på.

Det var ju en bra syssla för mig, som inte planerade att åka i karusellerna utan bara ville vara med som en extra vuxen.


Jag njöt av de fina planteringarna och drog benen efter mig, då Emanuel kom stegande och tog mig under armen och sa:

- Vi kan väl inte tappa bort dig, mormor! Skall jag skriva mitt mobilnummer på din arm också? skojade han.

                      Bild: Tobias och Theresia. 1993.

Jag räknade ut att det var 24 år sedan jag var på Gröna Lund sist. Tobias sommarjobbade där och Åke och jag och småflickorna passade på att hälsa på honom en dag.

Jag kände faktiskt igen mig. Det fanns några attraktioner kvar som Lustiga Huset och något mer, men Pariserhjulet, som Åke och jag åkte med på vår förlovningsdag 1968, såg jag inte till.

                                            Bild: Insane.

Högt uppe i luften var det många nyheter för mig, som kommit till under senare år. Det mesta
verkade farligt i mina ögon, men det var väl inte alla, som tyckte det.

                                            Bild: Slänggungan, Eclipse.

Idag är det härligt att tänka på de sommarvarma dagarna som vi fick, samtidigt måste jag hålla med Dogge Doggelito, som skrev i Dagen idag:

- Jag övar på att njuta av rusket ...



torsdag 14 september 2017

Svampar och solrosor

Tänk, vad en spricka i foten kan ställa till det, bara för att man inte ser sig för i en trappa ...


Som tur var gick det ganska bra ändå, men efter någon vecka var lille Knut på besök. Han hade tagit med sig sin läkarväska och gav mig en ordentlig behandling med både mediciner och blodtryckskontroller och jag vet inte allt.

Det var väl därför, som jag kunnat ta mig ut i svampskogen med Åke denna vecka, trots att det var väldigt risigt och uppkört i skogen efter skogsavverkningen förra hösten.

På tisdag förmiddag kom kusin Arne och Elsebeth på en snabbvisit. Så roligt! att de hittade hit och hade med sig solrosor, som jag saknat i år.


På eftermiddagen kom Idave och hennes vän Åke på besök. Så roligt att det blev av!

                      Bild: 80-årskalas på altanen. 1976.

Det var 41 år sedan Idave var här på Ellens och Viktors 80-årskalas. På bilden ovan sitter hon med sin dotter Christin och maken Ramon.

Viktors systrar Ragnhild, Signe, Maja sitter på rad och Viktor syns borta på gaveln.

                      Bild: På gaveln sitter min far Bertil, mor Rut med lille Tobias i knät.

Det var det första stora kalaset som ägde rum på altanen. Huset var ju precis ut- och nybyggt då.

Jag kan tänka mig att Marta och Rune hade haft bråttom att få allt i ordning.

Och häromdagen fick vi anledning att prata gamla minnen tillsammans med Idave, som förresten sa:

- Jag minns att du skrubbade potatisen nere i sjön.

Det var väldigt roligt att höra både om det och allt annat ...



måndag 4 september 2017

Östergården

Idag har det regnat mest hela tiden, men i lördags var det lyckligtvis en härlig sommardag ...


Mina kusiner med respektive träffades denna sommar på Uvsta Östergård, som numera är en gård med bl.a café, servering och försäljning av gamla ting.


Det var på den gården, som min kära moster Alva och Lennart bodde en gång i tiden.

Tänk! att jag och min lillebror som bodde i Göteborg som barn, fick komma dit ibland och hälsa på dem och våra små kusiner.

För att inte tala om glädjen med alla kor, kalvar, hästar, höns och katter och allt annat.

                                            Bild: Ladugården, som den ser ut numera.

Åh, så många minnen, som strömmade över mig då jag klev in i ladugården. Jag kunde nästan peka ut platsen där kalven Rosengull hade haft sin kätte. Hos henne satt jag så fort jag hann den sommaren.

Och ut och in i ladugården flög svalorna till sina bon och jag mockade och gjorde fint till korna, trodde jag iallafall.


Tänk så många fina minnen från Alva och Lennart vi kusiner hade att berätta om för varandra.

- Tänk så roligt det skulle varit för moster Alva att gå omkring här. Hon som var så konstnärlig och händig på alla sätt. Hon skulle gillat att ta emot folk, baka och servera här.

Men det var andra tider då med så mycket annat att göra. Som att mjölka t ex.


Till kaffet fick vi tårta. Så fantastiskt god.

- Vet ni om att det här hör till min nya diet? sa jag.

- Aha, minst en tårta om dagen, skrattade vi.


Men nu är det vardag igen ...


söndag 20 augusti 2017

Skolstart

Det känns som om hösten kommit redan, men svalorna är fortfarande kvar och jagar insekter i skymningen ...

I växthuset är det iallafall varmt och skönt och varenda liten tomat eller paprika blir man glad över.

Jag är uppfylld av allt som äntligen är dags att skörda, just nu.



Igår träffades våra barn med familjer på kalas i Uppsala.

Där hörde man genast att barnbarnen var uppfyllda av den stundande skolstarten. De verkade positiva i sina förväntningar, även om jag hörde att de ville ändra på ett och annat, och det får man vara tacksam över.

- Jag längtar efter första dagen, sa Kerstin. Sedan får man se!


Idag tänkte jag på mor Rut.

Det var på hösten 1925. Äntligen var det dags för Rut, som fyllt 8 år att få börja första klass.

Hon stannade till på den stora skolgården i Malmköping och kände sig förväntansfull, men lite blyg trots att hon hade Nils från en av granngårdarna i sällskap.

Varför skrek alla barnen så väldigt? Och så många barn det var.

Det dröjde dock inte många dagar förrän några skolbarn tyckte att det var lustigt att se Rut och Nils komma gående till skolan. De ropade högt:

- Haha! titta fästman och fästmö.

Mor Hulda hade försökt att förbereda Rut på annat.

- Det kan finnas någon, som har det svårt att gå eller har det svårt på annat sätt. Du skall inte titta på den och prata om det.

Snart såg mor att det fanns barn som såg både fattiga och smutsiga ut och att en lärarinnan hade klumpfot.

Den lärarinnan fick mor i klass tre och hon hade det nog inte så lätt.

- Hon växte upp i Malmköping och hade utbildat sig där. Hon hade säkert önskat sig därifrån, men hon kanske varken kunnat eller vågat, sa mor.
                      
                      Bild: Rut står längst till vänster i mittenraden.

Jag tänkte vidare på far Bertil. Han gick på skolan i Eneboga, inte så långt ifrån Malmköping.

Det var en bra bit att gå, men så var det förr. Far gillade ändå att få gå i skolan.

En del barn retade honom för att han hade rött hår, men han visste säkert inom sig att det var något alldeles extra fint med det ...




torsdag 3 augusti 2017

Att måla eller inte måla


Den här sommaren borde vi ha målat lite här och var, men vi har roat oss i Bruksparken i Horndal och på "Slånkvicku" I By, vi har haft kära besök av barn och barnbarn och badat en del ...


Men man kan väl låta tankarna flyga som de ystra hästarna, som Rut ritade och målade för ett tag sedan.



Vi  hade en målare till hjälp, då vi bodde i Lindesberg, som målade våra fönsterkarmar och husets fasad. Det var en fröjd att se honom så elegant utföra sitt arbete. Han var snabb och skicklig, som bara en yrkesman kan vara. Jag känner mig fortfarande tacksam för det, trots att det är 7 år sedan vi flyttade från huset.

                      Bild: Vårt hus i Lindesberg.

Det är tur om det finns målare att få tag på, men ibland får man försöka själv och finna sig i att allt inte går som på räls.

För jag har lärt mig av många misstag då jag målat - och jag vill inte glömma bort dem ...

Man skall ha gamla skyddskläder på sig.

Man skall inte skydda golvet med papper för att klara golvet mot färgstänk, om man inte tänker på att man kanske har färg under skorna och sedan promenerar runt på golvet utanför papperet.

Man skall inte glömma att sätta på locket på färgburken över natten.

Man skall ta rätt pensel och rätt färg, det är inte kul med vatten, då man köpt färg som skall lösas med terpentin.

Man skall tejpa ordentligt där man inte vill ha färg.

Man skall inte måla då det är för kallt. Färgen släpper.

Och inte för varmt, färgen torkar för snabbt. (Passa på att njuta av blommorna istället.)

                                            Bild: Lois Kelsey.

Man skall ha riktigt ljus för att se sprickor och håligheter och vara noga med att spackla.

Man skall ta bort lampor, krokar och handtag på dörrar, det blir krångel annars.

Man skall välja rätt glans på färgen och inte vara för alltför säker på vad man hade förra gången.

Man skall ha en tidsplan och inte bli modfälld om det tar längre tid än man trott.

När målningen är klar skall man glädja sig, trots alla små misstag.

                                            Bild: Plommontomater.

Men nu är det väl dags att besöka växthusets djungel ...



lördag 8 juli 2017

Mitt i sommaren

Vädret växlar från dag till dag ...

Men jag kan bli glad av både regn och sol, eftersom vi har ett växthus och en trädgård -


 men ibland skulle man väl önskat sig lite bättre badväder, tänker jag.


Fast det gick väl an, på midsommaren, då vi hade våra barn med familjer hos oss;

Men inte blev det någon lång stund i vattnet för mig, om sanningen skall fram.

                      Bild: Midsommarstången på tur.

Några dagar senare blåste det rejält ute. Hundratals pinnar och tallkottar hamnade på marken.


- Om vi sålde kottarna för en krona styck, så skulle vi få en slant, sa jag till Åke.

- Vad skulle "någon" ha kottarna till? sa han en aning skeptiskt.

- Till julkransar och annat pynt, svarade jag. De är perfekta till det.

- Men, nu är det sydlig vind. Så det får bli en brasa och inget annat, sa han.


Det var väldigt bra att vinden lugnade ner sig då Åke och jag åkte till Åland några dagar senare.


Vi hälsade på våra goda vänner, som vi känt sedan slutet på 1970-talet. På den tiden bodde både vi och de i Kungsängen.

                      Bild: På Sjöfartsmuseet i Mariehamn.

Tänk att det blev av! Det är inte så ofta som vi ses.

- Så fantastiskt, att man bara kan knyta ihop den röda tråden, som om tiden inte alls förflutit, sa jag till dem. Och trevligt att komma utomlands! fortsatte jag.

- Det var väl att ta i en smula, sa de båda två med glada miner. Åland är ju nästan Sverige ...



fredag 16 juni 2017

Försommardagar

Försommaren har anlänt och hela naturen lever upp så påtagligt ...


Garagebacken är full av lila allium och vid stora vägen blommar lupinerna och prästkragarna.

                                          Bild: Ljusgul Fliksippa, Anemone multifida Major och dillpioner.

Pioner av allehanda slag slår ut. Det kvittrar och piper i buskar och snår och fiskmåsparet har fått två små ulliga måsungar.


I helgen var våra yngsta döttrar med barnen hos oss. Vädret var väl inte det bästa, men barnen sprang omkring, skördade rabarber, badade, fiskade och roade sig efter bästa förmåga.

                        Bild: Knut i växthuset.

Knut hjälpte till att vattna i växthuset och han hade mycket trevligt att berätta för mig.

- Vet du? började han ...

Det är underbart med ett växthus och att man kan sitta därinne på en stol och känna sig rent lycklig.
Jag som har odlat och sått i många år, men inte vetat förrän nu hur härligt det kan vara.


En dag fiskade de stora barnen med kastspön med riktiga krokar, som Knut inte fick låna.

Så trist! för honom.

- Vi kan göra ett eget metspö till dig, sa jag.

Vi hittade en bambupinne, som vi knöt fast ett snöre på. Vi ordnade sedan till en snör-knut, som skulle föreställa en krok.

- Så bra det blev, sa jag.

- Man kan låtsas, sa Knut så förnöjd och svingade sitt metspö över huvudet.

Visst är det underbart så länge barnen kan leka och fantisera, tänkte jag och log för mig själv ...




onsdag 24 maj 2017

Växthuset

Osannolikt grönt och soligt och vackert är det ...


Sommarvärmen kom tillbaka och det mindre magnoliaträdet, som faktiskt klarat sig från frosten såg bedårande ut emot den blå himlen igår.

I gräset blommade vårlöken och både fjärilar och humlor kalasade på nektar.

                                            Bild: Vårlök.

I skogen hoade göken och svalorna flög glatt omkring över oss, som om de var glada över att se oss igen.

                      Bild: I förra veckan.

Tunnelväxthuset blev äntligen inflyttningsklart och det var vindstilla ute. Jag bar ner alla mina vingliga plantor med stor försiktighet.

- Tur att jag inte visste hur arbetsamt det skulle bli att få ihop växthuset, sa Åke. Men nu får det stå på sin plats i många år! avslutade han bestämt.

- Så väl att du inte gav upp! Inte lätt att ha en nyopererad högeraxel, som du inte kunde använda hur som helst, sa jag.


Nu får vi hoppas att plantorna känner sig nöjda i sitt fina hus, tänkte jag på kvällen.



Tänk, så härligt det är att vi kommit så här långt iallafall, med vårt gemensamma projekt.

Idag skall vi förhoppningsvis sätta ner potatisen (Maestro) i jorden någonstans och sedan väntar gräset på klippning och det ena med det andra.

Men jag får säga, som Theresia sa till sina barn för ett par år sedan:

- Luugn och rooo!

Varpå lille Knut, som var 2,5 år glatt svarade:

- Lugn det brinner!




söndag 14 maj 2017

Hejaklacken

Frostnätterna är förbi, hoppas vi, men magnolians blommor frös innan dess. Vad kan man begära av ett träd, som egentligen inte brukar klara sig norr om Dalälven ...


Igår fick vi glädja oss åt att vitsipporna, som sett så molokna ut ett tag, sträckte på sig lite extra i den värmande solen.


Björkarna grönskade och sjön lade sig så småningom till ro.  

                                           Bild: Bondbönor.

Jag bar in mina tomat- och paprikaplantor på kvällen, som vanligt ändå. Fast bondbönorna fick stå kvar på altanen. De tål ju nästan vad som helst.


 Horisonten skiftade i guld. Koltrasten drillade så underbart i skymningen.

På TV:n var det visst Eurovision song contest 2017. Det kändes helt onödigt påkostat en kväll som denna - och Åkes kusin i Lund hade sagt att Portugals bidrag säkert skulle vinna. Och så blev det ju!

Åke och jag som varit med varenda år framför TV:n sedan 1958 (eller så) var inte så upplagda för någon underhållning alls. Det var väl mer spännande på den svartvita TV:ns tid, tänkte jag för mig själv.

Det kändes som om vår plikt, som hejaklack inte gällde denna gång ...




söndag 7 maj 2017

I början på maj

Brr, så kallt! Imorgon skall det visst bli snöslask, enligt väderleksrapporten. Hoppas att magnolian klarar sig ...


Tur att man kan elda i kaminen, trots att vi tänkte annorlunda i fredags då vi trodde det var sommar och Åke tog ett dopp i sjön.


Jag tänkte att plantorna på altanen säkert längtar ut till det blivande tunnelväxthuset, men än är inte plasten påsatt på det - och det är sannerligen ingen brådska.

Nej, plantorna fick flytta inomhus över natten ett tag till för säkerhets skull, men ute på verandan står de tacksamma penséerna på rad.


Imorgon skall jag göra något åt allt, som jag bara skjutit upp. Det kallas för "prokrastinering" lärde jag mig i veckan.

Tänk! att det finns ett så fint ord för det där dumma beteendet.

Jag drog mig till minnes min moster Alva, som kunde säga:

- Kom inte emot mig nu, för då kommer jag av mig igen.

Eller som andra i min närhet kunnat säga:

- Man måste ha kniven på strupen, för att förstå att nu går det inte att skjuta upp det där något mer.

Min mor var inte alls sådan, fastän hon påstod det emellanåt. Hon brukade säga till mig:

- Jag brukar ta tid på det jag gör. Jag tävlar med mig själv och klockan.  Det tar ju bara några minuter att sy i en knapp.

Mor Rut hade så många knep, som jag borde lära mig mer av ...



fredag 28 april 2017

Att hoppa på tåget

I söndags hoppade vi på "Tåg i Bergslagen" i Horndal ...


Vi promenerade runt i Krylbo, medan vi väntade på tåget till Stockholm. Åke passade på att visa mig huset där han mönstrade till det militära, år 1962.

- Det känns som vi är turister, sa jag.

- Ja, när man går på ett tåg så blir man det, svarade han så säkert.

I Stockholm tog vi båtbussen till hamnen, där färjan till Mariehamn väntade.
                                          
Vi hade anmält oss till Släktforskarkryssningen 2017.

                                            Bild: Föreläsare Christopher O'Regan.

Det var flera spännande föreläsare att lyssna på i dagarna två.

Det var föreläsningar om "Drottning Margareta och hennes döttrar" och "Släktforska med DNA" bl.a - men det var inte bara det.

Vi hamnade vid borden med många härliga personer.

Det var Maria från Finland, som varit krigsbarn i Sverige på 1940-talet och som hade mycket gott att säga.

Det var den äldre mannen, som gav mig en tidning Året Runt, som tack för att jag lyssnat på hans livshistoria.

                      Bild: I Stokholms skärgård.

Vid frukostbordet dagen efteråt hamnade vi mitt emot ett par från Åtvidaberg.

Mannen sa:

- Jaså! Ni är från Horndal. Då drar jag mig till minnes en smålänning, som åkte till Polen och köpte upp ungtjurar,

När han kom tillbaka till Sverige försökte han sälja djuren. Det gick inte så bra till att börja med, men han vandrade uppåt landet med tjurarna i följe.

Efter många dagars strapatser hamnade han slutligen i Horndal. Där fick han till sin glädje alla tjurarna sålda.

Den affären glömde han aldrig och samhället Horndal kunde han inte inte heller glömma. Det slutade med att den glade smålänningen tog sig namnet Horndal i efternamn.

Det var en rolig historia tyckte vi, som vi naturligtvis borde frågat mera om.

Ibland får man uppleva väldigt mycket på ett par dagar så att det känns som om man varit borta minst en hel vecka ...