tisdag 30 april 2013

Kylig vår

I kväll skall vår kör sjunga vårsånger och ukulelegruppen skall spela till - det blir fint! Nog är det lite kyligt i luften, men solen är här och vitsipporna är på väg. I morse upptäckte jag den röda julrosen i sin prakt ...

                                   Bild: Röd julros.


Valborgsmässoaftonen 1968 var det annorlunda! Hela april månad var varm och björkar, tulpaner och slånbärsblommor hade slagit ut.

På kvällen skulle Åke och jag åka till Hasselbackens restaurang på Djurgården. Den aftonen gick vi ut i parken utanför - och under den vackra stjärnhimlen bytte vi förlovningsringar med varandra.


På den tiden arbetade jag på arbetsterapin, Beckomberga Sjukhus i Bromma. Mina arbetskamrater fick snart se min fina ring och gratulerade. Ryktet spred sig i huset och alla ville titta på ringen. Den var alldeles speciell med både vitt och vanligt guld, något man aldrig sett tidigare.

Där fanns några unga pojkar, som var inne för vård, som sa till mig:
- Vi hoppas den där Gustav Vasa i Dalarna är snäll mot dig. Om inte, får du säga till oss!

                                                Bild: Min klänning i silvertyg.


Min klänning finns kvar i garderoben, men både den och ringen har blivit lite för svåra att få på numera - men glädjen och värmen från den sista april 1968 skall vi aldrig glömma.

Aldrig, har vi sedan dess upplevt en sådan sommarvarm och fin valborgsmässoafton.

I kväll får vi ta på oss varma kläder ...



måndag 29 april 2013

Någonting att äta

I lördags mörknade isen på sjön rejält - den liknade asfalt. Igår började det blåsa och plötsligt ändrades vyn totalt. Isen försvann i all hast inför våra ögon och vattnet böljade åter fram.

Vad blir det till lunch idag?

En gång i tiden var människor rädda för undernäring - nu för tiden fetman ...

Tänk så många trender och nya kunskaper vi fått om maten genom åren; Man skrev och pratade om vitaminer, järn, mineraler, fett, kolesterol, nyckelhålsmärkning, färgämnen, djurhållning och tillsatser. Listan skulle kunna göras hur lång som helst.

I slutet på 1970-talet  började jag bjuda min familj på laktovegetarisk kost. Jag gjorde linsbiffar, odlade grönsaker på kolonilotten och bakade grovt bröd. För det mesta gick det bra att få barnen att äta, men ibland kunde man få höra en del kommentarer. En dag sa lille Tobias:

- När jag blir stor, skall jag äta "skumgummilimpa."

Med tiden blev det lite av varje på matbordet!

Man kan bli vilsen i allt som skrivs, men någonstans i mitt släktarv finns det en jordbrukare och en kvarnägare nedlagd, som jag inte kan negligera helt.

Ibland tänker jag på mormor Hulda, som ägde en särskild visdom, som sa:

- Man skall sluta äta, när det är som godast!

- Vi skall äta av bären som växer i våra skogar. De är nyttiga och gjorda för oss.

-  Kvinnor, kan lära sig mycket av korna. En ko får man inte jaga på!

                     Bild: Kalmar slott. 2012.

Jag försöker att tänka på det naturliga och ursprungliga - men visst vore det tomt om vi inte hade tillgång till kryddor, frukter och grönt från andra länder.


På 1990-talet träffade jag ofta invandrare och asylsökande i skolan. En dag sa en äldre man:

- Här i Sverige, man bara tänka fibrer och vitaminer. I mitt land vi tänka mat magen.

Åh, så mycket vi kan lära oss av varandras villkor, tänker jag ...



fredag 26 april 2013

Vår i luften

Igår var det vår i luften! En humla flög förbi, solen lyste och Åke röjde bland buskar och träd ...


Jag gick omkring med min kamera för att om möjligt hitta något vårtecken.


Vintergäcken.


Julrosen.


Vi satt en stund på stranden och höll ett öga på riset, som brann. I bakgrunden skiftade isen i allt från vitt till mörkt blått. I träden sjöng fåglarna på sina vackra vårsånger.



Så gick jag iväg upp mot huset igen och blev överraskad av blåsippor bakom en sten. 

Våren är allt på väg ...


torsdag 25 april 2013

Husmorsgöra

I morse satt Åke och jag och pratade en god stund vid kaffet. Solen lyste in i köket. Jag sa:

- Minns du hönan, som din mor lade fram i köket? Året var väl 1968.
- Ja, det glömmer man aldrig, svarade han.

Det var så här; En dag var Åke och jag och hälsade på hos Marta, Rune och bröderna Hans och Olle. Föräldrarna skulle åka bort över dagen, men innan de åkte lade Marta fram en höna på diskbänken.

- Så har ni lite mat till middag, sa hon och nickade åt mig.

Det kändes, som om jag aldrig sett en höna förut. Hemma i min familj vankades det aldrig någon höna till middag. Det berodde på att far fått nog av den typen av mat. Det blev för mycket hönor och kaniner under krigsåren, brukade han säga.

Jag hade ingen aning, hur jag bäst skulle tillaga hönan och inte hittade jag någon bra kokbok, som kunde hjälpa mig - men jag kokade den.

- Så där gör aldrig min mamma, sa Olle.

Nå väl, maten gick att äta, men det var en riktig prövning för mig!

                       Bild: Olle i Horndal, 1969.


Åke och jag bodde på Åsgatan i Avesta på den tiden. Det var ganska nära till Åkes familj i stan och även till deras stuga i Horndal.

Till julen skulle jag baka lite av varje, det var jag inte heller så van vid. Jag bakade lussekatter, som blev för hårda, men Åke sa:

- Jag tycker de är goda!

Jag skulle baka pepparkakor och Olle 8 år stod och tittade på.

- Så där brukar inte min mamma göra!

Åh, vad många gånger jag skrattat gott åt mig själv och alla kommentarer - från framför allt lille Olle.

Nej, jag var ingen van husmor alls, men jag lärde mig väl efter hand - och Åke med.

Idag hjälps vi allt åt med lite av varje - både i trädgården och i köket - och det är så bra så ...


onsdag 24 april 2013

Valborg

På söndag kväll skall kören börja träna in några sånger till valborgsfirandet i Horndals Brukspark. det blir trevligt ...

År 1977 firade vi valborg i Kungsängen. Jag och Åke var med Kristina, Daniel och lille Tobias och tittade på den stora majbrasan nere på ängen.

Några dagar senare höll Daniel på med liv och lust, att plocka ihop alla sina saker, lådor, kuddar mm i en stor hög.

- Men, vad gör du? undrade jag då jag såg högen, som han vräkt ihop.

- Ja gör en majblasa. Nu blinner det och alla tittar på majblasan. Och nu kommer blandkålen!

- Oj, oj, oj, sa jag.

Några dagar senare var vi på 4-årskontroll med honom och jag tyckte att han var enastående.

Syn och hörsel var bra. Han kunde färgerna, räkna till fyra, rita en gubbe, knäppa knappar, prata (fast bokstaven R blev fortfarande L)  ...

Storasyster Kristina lekte skola med Tobias, som var 1½ år då.

- A, d, k, s. Jag tycker att det är viktigt att han lär sig alfabetet! Sedan kan han lära sig, att prata hur lätt som helst.

Och Tobias älskade att härmas - och visst lärde han sig att prata rent, precis som Daniel -

                                Bild: Daniel med Kalle och Sara år 2011.

och nu är våra barn stora och är själva föräldrar till barn, som har drag av dem själva - och andra. Det känns som underbara repriser!

Och vårens repriser är också underbara! Jag skall gå ut en vända nu ...


tisdag 23 april 2013

Lära för livet


Åke och jag brukar titta på "Smartare än en femteklassare" och vi får mycket att grunna på ...

En dag pratade jag med min moster Vera i telefonen om lärarna i hennes skola i Malmköping.
- Jag hade fröken Kvarnström, som lärarinna de första åren. Hon hade om sig att alltid ha "snälla" klasser.

Mor Rut brukade berätta om den rara lärarinnan, som även hon hade de första åren i skolan:
- Barn, var rädda om era samveten, som bor i era hjärtan, brukade hon säga.

Min far gick de sista åren i Eneboga skola, där det gick barn i olika åldrar i samma klass - en B-skola som man sa.

Resultaten i skolan blev nog ganska bra ändå, kan jag tro. Jag hörde aldrig far berätta om lärare, som hotade barnen med riset - och jag vet att far trivdes med att gå i skolan.

Det enda negativa jag minns, som far kunde antyda, var det där, att en del barn kunde reta honom för hans röda hår.

                       Bild: Far Bertil står till höger om lärarinnan. Han har mörk kostym.

                        Bild: En tavla till mor Lydia, från far.

Nu för tiden skall vi lära oss nytt hela tiden, hela livet - och en del sitter i från barnaåren.

Vi fick lära oss att sjunga en ramsa om Asiens stora floder i femte klass, som sitter kvar i mitt minne än.

Ob, Yenisej och Lena, Amur, Huang-ho, Yangtze 
Mekong, Brahmaputra, Indus, Ganges, Tigris, Eufrat.

Tänk så viktig skolan varit för oss alla!

måndag 22 april 2013

Beatles och Lapplisa

Idag var Åke och jag i Avesta, det passade bra denna mulna måndag ...

Jag minns så väl hur det var på 1960-talet då Beatles först dök upp och skapade sensation, med sin nya sång - och musikstil. Just då var det nog svårt att tänka sig, att deras texter någonsin skulle kunna platsa som tema i en kyrka i en högmässa - men det kändes helt rätt igår i Hedemora kyrka.

De två körerna, Alla kan kören och Lilla kören turades om att sjunga Beatleslåtar, varvat med predikan, psalmsång och nattvard - och jag var förundrad över den finstämda blandningen.

"Let it be", "All you need is love" ...

                                Bild: Alla kan kören i Hedemora kyrka.

Det är inte ofta, som jag är i Hedemora. Jag satt och tänkte på Anna-Lisa Öst, som bodde där en gång. Hon blev på sin tid mest känd som "Lapplisa", klädd i samedräkt och älskad för sina sånger.

"Tant Barnatro" kallade man henne.

Då min familj bodde i Tierp, antagligen år 1957, var Lapplisa på besök där. Det var frälsningsarmén, som bjudit in henne till orten. Mina föräldrar bjöd in henne till vårt hem på middag. Det kändes högtidligt, att ha en så känd person vid bordet och jag njöt av hennes vackra norrländska dialekt.

På kvällen skulle Lapplisa sjunga i den stora landsortskyrkan, utanför Tierp. Jag glömmer aldrig, så mycket folk, som hade letat sig ut denna kväll; Det var fullpackat!

Alla satt och väntade på den lilla kvinnan med sin svarta, tjocka bok med sångtexter.
Lapplisa sjöng på sitt alldeles speciella sätt; Naturligt, innerligt, rörande!

- Hon hade det där som man inte kan förklara, som någon sa en gång.

Med dessa tankar åkte jag sedan hem igen och blev glad att se tussilago i mängder efter dikesrenarna ...


fredag 19 april 2013

Krukväxter

I morse seglade den första fiskmåsen runt över "måsstenen", men än ligger den mörka, blöta isen kvar ...

Härom kvällen var jag på Trädgården i Horndal, det var Trivselkväll med temat "Saintpaula möter orkidéer." Jag fick med mig en av var sort hem, men det fanns mängder av fina varianter, som lockade. Idag skall jag försöka ta hand om mina äldre krukväxter, som inte fått ny jord ännu - och ta vara på alla nya kunskaper jag fick, den där kvällen.

                                Bild: Orkidé. Phalaenopsis.

När jag var barn, i Göteborg, bodde vi grannar med familjen Fredholm. En dag stod min mor och grannfrun och pratade med varandra i farstun. De pratade om växter och jag såg hur mor fick ett par växtskott i handen, som så småningom blev fina krukväxter, med gröna blad. Vet inte namnet!

Min bror var nyfödd då. Krukväxterna följde med vår familj i alla flyttar - och mor vårdade växterna med omsorg. Nu för tiden finns ättlingar av den  gröna bladväxten hos äldsta dottern Kristina och hos min bror Kjell.

Igår pratade jag med honom i telefonen. Jag frågade:
- Hur går det med dina skott som du planterade, tar de sig?
- Jo, de ser ut att rota sig, svarade han och småskrattade.

Det fanns en annan blomma, en rosa klöver, som var äldre än jag. Mor vårdade den blomman lika ömt! Jag tog över den för några år sedan, men jag lyckades inte hålla liv i den. Antagligen fick den för mycket vatten. Samma öde gick det för svärmors lila klöver, som jag övertog.

Tänk så många växter, som försvunnit för mig på senare tid. Jag förstod inte, att det här huset där vi bor nu, har ett helt annat inomhusklimat, än jag vant mig vid tidigare.

En gång sa trädgårdsmästaren i Horndal ungefär så här:

- Det finns regler, som är bra att följa, för ett bra växtresultat. Men om ni gör på ett annat sätt, och växterna ser ut att trivas, fortsätt då med det.

Så är det nog med det mesta, tänker jag. Man göder växterna och vattnar på sitt sätt!

                                Bild: Saintpaula i nya färger.

Förresten man har nog sina egna sätt i allt man gör - som då man lagar mat och räddar utseendet och smaken, med rosépeppar och en klick grov senap - eller så ...


torsdag 18 april 2013

Främmande fåglar

Häromdagen såg jag en ny sorts fåglar, ljust rosa, i äppelträdet och jag undrade vad det kunde vara för sort.

Igår fick jag förklaringen! Det var den lågt stående eftermiddagssolen som förvandlade bofinkarna, som satt i äppelträdet och solade sig - deras bröst blev alldeles skära, kroppen svart med en vit spegel på vingen. Det var verkligen ett fenomen för mig.

En dag pratade jag med Nils 7 år. 
- Hur är det Nils, skall du fortfarande bli "Byggare Bob" och hjälpa morfar att bygga, då du blir stor?

- Nej, jag tror inte det, svarade han lite blygt. Jag skall nog bli fågelskådare, svarade han. Jag kan flera sorter.

Jag skall allt lära Nils "min" nya fågelart, tänker jag och ler för mig själv.

                      Bild: Vårfåglar i Sickla.


På den tiden, som jag och min bror var med mor och far till Södermanland, var det alltid spännande att möta det lite annorlunda - emot staden Göteborg. Träd, växter, fåglar, allt var nytt för mina ögon. Samtalen kring matborden var även de annorlunda, mot dem jag var van vid.

Farmor Lydia var en person, som hade många historier på lager, från gårdarna och människorna ute på landsbygden. Jag är glad över, att det alltid fanns ett mått av medkänsla då hon berättade, även om jag inte insett det förrän på senare år.

En gång var det ett stort kalas hos en familj. "Hela bygden" var där och åt och drack. Efter det storståtliga kalaset tackade gästerna så småningom för sig och samlades ute på gården för att säga adjö av varandra.

Rätt som det var kom frun i huset utrusande på farstutrappan. Hon vinkade och ropade högt:

- Kära hjärtanes, kära hjärtanes! Kom tillbaka, kom tillbaka! Efterrätten, efterrätten!

Åh, vad många gånger jag har hört den historien berättas -

men nu är vårregnet här och inte en enda främmande fågel syns till ...


onsdag 17 april 2013

Imse vimse

I morse pekade Åke upp i taket.
- Titta får du se! Det hänger en spindel i sin fina tråd där uppe - den skall väl bygga ett nät.

I den stunden, kom jag att tänka på söndagens trevliga brunch i Grillby. Det var kalas för Elias, som skulle fylla 12 år. Jag satt bredvid vår dotter Theresia och njöt av allt det goda och jag sa till henne:

- Kommer du ihåg, när vi var på statshotellet i Skövde?
- Ja, sa hon och nickade och log.

                                           Bild: Elias.

Det var i slutet på 1990-talet - jag arbetade en del på försäkringsbolaget Holmia / Trygg Hansa i Lindesberg. En sommar var vi några stycken, som arbetade lite extra. Vår unga, rara chef berättade, att någon av oss kunde vinna en resa till Skara Sommarland, i slutet av sommaren.

Hon pekade på en stor plansch - med många tomma rutor och sa:

- För varje kundkontakt ni får, markera en ruta - vilken ni vill med ett kryss och ert namn. Det kan kanske vara en liten sporre för er, som jobbar här i sommar.

Jag var inte alls intresserad av att vinna en resa till Skara Sommarland, jag hade varit där många gånger förut, men mina yngre kamrater ville gärna vinna priset, förstod jag.

Vår chef kastade en pil på tavlan i slutet på sommaren - och pilen hamnade på en av mina kryssade rutor. Då kändes det riktigt roligt att vinna priset!

Jag tog med mig yngsta dottern Theresia på resan. Dagen på Skara Sommarland och allt annat, som vi roade oss med de där dagarna,  minns jag med glädje.

OCH det blev övernattning på Skövde statshotell - och våfflor, jordgubbar och vispgrädde till frukost.


Allt det där kom jag att tänka på idag, då jag såg spindeln i taket, som Åke visade mig.

Vi skulle sjunga en gratulationssång för Elias, men alla hade inte kommit in utifrån ännu, så det blev flera stycken olika sånger - en del påhittade - innan alla var samlade.

Jag såg att Elias uppskattade sångerna och de nya texterna!

- Imse vimse spindel, Elias fyller år, upp stiger solen ...




tisdag 16 april 2013

Tåg, tåg


Det är alltid roligt att träffa barnbarnen. En dag frågade jag Kerstin 6 år:

- Vad vill du bli då du blir stor?
- Jag vill köra tåg, sa hon, för då får man se mycket. Och jag tycker om att åka tåg, svarade hon med glitter i ögonen.

                                             Bild: Kerstin.

Då jag var hos min farmor och farfar i Eneboga, brukade jag titta på tågen som stannade nedanför huset vid stationen. Det var alltid extra roligt med ångloken, som puffade ut ånga, tyckte jag.

Min familj brukade alltid åka "snälltåg" från Göteborg. Det kändes modernt och bekvämt!
Lite annorlunda var det att få åka till Malmköping, en bit från Eneboga. Då kunde det hända att man fick sitta i en äldre vagn, på en gammal, blank träbänk och höra vattnet skvalpa i de stora glasflaskorna, som fanns längst bak - och höra ångvisslan tjuta. Det var nästan mer spännande!

Då min mor Rut var nygift - mor och far bodde på övervåningen i farmors och farfar hus i Eneboga - kom en dag tåginspektören upp för backen klädd i full uniform. Farmor sa till mor:
- Undrar vad han har för ärende?

Det visade sig, att han var ute för att be mor om hjälp på stationen. Det gällde både att ta emot tåg och att skicka iväg dem, att sköta kassan och att ordna med post och transporter av gods. Och att telegrafera!

Det var fjorton tåg, som kom och gick varje dag - och mor fick börja rycka in på stationen. Det var långt ute på landet, men där bodde många människor på den tiden, som alltid anlitade tågen.

- Där stod jag på perrongen med den röda flaggan och tog emot tågen och släppte iväg dem - i alla väder. Jag blåste i visselpipan vid rätta tidpunkten - och såg till att allt var i sin ordning. Jag var stins och jag trivdes med det. Det var ett riktigt hedersuppdrag, sa mor och glittrade med ögonen - ungefär som Kerstin.




För ett antal år sedan var jag med mor och far i Eneboga igen, då var det ganska igenväxt i backen, där farfar alltid höll så fint -  och järnvägsspåren var borta sedan länge.

Men det bodde ett trevligt par i huset, som hade fars barndomshem, som fritidshus och de visade oss runt - och de fick veta en hel del, som de inte kände till om gamla tider av far och mor ...


måndag 15 april 2013

Ett fynd

Det är intressant att leva nära naturen. Jag har sett att julrosen är på väg - och att det finns möss under buskarna, som grannens orange katter brukar hålla under uppsikt - och andra djur och kryp, hoppas jag håller sig, där de hör hemma ...

En gång, då jag arbetade som timanställd på Karolinska sjukhuset, var jag på en infektionsklinik, där vi just fått in en man, som blivit illa biten av vägglöss.

Varje gång, som vi gick in till honom, var vi tvungna att klä på oss skyddsutrustning - som handskar, munskydd, skoskydd, huvudskydd och engångskläder. Den stackars mannen, sa då jag kom in:

- Ni ser ut som astronauter! Skall det vara nödvändigt? Det går ju inte att prata med er!

Jag försökte säga några ord till tröst, bakom munskyddet, men det var inte lätt.

En stund senare, kallade avdelningssköterskan in personalen till sitt kontor och höll en nyttig föreläsning:

- Här har jag en vägglus, som jag håller liv i med lite blod - under noga förvar i ett provrör. Jag vill att ni skall lära er hur en vägglus ser ut innan den dör. Det är inte ofta man får se dem - nu för tiden. Det är ett riktigt skadedjur!

Jag glömmer aldrig hur vägglusen såg ut - platt och helt genomskinlig, i brist på föda. Det var allt en riktigt bra lektion, vi fick den gången.

                       Bild: Julros, april 2004.


En gång, då min mor Rut var ung, var hon på en stor auktion. Hon fick ögonen på en vacker, röd sammetsklädd soffa, med mjuka, svängda former, som hon blev väldigt förtjust i. Till all lyckad kunde hon ropa in soffan för några kronor. Mor berättade:

- Min far Hjalmar, som alltid var godhjärtad kom och hämtade soffan med häst och vagn. Men den kom inte längre än till gårdsplanen, för då kom mor Hulda ut och slog ut med händerna.

- Lilla Rut, gamla möbler kan vi inte ta emot, det kan vara vägglöss i soffan. Den kan vi inte ta in i huset.

På det sättet hamnade soffan ute på logen - och med tiden försvann soffan.

- Men jag vet inte vad som hände med den och jag ville aldrig fråga, sa mor. Men soffan var vacker!

Så fick jag lära mig, av mors berättelse och många fler - att kläder, symaskiner, möbler och allt "gammalt" skulle man vara mer än försiktig med ...



fredag 12 april 2013

Påskafton 1941

I dag är det en särskild dag ...

Det var den 12 april krigsåret 1941, då mor skulle gifta sig med far. Ingenting var lätt att ordna med inför bröllopet. Det var ransoneringskort på kaffe och mycket annat och svårt att få tag på blommor.

Nyköpings hornmusik hade i alla fall lovat mor, att komma och spela på bröllopsfesten - och det blev till sist en stor fest med både riktigt kaffe och allt i Malmköpings frälsningsarmés regi.

                                Bild: Mor Rut och far Bertil, den 12 april 1941.

Det var påskafton, men full vinter. Efter bröllopsfesten åkte mor och far med gengasbil till Eneboga, där de skulle bo. Snön yrde och lade sig i drivor på vägen - och bilen hade svårt att ta sig fram. Chauffören tog sats i en backe flera gånger, men då var det inte långt kvar hem.

Mor tänkte på risken att bli förgiftad av gengasen och sa därför resolut till far:

- Nu kliver vi ur bilen och går sista biten!

Med de orden tog hon sin brudgum i handen, som hon sa, och de pulsade hemåt i snön.

                       Bild: Far och mor. Påskafton 2003.

Påskaftonen 2001, firade vi mors och fars diamantbröllopsdag i ett soligt Uppsala - och mor och far var så nöjda med dagen.

På hemresan till Lindesberg på Påskdagen, fick vi höra nyheten att Kristinas och Görans lille Elias var född.

Vi var i Hummelsta precis då och tog därför en kaffepaus. Det blev en riktigt trevlig fest det med ...

torsdag 11 april 2013

Cykeln

Snart skall jag ta fram min cykel ur garaget, äntligen är isen borta på landsvägen ...

Jag undrar hur det egentligen gick till, då jag lärde mig att cykla. Vad jag kan minnas, så var det mors cykel, av märket Solglimt, som användes. Den var stor och tung. Den var nog livsfarlig!

Den cykeln provade jag en gång i en väldigt brant backe i Göteborg. Jag kan fortfarande känna farten - och känslan av att lyckligt komma på plan mark igen - och inte hade man någon hjälm och bromsen fungerade visst inte alls.

                                 Bild: Mor Rut på Sparreholmsbron. 1934.

Med tiden flyttade Solglimtcykeln med oss till Tierp. Där blev den stulen på torget, för den var olåst, men mor tänkte:
- Den har nog inte kommit långt!

Det hade den inte heller - cykeln stod på en tvärgata - där någon ställt den.
- Jag visste väl det, sa mor.

Cykeln var nämligen tvungen att backas först innan man kunde köra den framåt - den hade väl blivit sådan med åren.

                                  Bild: Johanna på väg till skolan. 1989.


Sommaren 1995 föreslog  "småflickorna" att vi skulle cykla på Gotland på semestern. Det blev som de önskade - vi hyrde cyklar och var ute och cyklade på småvägarna på norra delen av ön. Åke hade cykelkärran fullastad - och tältet i packningen. Det var nog den härligaste veckan på cykel, vi dittills upplevt.

- Sacka inte! ropade Johanna och Theresia lite då och då, till mig som kom långt efter dem. 

- Ser ni lärkorna som står stilla i luften? Och titta så vackra blommor! ropade jag tillbaka.

Solen värmde och det var uppehållsväder hela veckan, så när som på sista dygnet, då det regnade från en öppen himmel. Det var roligt det med, åtminstone så här i efterhand.

Några dagar senare, satt vi och spelade "Plump" i gröngräset. Johanna tittade ner på några myror, som kröp där och hon sa eftertänksamt:

- Det kan inte vara något vidare att vara en myra. De har ju aldrig någon fritid!

Det kunde vi allt hålla med om ...

onsdag 10 april 2013

Blåbärskalas

I går avslutade jag dagen nere i tvättstugan och städade upp det mesta. Nu återstår bara avslutningen på mitt vinterprojekt.
 
Inte ser det riktigt ut som blåbär och mjölk i tvättstugan - men jag tänker ändå på blåbär och mjölk denna soliga dag ...


 
En gång då jag var med mor och far hos farmor och farfar i Eneboga, fanns det mycket blåbär i skogen. Jag var liten och känslig för mygg, redan då. Mor klädde på mig mina kläder, trädde min pyjamas över alltihopa - långbyxor hade jag inga - sedan knöt hon en schal om huvudet och band om handlederna.

När vi kom till skogen satte mor mig på en stubbe mitt i blåbärsriset. Nog kunde jag ta blåbären själv till en början, men snart kom mor och farmor med kvistar till mig med stora, fina blåbär på.

Jag undrar hur gammal jag kunde vara - kanske 2,5 år.
Det är ett av de allra finaste minnen jag har - och säkert blev det blåbär och mjölk sedan vid köksbordet. En del blåbär kokades nog till sylt, kan jag tro, någon frys fanns ju inte då.

Tänk så mycket blåbär som plockats genom åren och jag hoppas det blir ett riktigt bärår i år igen.


                        Bild: I gröngräset. 2008.

Ett år då barnbarnet Ellen var ca 5 år plockade hon blåbär, som vi skulle göra en paj av, tyckte hon. Vi var här i Horndal och hon hittade några bär nere på tomten - men vi hittade fler i frysen. På det sättet fick vi ihop till en blåbärspaj.

- Men lilla Ellen, varför smakar du inte på pajen, undrade jag.

- Jag ville bara att ni skulle få lite trevligt, svarade hon med ett glatt leende.

Och det fick vi ...


tisdag 9 april 2013

Symaskinen

Tänk så det kliar i fingrarna, då våren är på väg. Jag vill tvätta fönster och röja på altanen, men än är det för kallt, känner jag.

Häromdagen fick jag överta några gardiner, som behöver läggas upp. De skall hänga i rummet längst ner i huset. Det kommer att bli fint!

En gång i tiden, var huset fullt av tyger och garner och det var väldig fart på mig och symaskinen ...

                                Bild: Gardiner på tur.

På 1970-talet var Kristina liten och det fanns inga fina klänningar att köpa till henne - det var liksom "ute" med det gulliga.

- Alla skall se ut som Mao i Kina, brukade jag säga med en lång suck.

Inte för att jag visste så mycket om Mao Zedong just då, men jag hade sett bilder på honom och folkmassorna, som var klädda i några slags mörka uniformer.

Jag sydde blommiga klänningar i vackra färger, sydde "snickarbyxor" med hängslen och bröstlapp i rosa och ljusblått - och kände mig lika lycklig som Kristina, då hon fick prova alstren.

Så kom Daniel och Tobias 1973 0ch 1975 och de fick också en del hemsydda kläder. Det blev små färgglada skjortor och lite av varje - och jag sparade på utgifterna och var nöjd med det.

Tobias brukade studera sina kläder extra noga. En gång fick han och Daniel var sin vinteroverall, i blått, rött och vitt, som jag köpt till dem. Tobias var två år. Jag satte på honom overallen och han strök med handen över den blanka ytan och lyste upp och sa:
- Siint!

                          Bild: Daniel och Tobias i Kungsängen. 1977.

Det där, att sy och sticka var min hobby i många år - men efter hand blev det allt svårare att hinna med - och tyger och mönster blev mer avancerade med tiden. Och kraven!

Jag minns året då Johannas balklänning till studenten skulle sys - hon och jag klippte, sydde, provade innan allt blev, som det skulle - så duktiga vi var!

Nu för tiden gläder jag mig åt, att jag har min symaskin kvar.

Min farmors gamla Singer trampsymaskin från förr gav vi bort i flytten hit. Det känns allt lite ledsamt, men någon annan har kanske glädje av den idag.

Nu skall i alla fall min trotjänare från Huskvarna tas fram - det är allt bra att den går på rutin - även om den mest står i klädkammaren nu för tiden ...


måndag 8 april 2013

I kyrkans tjänst

I lördags var det barndop för yngsta barnbarnet i Järfälla gamla, fina kyrka. Solen sken in genom de höga kyrkfönstren och det blev en fin dophögtid för oss alla som var med ...

                        Bild: Sofia och komminister Per Lundblad.


Vår äldsta dotter Kristina döptes i Grödinge kyrka 1970, i Åkes och min bröllopskyrka. Min mor Rut arbetade på den tiden på pastorsexpeditionen, nära kyrkan. Mor var romantisk, och trivdes gott i den vackra, lantliga miljön.

En gång skulle mor berätta om sitt arbete i ett samkväm och jag hittade en dag ett maskinskrivet pappersark från den gången.

Först beskrev hon byggnaderna i prästgårdsparken med lönnar och björkallé, samt den låga byggnaden där expeditionen var belägen.

Här är några stolpar som jag valt att dela med mig av idag, som kan berätta lite om hur det kunde vara på den tiden då Svenska kyrkan fortfarande skötte det mesta ...

Utbildningar i kyrkobokföring för att få behörighet att underteckna det mesta, dock inte hindersprövning; Verksamheten var hårt styrd genom lagar och förordningar.

Ett 70-tal olika blanketter fanns för olika ändamål. 
Det gällde födelse, dop, in- och utflyttning, död, äktenskap, körkort, pass mm

Att noggrant föra födelsebok, dopbok, död och gravbok, församlingsbok, konfirmationsbok. Många telefonsamtal, kyrkoråd, kyrkofullmäktige, kungörelseboken, vaktmästare, präster, kollekter, släktforskning mm

Till sist har mor skrivit:

- Det är mycket pappersexercis på en pastorsexpedition, men uppgifterna kändes ej betungande, för det gällde ju människor.

Den 1 juli 1991 fördes folkbokföringen över från Svenska kyrkans pastorsexpeditioner till skatteförvaltningen, men då var mor redan pensionerad.

Och nu för tiden är det "datorerna" som sköter det mesta, tänker jag ...  



torsdag 4 april 2013

Obama i öknen

Vi har mycket att uträtta idag - och jag måste nog köpa nya promenadskor ...

När min mor Rut växte upp, fick hon en gång ett par skor av sin far, som han köpt till henne. Han sa:
- Jag tog en storlek större till dig, så du har lite att växa i.

Men de där skorna växte mor aldrig i, fötterna hade redan växt färdigt; Så många gånger, hon berättade om de där skorna som var för stora.

- Vilken tur att det fanns en rem, som höll kvar skorna på fötterna, sa hon och skrattade.

Ibland berättade mor om hur hon kunde bära sina fina skor i handen tills hon kom fram till Malmköping. Det var viktigt att hålla skorna fina och inte slita på skosulorna på grusvägarna - men hål i sulorna blev det i alla fall emellanåt. Som väl var kunde hennes mor eller far laga dem, så skickligt.

                                 Bild: En sandhög i Horndal. 2003.

En gång då mor var riktigt gammal berättade hon om en dröm hon haft på natten. Jag vet inte vad hon hade för skor på sig i drömmen, men hon berättade:

- Jag var ute i en öken med sand så långt ögat kunde se. Där kom Barack Obama gående emot mig. Han verkade inte hitta vägen. Jag sa till honom att han skulle ta mig under armen. Jag skall leda presidenten, så han kommer ut ur denna öken på ett säkert sätt.

Den där drömmen avslöjade en hel del om min mor - och hennes känsla för människorna och världshändelserna.

Tänk så många gånger jag tänkt på det. Visst behöver Obama fortfarande hjälp i sin stora, tunga uppgift i världen ...


Glasskulan

Idag var vi några stycken, som sjöng på äldreboendet igen. Det är alltid roligt att se, att några av de äldre kan texterna utantill och sjunger med.

Då jag kom hem drack Åke och jag kaffe med Åkes bror Tord, som hälsade på hos oss.

Jag frågade Tord, som ofta har något roligt att berätta - om man frågar:
- Hur var det med glassen?

Så fick jag höra historien igen ...

                                  Bild: Tord och Åke på Rundelsgatan i Linköping. 1951.

Åke och Tord var små och de var med familjen på Tredenborg i Sölvesborg och badade. Det var varmt och skönt och glädjen var total, då de fick pengar till var sin glass.

De sprang till glasskiosken och bad om var sin glasstrut med en glasskula - och Åke betalade. Han tyckte allt att kulan var lite större i den ena struten, än i den andra och räckte därför fram den mindre till sin lillebror - men Tord sträckte sig ivrigt efter glasstruten, som Åke hade i handen närmast sig - och det slutade förstås med att glasskulan hoppade ur struten och ner i sanden.

Där stod de små pojkarna - helt bestörta med tårar i ögonen. Glassfesten var förstörd!

Historien hade kunnat sluta där, men den fick ett lyckligt slut. Damen i glasskiosken ropade på dem och fixade till en ny glasskula åt dem. Därmed kunde de försiktigt slicka i sig den goda glassen och dagen var räddad.

- De fick ett minne för livet, som deras mor Marta brukade säga en gång i världen.

Det var på den tiden, som glass var en lyx ...




onsdag 3 april 2013

Kusin Rune

Det är allt bra, att jag har brevhögar, som bekräftar mycket av det jag hört muntligt som barn ...
 
När min mor Rut arbetade som husa i Stockholm, var hon ofta och hälsade på hos min blivande fars moster Agnes. Mor kände inte många i staden, så Agnes blev extra trevlig att träffa för henne. Det var vid den tiden då mor skulle gifta sig med far - 1941 och året innan.


                                        Bild: Min far Bertil med kusin Rune.

Agnes var ensam med sin lille Rune, fadern hade försvunnit på sjön - men hon lyckades försörja sig och sonen, som portvakt i ett större hus - och hon var omtyckt av alla där, brukade mor berätta.

Kusinen Rune kom att betyda mycket för min far Bertil i hans barndom. Rune blev som en lillebror för honom, eftersom han ofta fick vara hos fars familj på somrarna och vid andra ledigheter.

En gång busade Rune och Bertil med varandra, som grabbar kan! - och far hamnade på en sten och skadade sig i axeln. Det gick så illa att han fick benröta i axeln, som det tog lång tid att läka ut.

Far fick ett djupt ärr i axeln, som jag och min bror långt senare kunde undra över. Vi trodde att han fått ärret i det militära!

                                         Bild: Rune och Agnes.

När jag var barn beundrade jag alltid ateljéfotot på Agnes och Rune med de fina hundarna. Det fotografiet stod alltid på farmor Lydias och farfar Axels stora skåp.

Jag är så glad att jag hade en farfar, som hade ett stort hjärta för Agnes och lille Rune. Han var mån om att alltid se till att skicka med mat - det kunde vara en höna, potatis och grönsaker från hans odlingar. Farmor var även hon alltid mån om att hjälpa sina släktingar i stan, speciellt de svåra krigsåren - de fick uppleva två världskrig, med allt vad det innebar.

Det var allt väl att min farmor och farfar hade samma vilja att "stötta upp" så mycket de kunde.

Det är nog den viktigaste erfarenheten jag fått av både dem och mina föräldrar - senare ...

                                     Bild: Agnes.

Agnes Karlsson föddes 5/5 1890 i Brännkyrka (Stockholms stad)
Död 25/11 1956.




tisdag 2 april 2013

Födelsedag

Idag är det en alldeles särskild dag! Vi firar vår yngsta dotter Theresias födelsedag.
                                    
Det var år 1984 och jag gick i den tron, att det skulle dröja ett tag till innan det var dags att åka till BB. Åke var långt borta i veckorna och arbetade och han sa lite då och då, plikttrogen som han var och är:
- Det är inte säkert, att jag kan hinna vara med dig den här gången.

Det kändes inte roligt att höra, men jag insåg att verkligheten kan vara sådan ibland.

Den första april var en söndag det året - sent på kvällen sa jag till Åke:
- Det är nog tid att åka till Örebro nu!

På det sättet fick han, trots allt, vara med då lilla Theresia föddes på morgonkvisten den andra april. Därefter kunde han åka iväg till sitt arbete, glad och nöjd, men lite trött förstås - och jag var väldigt tacksam att allt gott bra och att Åke fått vara med.

På dagen kom ett par av mina klasskamrater och hälsade på. De hade nära dit, eftersom Alnängsskolan låg alldeles i närheten av USÖ. Mina studier och den sista praktiken fick skjutas upp lite, men det var ju så bestämt.

                                      Bild: Theresia 1 år.                            

Tänk så lyckliga syskonen var, då de fick komma och hälsa på mig och lillasyster på BB - och sedan rusa emot oss då vi kom hem.

Där stod vaggan bäddad och klar - storasyster Kristina hade strukit lakanen så fint.

Så småningom skulle ett lämpligt namn hittas till lillasyster. Det tog några dagar. Almanackan bläddrades genom många gånger. Tobias bestämde att Maria, skulle vara ett av namnen. Åke och jag tyckte att hans mormor Olga, som vi tyckt så mycket om, skulle få bli ihågkommen.

                                         Bild: Theresia med lille Knut.


Till sist enades vi alla om namnen Olga, Maria, Theresia! Och vår kära dotter bär upp sina namn med heder ...


måndag 1 april 2013

April, april

Vilka härliga, soliga dagar vi haft den här påsken! - med kalas, kyrkbesök och utevistelse - och igår kom två påskkäringar och ringde på, lite försenade. Det var grannens lilla flicka med kompis, som önskade "Glad Påsk."
 
Idag är det första april. Då jag växte upp, var det den roligaste dagen på hela året - då man försökte lura någon och samtidigt vara extra vaksam för att inte själv åka dit. Det var en riktig sport att försöka lura någon!

Undrar om jag skall lura Åke idag - får väl se om han tänker lura mig ...


Första april ett år, då jag arbetade bland vuxna invandrare, försökte jag förklara riktigt noga för alla, vad dagen kunde innebära av "lurendrejerier."
- Tänk på det, sa jag.

Efter rasten sa jag till dem:
- Idag kommer sköterskan hit och vill titta på era fötter. Ta av er strumporna, snart kommer hon.

Alla böjde sig ner och tog av sig skorna - och jag fick riktigt ont i hjärtat, som lurat dem så lätt. Det kändes inte alls bra!

- Nej, nej, det är ju första april idag, sa jag - april, april ...
- Aha, sa de och skrattade - nu förstår vi.

Ett år skulle man kasta bort sina giftiga pelargoner och ett annat år inte cykla för fort enligt tidningen.

År 1962, satt min familj framför TVn. Den gången skulle man använda sax, tape och en nylonstrumpa för att få färg på sin svartvita TV. Meningen var att nylonstrumpan skulle vara ett slags raster framför rutan. Det minns jag så väl!

Det var nog det roligaste skämtet någonsin!

Förresten, vet ni att det är spår i snön, det verkar som en elefant varit här ...