torsdag 27 november 2014

Oväntat

Igår var det återigen oväntat glittrigt, frostigt och soligt ...

                      Bild: Idegranen vid brevlådan.

Fåglarna kvittrade och den stora hackspetten var på besök i äppelträdet. Ibland var de två.


                      Bild: Nypon.

Idag var det mulet, frostigt och halt ute på vägarna.

"Vikören" passerade nybygget av den nya förskolan, bakom brandstationen i Horndal, och där hade man kommit oväntat långt, kunde vi konstatera.


                     Bild: Ny förskola byggs bakom brandstationen. Bilden tagen 18 nov.

Kören var nämligen på väg till äldreboendet i Fors. Vi sjöng de fina, högtidliga adventssångerna med och för varandra - och i fönstren var det adventspyntat med ljusstakar och allt. Stämningsfullt!




Jag hade melodierna kvar inom mig på vägen hemåt -

och jag tänkte på lille Knut två år, som Åke och jag träffade för några dagar sedan i Grillby.

Jag höll ett öga på honom en stund.

Han satte sig tillrätta i en fåtölj och började plötsligt sjunga för mig med klar och tonsäker stämma:

- Ja må han leva, ja må han leva i hundrade år.


Det var lika oväntat roligt, som då Nils 8 år sa, dagen före:

- Jag och min kompis skall starta ett band ...




tisdag 25 november 2014

Nu tänder vi

Hemma igen!

Vi var på dop i helgen, liksom förrförra helgen och träffade vår familj och några till ...

I lördags sa jag till barnbarnet Nils:

- Har du lust att följa med på en promenad i skogen? Innan det blir mörkt igen!

- Ja, det kan ju vara uppfriskande, svarade han glatt.

Jag blev så förvånad över ordvalet och glad över det jakande svaret ...

                      Bild: På skogspromenad.

Vi gick och småpratade om naturen, skolan, arkitektur och allt möjligt annat - och jag tyckte det var den trevligaste pratstunden och promenaden på länge.


Idag var det den ljusaste, soligaste dagen på länge här hemma.

Solen tittade in bakom gardinerna i gästrummet - och lockade ut mig -
                     



husen på udden skymtade fram i solen och sjön låg som en spegel -


och idegranens röda bär (eller honkottar) liknade julprydnader.

Det lackar emot jul!

Horndals julgran var redan på plats häromdagen -



 och nu lyser julgranen även utanför vårt hus - det behövs mer än väl lite ljus i mörkret därute.


- Det är bättre att tända granen nu 

än att ha kvar julljusen fram till påsken, sa jag till Åke ...





torsdag 20 november 2014

Närmaste stad

Det är alltid roligt att hälsa på barnen med familjer och städerna de bor i - eller nära. För några dagar sedan var jag i Västerås.
                                  Bild: Sovdags för Knut.

Annars tänker jag bort alla städer och ställer mig på bryggan och spanar efter storskrakarna, som samlats i många hundratal i sjön, som häromdagen. En underbar syn och ett härligt, kluckande "samtal" fåglarna emellan ...

                      Bild: Storskrakar.

Idag var vi ändå till staden Avesta i några ärenden. Åke var på sina håll och jag på mina.

Jag gick in och ur i affärer och möttes av duggregnet då jag kom ut och jag tänkte:

- Man borde göra något åt ljussättningen här! Färgerna är för intetsägande! Men personalen var glada och tillmötesgående överallt. Och viktigast!

Jag insåg att tiden på PUB i Stockholm hade satt sina djupa spår hos mig. Så roligt det var att få vara på dekorationen i ett helt år, innan jag flyttade till Ludvika och arbetade på damaffären Sallys osv.

Efter några timmar åkte vi hemåt igen och passerade hamnen i Horndal - nöjda med dagen.

                        Bild: Hamnen i Horndal.


Åke satte på kaffet och jag tände ljusen på bordet - och sedan kurade vi skymning ...





onsdag 19 november 2014

19 november

I USA är det visst vinter i varenda delstat, men här har vi fortfarande gröna gräsmattor ...

Idag tänker jag särskilt på den milda natten för 39 år sedan då "trean" kom till världen! Tobias!

                      Bild: Tobias visas upp på BB. Karolinska sjukhuset. 1975.

Då vi kom hem till Kungsängen var syskonen väldigt glada. Kristina sjöng och pratade med lille Tobias, bäddade och vaggade honom, som en liten mamma.

Daniel såg högtidlig ut då han fick sitta och hålla lillebror i famnen.

Tobias skrattade och "pratade" från första stund, tyckte vi.

En dag satt Daniel och lekte på golvet med sina legobitar. Tobias satt i babysittern och tittade på.

Rätt som det var skulle Daniel gå iväg, men han böjde sig först ner till Tobias och sa mjukt:

- Kommer snart! (Tomme nat!)

Och det värmde mig att se och höra!

Då Tobias fyllde fem år hade han just blivit storebror! Det var nog lite annorlunda för honom, som varit minst så länge. Men han vande sig snart!

                            Bild: Tobias 5 år. Farmor Marta och lilla Johanna. 1980.


Det var den 7 november, då lilla Johanna kom till världen. Ännu ett kärt novemberbarn!                                
Just därför har november månad varit förknippad med tårtor och kalas - och inte bara gråväder!

- Dimma hör till! sade en bekant häromsistens till mig med ett stort leende. Ett novemberbarn även hon.

                      Bild: Cyklamen och novemberkaktusen lyser upp.

Men jag behöver allt blommande krukväxter omkring mig - och färgglada kläder!


Det passar så bra för mig, att sedan gå ut och 

hjälpa Åke med belysningen i den jättestora granen ...






tisdag 11 november 2014

Ta vara på solen

Vår tomt ligger som alltid vid den här tiden på året mest i skugga, men man får försöka hitta solfläckarna lite här och var då det är en ljusblå himmel, som idag.


Boken bakom gäststugan lyste som en kopparbunke i solen -


och ön såg ut att må som en prins på andra sidan sjön.


Jag kunde inte låta bli att gå en bit efter stora vägen - och stå en stund i solen längre bort och blunda.


Och jag mindes alla gånger jag sagt till våra barn:

- Skynda er ut nu! Det är ont om sådana här vackra dagar - man måste ta vara på dem.


- Man har ju lärt sig med åren vad som gäller, log jag för mig själv.

I morgon kanske det är dags att ta fram paraplyet igen ...





torsdag 6 november 2014

Att skämma bort

I morse nämnde jag till Åke, att det var dags att skaffa mera solrosfrön och jordnötter till fåglarna. Han svarade ungefär så här:

- Det är väl inte underligt så många fåglar som du lockar hit!

Underförstått att alla skogens fåglar fått nys om vårt matställe, tänkte jag och sa:

- Men jag har varken katt eller hund eller får ...

                                      Bild: Jag, Theresia, Johanna.


Sommaren 1987 gjorde vår familj en semesterresa till Island. Vi lämnade Sverige, åkte på slingriga vägar genom Jotunheimen och slutligen till hamnen i Bergen.

Vi rastade emellanåt - och var det inte getter som tog emot på rastplatserna så var det får.

På bilden nedan var de envisa fåren med lamm på väg in i vår minibuss. De tyckte tydligen att vi borde bjuda dem på något. Johanna klättrade upp i bilsätena för att rädda sig!

                                     Bild: Johanna.

Vi pratade sedan både länge och väl om hur dumt det kan vara att mata "vilda" djur och göra dem orädda för människor.

Den 14 juli, i strålande sol, lämnade vi Bergen och såg Norges kust försvinna i fjärran. Två dagar senare kom vi till hamnen i Seydisfjördur, där vi fick stå länge i tullen innan vår rundresa på Island tog sin början.
                     Bild: Åke, Daniel och Tobias.


Vi såg massor av får genom bilrutorna och Johanna räknade dem och ritade streck i sin skrivbok. Hon hade svårt att hinna med att dokumentera dem alla!

Men på Island var fåren skygga. Så fort vi klev ur bilen så sprang de iväg och försvann.

Vi fick ändå fina minnen av fåren tack vare våra nya islandströjor, som vi fick tag på. De finns förresten kvar än i denna dag!


Och just nu är det snö i luften därute - 

och jag är glad att fåren har sin päls.

 Och att fåglarna har frön att äta -

och vill inte tro att jag skämmer bort dem ...





tisdag 4 november 2014

Allhelgona

Ännu en dag med 10 grader plus ute ...

Det var en fin dag i lördags, Alla helgons dag, trots regnet. Jag går fortfarande och nynnar på sångerna som kören sjöng i By kyrka och Horndals kyrka. Så stämningsfullt!

På kvällen var vi hos goda vänner och blev bjudna på pumpasoppa och saffranspannkaka. Jag kan fortfarande känna de nya, härliga smakerna och se färgerna framför mig - och de tända ljusen på borden.

En fridfull, orange högtid!



Igår var det hög tid att gå ut och gräva ner vitlöksklyftorna och tulpanlökarna i jorden, som jag införskaffade i Horndals Växthus i förra veckan;

Och dags att dra upp de sista morötterna, som jag frö-sådde i en pallkrage i våras. Det var första gången, som jag prövade den metoden. Lyckat blev det!

Jag funderade lite på seder och bruk och hur idéer kommer och går - och på hur en del traditioner består.

Och på Halloween! Och de moderna sederna att spöka ut sig, som jag har svårt att förstå mig på.

                      Bild: Theresia, Tobias, Johanna och Daniel. Julen 1987.


Våra barn brukade gilla att klä ut sig. Vi hade en stor papplåda i klädkammaren, som var fylld med gamla kläder, väskor och hattar, som de gillade att leka med;

Och vi hade tomteluvor och julgrejer i en annan låda som kom fram till julen!

Någon gång hände det att de klippte två hål i ett gammalt lakan, trädde tyget över huvudet och sprang runt och lekte spöke.

I nästa stund slängde de lakanet i en hög.

Mer skrämselhicka behöver väl ingen tänker jag - och hoppas att alla varma, goda seder består ...