måndag 31 december 2012

Nyårsafton

Nyårsafton och töväder; Snödrivorna på taken hasar sakta, sakta nedåt ...

När det var nyårsafton i Göteborg, där jag växte upp, brukade de som bodde i huset gå ut vid midnatt på sina balkonger och vinka och hojta med tomtebloss i händerna:
- Gott nytt år!

För 45 år sedan var jag ute med Åke på nyårsaftonen. Vi hade bara känt varandra ett par dagar då, men det kändes ändå, som om jag känt honom hela livet. På småtimmarna, nyårsdagen, följde han mig till Centralstationen, där jag skulle ta tåget hem. Hans tåg till Avesta gick någon timme senare.

Vi sneddade genom parken, förbi S:ta Clara kyrka och tittade upp emot det höga kyrktornet. I samma stund föll en "stjärna" precis bredvid och vi stannade till. För mig, som alltid varit svag för effekter, kändes det som en löftesstjärna.

                                     Bild: En överraskningsblomma.

Många år senare var Åke och jag i Stockholm med mina svärföräldrar och sov på hotell. På söndagsmorgonen, som var första advent, sa jag:

- Det är första advent och jag skulle vilja gå till en kyrka.

Det spelade inte någon roll vilken kyrka det blev, tänkte jag. Åke körde runt, runt i stan och överallt var det mycket bilar på parkeringsplatserna. När vi passerade S:ta Clara kyrka lämnade en bil sin plats och Åke svängde smidigt in på den.

På det sättet fick vi fira första advent i "vår" kyrka med Marta och Rune.
Det blev en alldeles särskild upplevelse.

Ikväll blir det nyårsrevy ...

Med dessa rader önskar jag oss alla ett Gott Nytt År!
   

söndag 30 december 2012

Mellandagar

Det har varit fina vinterdagar med delar av familjen, men idag åkte de hem igen. Tänker på alla roliga lekar ...

Episod 1.
Konrad (3 år) satt med julklappsklockan runt handleden och en gammal tygdocka bredvid sig och Rut (4 år) pysslade om julklappsdockan Barbie och småpratade. Dockorna hade visst blivit sjuka, men som tur var fick de vård och medicin - kinaschackkulor.

- Ni vet väl att det är doktorn, som bestämmer hur många piller de får äta, sa jag.
- Men, det är ju jag som är doktorn! svarade Rut med eftertryck.

Episod 2.
Rut och Konrad var ute och lekte i snön. Rut, som just då var en häst, klättrade i "höträdet" och samlade ihop hö i en hög på marken.


Konrad skottade vägar åt hästen.

Episod 3.
Benen var visst brutna lite här och där och Konrad undrade med Rut:

- Askungen, har du brutit benet? 
- Jaa!

Konrad sprang genast och hämtade låtsasplåster. På ett par minuter läkte de brutna benen ihop och Askungen gjorde ett skutt.


Lille Knut verkade tycka, att det var roligt att få vara med på ett hörn.

Man kan konstatera, att utvecklingen går framåt med både det ena och det andra ...

fredag 28 december 2012

Snö

På förmiddagen hann jag vara ute med Johanna och lille Konrad (som anslöt igår) och Rut ute i snön. De åkte pulka och glider, medan jag mest roade mig med att titta på dem.

På eftermiddagen var de ute och lekte att snöfästningen från igår var en båt ...

 
Annat var det vintern 1968 - 69. Det var en väldigt bister och snörik vinter. Åkes föräldrar åkte gärna ut till "sommarstugan" i Horndal - där vi bor nu - och åkte skidor med de yngsta sönerna Hans och Olle. Åke och jag bodde i Avesta på den tiden och ibland följde vi med dem på utflykt. Vi åkte skidor i backarna runt huset och tog långa turer bort till ön. Kylan bet i kinderna!

Åkes småbröder skottade snö och försökte borra hål i isen för att kunna fiska. De åkte skidor och var fullt sysselsatta.

Så småningom gick vi, trötta och frusna, in i det knapphändigt uppvärmda huset och drack kaffe och varm choklad med något till. Fönstren var täckta av rimfroststjärnor.

                                Bild: Marta i backen, jag i bakgrunden. (1969)

Idag kunde vi glädja oss åt, att vi hade en kamin i huset att värma oss vid, när vi kom in ...
    
                              Bild: Åke och Konrad eldar i kaminen.

torsdag 27 december 2012

Övernattning

Igår kom lilla Rut (4 år) hit med föräldrar och lillebror. På kvällen tog man fram en skumgummimadrass till Rut att sova på ...

En gång, när jag var i ungefär samma ålder som lilla Rut, var vi hos farmors syster Tilda och hennes dotter Inez i Stockholm och hälsade på. På kvällen drog man ihop två fåtöljer, så att det blev en sovplats. Den provisoriska sängen blev precis lagom stor för mig. Jag tyckte det var högtidligt att ligga - som i ett fågelbo - med de höga sidorna runt omkring mig. Den natten sov jag väldigt gott!

På morgonen städade Inez i rummet och ordnade med den stora mattans fransar. Hon kammade (!) fransarna så att de låg som de skulle.

En gång, när jag åter (eller vid samma tillfälle) var i Stockholm, var vi på Skansen. Där fanns fortfarande elefanter, men den populäraste var nog "Bambina" som användes som riddjur. Det var många små barn, som fick åka med henne och även jag fick åka på hennes rygg. Det var en hisnande, sällsam upplevelse!


Lilla Rut tittade på TV på morgonen och åt frukost, men sedan skyndade hon ut för att fortsätta snöhusbygget, som påbörjades igår. Vilken energi!

- Kommer du ut mormor? ropade hon till mig, som fortfarande stod i morgonrocken på altanen och fotade ...

måndag 24 december 2012

God Jul

Ikväll sjunger vår kör julsånger igen i By kyrka och i Horndals kyrka. Det är en ny, fin jultradition för mig ...

En gång när jag var liten var vi hos mormor och morfar i Spelvik och firade jul. Den gången gick min moster Alva ut i ett ärende, strax innan tomten kom. Åh, vad jag tyckte det var synd om moster, som inte fick vara med när tomten kom.

En julafton i Göteborg, gick min far ut för att köpa en tidning, precis innan tomten kom. Så dumt! Den gången dansade tomten runt med min lillebror och det missade vår far.

En jul tappade tomten skägget!

Tänk så många episoder att tänka på med glädje!


Idag blir det nog ingen tomte eller jultårta, men tårtan som vi fick julen 2005 kan vi njuta av en gång till ...

Önskar alla en Fridfull och God Jul!

lördag 22 december 2012

Julkrubba

Vi har "vadd" på marken här i Horndal! Snön dalar sakta ner och Åke skall prova nya snöslungan, för första gången ...

När jag var liten hade vi en gammal kyrka, som stod i vit, mjuk vadd med små figurer runt omkring. Kyrkan och alla julprydnader kom fram vartenda år, även då min mor och far fått barnbarn och barnbarnsbarn.

För några år sedan, var jag hemma hos en äldre dam, som hade byggt upp ett helt sagolikt landskap i sitt djupa fönster, med kyrka, stall, änglar och små tomtar i vit vadd.

- Mina barnbarn vill ha det så här. Jag tänkte sluta med det, men så har det alltid varit, sa hon och tindrade med ögonen.


Idag skall jag leta fram några av våra julprydnader. Julkrubban har redan kommit fram, den har fått ersätta den gamla, som våra barn alltid lekte med; Men de går fortfarande att leka med, både den gamla och nya, om någon önskar.

Lille Nils fick en gång ett litet stall, Josef, Maria och Jesusbarnet av min mor.
Han satte Maria och Jesusbarnet utanför stallet. Han satte Josef med ryggen vänd från dem, stirrande rakt in i stallet.

- Han tittar på TV! sa Nils så självklart.

fredag 21 december 2012

Kort

Postbilen har kommit! Det är allt roligt, att få en del julkort ...

Hos farmor och farfar fanns det inga leksaker, men jag och min bror fick leka med det som fanns att tillgå. Farmor tog ibland fram en liten resväska, som var full av vykort, gratulationskort och hälsningar från vänner och bekanta, som hon erbjöd oss att leka med. Den väskan vände vi upp och ner på!


Vi låg på golvet i timmar (!) och sorterade korten och lade dem väl synliga på golvet. Vi resonerade om vilka som var finast. Det var inte lätt, eftersom det fanns så många vackra färgglada kort, som man hade att välja på.
  
När farfar och farmor var i 70-årsåldern flyttade de till Malmköping, för att få det lite bekvämare. Då försvann alla vackra kort, kan jag tro!

Några få vykort från äldre tider finns ändå kvar, tack vare att min farbror Justus och hans fru Birgit sparade dem. Särskilt roligt är det att titta på korten, som Justus fick från mormor Clara, när han var liten.




Jag vet att mormor Clara ville glädja sitt barnbarn med lyckönskningarna på kortet.

En liten hälsning och ett kort kan betyda mycket!


torsdag 20 december 2012

Stilla Natt

Vi har skaffat Avvisare med ultraljud till vårt hus, som tycks fungera. Inga möss har visat sig ännu.

Jag tänker då på den speciella mus, som 1818 bet sönder bälgen i kyrkan i Oberndorf bei Salzburg på själva julaftonen.

"Kantorn Franz Gruber och hjälpprästen Joseph Mohr räddade situationen. De sjöng tillsammans med barnkören till gitarrarrangemang Stilla Natt som de tillsammans under några hektiska timmar diktat och tonsatt på julaftons eftermiddag" / Wikipedia

En gång var det Luciafest på frälsningsarméns 7e kår i Göteborg. Jag var tärna och 9 år. Min bror var prins i vit kostym med guldband. Jag sjöng solo för första gången och det var "Stilla Natt" jag sjöng.

I år på julaftonen, skall vi i "Andreaskören" åter sjunga Stilla Natt i By kyrka och Horndals kyrka. Vi skall sjunga andra julsånger också, men Stilla Natt är det något extra med, tycker jag.

 
Bild: Kristina, Daniel och Åke år 1975.

En gång, när Åke och jag bodde i Kungsängen med vår familj, stod jag ensam i köket och bakade när jag upptäckte en mus, som rullade en stenkula över golvet. Jag fick svårt att fortsätta med mitt bak.

Flera timmar gick innan Åke kom hem och han lyckades med det jag inte hade lyckats med. Han öppnade först dörren ut till farstun och sedan ytterdörren ut i det fria. Han sa till musen:

- Varsågod, här är utgången!

Man skall aldrig förringa en "förarglig" mus och dess betydelse för oss människor!

onsdag 19 december 2012

En dröm

Idag var jag i Horndals kyrka och sjöng julsånger. Jag tänkte då på min mor ...

Min mor Rut tyckte om att texta vackert. En gång kom en inspektör till Malmköpings skola och hälsade på i hennes klass. När han fick syn på Ruts prydliga välskrivningsbok höll han upp boken inför alla och sa:

- Se så fint!

En gång, när Rut var ute i ett ärende, såg hon hur manliga kyrkoskrivare präntade med bläck i stora, bundna böcker. Hon drog efter andan.

- Tänk, att ha ett sådant arbete! Men det var ju inte för kvinnor!

1961 flyttade min familj till Grödinge. Min far hade fått nytt arbete och min mor fick arbete på avsyningen på Alfa Laval i Tumba. Där gällde det att vara noggrann, och det var hon.

Två år senare dog min farfar Axel oväntat och min farmor Lydia blev ensam. Hon klarade inte riktigt av tillvaron sedan. Mina föräldrar, som arbetade båda två, hade svårt att hjälpa henne. Till sist blev det nästan ohållbart!
Mor beslutade då att säga upp sig från sitt arbete för att kunna hjälpa sin svärmor, och därmed blev det.

Det gick en kort tid. Min farmor fick lunginflammation och hamnade på sjukhus. En kort tid därefter dog även hon. Min mor hann aldrig hjälpa min farmor, som hon hade tänkt sig.


En dag kom kyrkoherde Lundberg i Grödinge församling i samspråk med min far och sa till honom:
- Jag skulle behöva någon på pastorsexpeditionen, kan er fru vara intresserad månne?

- Fråga henne! svarade min far.

Det var på det sättet, som det gick till när mor fick börja skriva i de stora kyrkböckerna, som hon drömt om en gång.

Mor fick arbeta i många år inom kyrkan och trivdes med uppgiften. Hon var kvar till sin pension och lite till ...

tisdag 18 december 2012

Affärer

Idag skall jag handla mat och posta julkort ...

En dag när jag bodde i Göteborg skulle jag gå ett ärende åt min mor. Jag fick en lapp med mig och gick till köttaffären och sa till mannen bakom disken:

- Tre kilo köttfärs.
- Jaha! Skall ni ha främmande idag? utbrast han.
- Nej, vi skall ha det själva.
- Då är det nog tre hekto du skall ha, sa han och smålog mot mig. Du får väl komma tillbaka igen om det blev fel.


!958 flyttade vår familj från Tierp, där vi bott i två år, till Almunge utanför Uppsala. Min far fick arbete som kommunalkamrer i kommunen och jag fick byta realskola.

Jag var bara 15 år, men fick snart arbete på skolloven i en affär, som hade allt. En riktig lanthandel kan man säga! Potatis i lösvikt, fladensill i tunna, stövlar i taket osv. Det var riktigt spännande, att med papper och penna stå bakom disken och och ta emot kunderna.

En dag kom en äldre man in och bad om en fil.

- Vad skall det vara för grovlek, frågade jag.
- Nej, inte en sådan, sa han.
- En rasp? undrade jag. Sandpapper?
- Nej, nej, skrattade han och pekade bort mot mjölken.

Aha! han menade surmjölk, som vi alltid sa hemma. Varje gång mannen kom in i affären efter denna händelse, småskrattade han och skojade om raspen och filen.

I den affären fick jag även sälja julkort, slå in julklappar inför julen och byta vatten på lutfisken. Sent en julafton kom jag hem igen med en julklapp under armen. Tänk att äntligen få fira jul med familjen och vara ledig ...

Samma jul (1958) arbetade Åke på Konsum i Lesjöfors. Han var 14 år.
Tänka sig!

måndag 17 december 2012

Julgröt

I morse såg jag att det blir julsånger och julgröt i Horndals kyrka om ett par dagar. Jag hoppas kunna vara med då!

En gång, var det en stor julfest för hela skolan; Jag gick på Klingstaskolan i Danderyd, vävutbildningen. Vi fick mycket god mat att äta och därtill risgrynsgröt. De blivande "kokerskorna" gick runt och delade ut risgrynsgröt till alla. Jag bad om en liten, liten klick.

I all uppsluppen glädje och i allt prat i salen, ropade man snart till varandra:
- Vem fick mandeln?

Men ingen hittade mandeln och jag brydde mig inte om att leta ens, för min portion var så liten. Desto roligare blev det, när jag hittade mandeln i min lilla grötklick.

                              Bild: Elias julen 2002.

När jag kom in i Åkes familj blev vi alltid bjudna på julgröt. Vi avslutade julaftonen med risgrynsgröt och en skalad mandel i. Innan vi fick lov att äta av gröten, var alla tvungna att rimma först. Vilka roliga rim och vilka glada skratt det ofta blev!

 Jag kan inte rimma i denna sena timma!

Här sitter jag bredvid ett nöt och äter gröt!

Seden med julgröten och rimmen tog Åke med sig till våra barn och mina föräldrar.

Jag tog allt med mig seden att sjunga julsånger med varandra ...

lördag 15 december 2012

Sångboken

I morse stod de sjungande ljusänglarna på kaffebordet och lyste så fint ...



När min far Bertil var 8 år fick han en sångbok, som kom att få betydelse för hela hans liv. Det var frälsningsarméns sångbok, en släkting gav honom den, och den boken kom att bli mycket flitigt använd.

Min fars mormor Clara, som bodde i min fars hem några år innan hon kom till ålderdomshemmet, var en trogen lyssnare när han sjöng ur sångboken för henne. Det gjorde han förresten mest varje dag!

Jag vet inte om han kunde melodierna så noga, men det gjorde nog detsamma. Mormor Clara visste en del ändå och uppmanade Bertil:

- Sjung fortare!

                                      Bild: Clara Albertina Ståhl.

När min far var 14 år (1933) blev han soldat i frälsningsarmén i Malmköping och då han var 17 år började han utbilda sig till officer inom frälsningsarmén. Han var sedan löjtnant i tre år och hamnade i Eslöv, Malmö, Sveg och Kristinehamn till sist. Där avslutades åren som officer och livet tog en annan vändning; Men i hjärtat var han alltid "brinnande", det vet jag.

Min far och mor möttes och de gifte sig, 1943 föddes jag i Göteborg.

En gång när jag var liten var mina föräldrar och hälsade på min farmor och farfar i Eneboga. Jag ville inte somna på kvällen. Då sjöng min farmor och min mor för mig ur min fars gamla, slitna sångbok från pärm till pärm!

- Men inte somnade du! berättade de för mig långt senare.

fredag 14 december 2012

Vinterkyla

Vinterkyla ute! Luftvärmepumparna tuffar ansträngt på och Åke eldar i kaminen ..

Jag tänker på julen 1971, när min mor Rut ville visa Åke och mig en julklapp, som hon fått. Hon gömde sig i hallen, men vår lilla Kristina (1,5 år) följde med henne.

- Mjau, mjau, hörde vi Kristina viska där ute.

Så stegade min mor in med sin nya, fina päls och vi skrattade alla så gott!

På den tiden var det fint med päls, men framför allt skönt, att ha på sig i en kall bil. Mor åkte nästan varje dag i den nedkylda bilen till sitt arbete.

Jag behövde också något varmt att sätta på mig, när jag var ute med Kristina, men jag hade (precis som min mor) alltid haft svårt att ta sådana beslut.

Åke sa vänligt men bestämt till mig en dag, då jag skulle åka till Stockholm för att handla:

- Jag släpper inte in dig i huset, om du inte har med dig en varm kappa hem!

Den gången blev det en mockakappa med fårskinnsfoder. Jag tyckte om kappan och hade nytta av den i många år; Och Åke var nöjd!


Men den allra finaste pälsen, var nog den jag hade som liten flicka ...

torsdag 13 december 2012

Lucia

Idag började vi dagen med kaffe och tända ljus, samt Lucia på TV. Ofrånkomligt tänkte jag då på alla härliga dagar, som jag firat Lucia genom åren ...

                             Bild: Tobias, Daniel, Johanna och vännen Johan S. (1985)
                                                                                 
Jag minns en särskild luciamorgon. (1963)

Efter tiden på PUB i Stockolm var jag dekoratör i Ludvika i en damaffär, Sallys. Det var då, som tankarna mognade fram, att jag skulle försöka bli arbetsterapeut så småningom.

Jag fick arbete som sjukvårdbiträde på S:t Görans sjukhus, lungkliniken, i Stockholm. Vilken utmaning! Jag hade aldrig satt min fot på ett sjukhus förut.

- Spring inte ut om det känns otäckt! Det gjorde inte jag, sa en god vän till mig.

Avdelningssköterskan var sträng och det rådde militärisk ordning på avdelningen; Och att säga du till henne eller patienterna var förbjudet! Efter en tid hade jag ändå lärt mig att uppskatta sköterskan, fullt ut. Jag märkte, att hon var ytterst mån om sina patienter.

Det var många patienter, som jag fick bra kontakt med. Det fanns dock ett undantag! Den mannen, vi kan kalla honom Björk, var på dåligt humör för det mesta. Det var krävande att ständigt möta hans kritik.

I början av december ville vår ledning att personalen skulle träna in jul- och luciasånger, till glädje för alla som låg på avdelningen. Man föreslog att jag skulle vara Lucia.

På Luciamorgonen gick vi alla sakta genom korridoren och sjöng:
Natten går tunga fjät runt gård och stuva ...

Så steg vi in i sal efter sal med alla våra ljus och sjöng. I en av salarna låg det sex män, fem av dem var redan vakna och såg glada ut. I den sjätte sängen låg Björk och halvsov. Yrvaken och med tårar i blicken, ropade han:

- Åh, jag trodde jag var i himlen!

Från den dagen, kallade han mig alltid för Lucia och log!

onsdag 12 december 2012

121212

Tänk så många par, som gifter sig idag, denna alldeles speciella dag. Vi får önska alla brudpar allt gott!

Vid den här tiden, tänker jag annars på de gånger som jag har strukit lucialinnen och stjärngosseskjortor. Vilken härlig känsla av högtid och glädje att plocka fram glitter, ljus och röda band till sig själv eller våra barn.

När min mor Rut blev tillfrågad av frälsningsarmén i Malmköping om hon kunde tänka sig att bli deras Lucia, blev hon både glad och hedrad. Men vad skulle hon ha på sig?

Fru Malm, som hon arbetade hos vid den tiden, sa:
- Rut får låna mitt vita nattlinne, som jag nästan aldrig använder!

Det var ett vackert vitt linne med fina spetsar, som var som en dröm. Min mor berättade ibland om denna händelse.

- Jag kände mig som en brud. Håret var utslaget och krusat och jag fick sjunga solo.

Skall det bli några stjärnor i kronan jag får ...

                                   Bild: Rut. (1939)

Min mor blev senare medlem i frälsningsarmén i Malmköping och fick ofta sjunga i mötena. Det var många som skyndade dit, bara för att få höra henne ...

tisdag 11 december 2012

Nya tider

Åh, vad jag saknade mina kamrater i Göteborg, framförallt Maud, när vi kom till Tierp 1956. Det var aldrig någon, som kunde ersätta henne.


Det som ändå kändes bra, var att vi fick en katt, Tussi, i huset!

Det var även bra med den nära kontakt, som vår familj fick med frälsningsarmén på orten. Där fanns det många i alla åldrar, som jag såg upp till. Jag fick ta ansvar för "flanellografen"  i söndagsskolan och det kändes, som ett roligt hedersuppdrag.

Varje söndag ingick också att gå till Nathanaelskyrkan, eftersom jag skulle konfirmeras, men prästen Alldahl sa vänligt till mig:

- Det duger lika bra att Lilian går till frälsningsarmén, ibland.

             Bild: Kristi himmelsfärds dag, 1957. Jag står bakom Alldahl till höger. 
             Längst upp till höger står P-G Alldahl.

En dag på 1970-talet, gick jag med något av våra barn, från "Mulle" och kom då i samspråk med en lång smal man med skägg i min egen ålder. Åke och jag bodde i Kungsängen på den tiden.

Någonstans i mitt undermedvetna, påminde denne man mig om åren i Tierp.
Det visade sig vara Alldahls son, en av konfirmanderna. Så trevligt och så oväntat!

måndag 10 december 2012

Utlandsresa

Idag tänker jag allt på Nobelfesten och på Selma Lagerlöf, som fick sitt pris i litteratur 1909. Tänk så mycket av undervisningen i folkskolan, som präglades av denna händelse, när jag var barn. Jag tänker framför allt på "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige", som vi läste med stort intresse i skolan. 

När min familj flyttade från Göteborg på nyåret 1955-56, var det med spänning blandat med vemod, då jag sa adjö av alla kamrater på gården och i skolan. Min far var klar med sina studier och hade fått arbete i Tierp, som kamrersassistent i kommunalhuset där. I Tierp bodde vi bara i drygt två år, men det var viktiga år för vår familj.

                              Bild: Vårt hus på Blomstergatan i Tierp.

Jag började i folkskolan i 6e klass på vårterminen och blev väl emottagen av mina nya klasskamrater. De tyckte nog, att det var spännande med mig som talade en så utpräglad göteborgska. Jag tyckte att det var spännande att höra Tierpsdialekten, som var så präglad av bokstaven E, när det borde vara Ä ...

I slutet på 6e klass fick sexorna åka på en lång skolresa med buss. Vi skulle åka utomlands! Det var väldigt stort för oss, att få åka till Norge och vara borta flera nätter. På vägen till Oslo, stannade vi till på Selma Lagerlöfs Mårbacka och blev guidade runt. Där fanns det en stor kista med brev, som inte skulle få öppnas förrän 50 år efter hennes död 1940, alltså 1990. Det lät väldigt avlägset då!

I Oslo fick vi smaka Coca Cola för första gången!

lördag 8 december 2012

Kaffe

Ett av de godaste sätten att brygga kaffe är i presskanna. Det tycker åtminstone Åke och jag nuförtiden ...

Annat var det, när jag var barn. Vi blev ofta bjudna på kokkaffe, när vi kom bort till någon.

Någon gång hände det att jag fick följa med min farmor till tant Selma i byn. Det var en spännande upplevelse att studera Selma, när hon serverade det skållheta kokkaffet.

Utan att jag först såg det, hade Selma plötsligt hällt kaffet på kaffefatet och med en sockerbit i munnen, drack hon sedan kaffet försiktigt. Hur Selma bar sig åt, var en gåta för mig!

Hemma hos farmor vankades det också kaffe, men jag fick saft. Mitt på bordet stod sockerskålen, som spred sådan trivsel. Det var väl egentligen inget stort värde i denna skål, men jag är glad över att den finns hos mig nu.

 
Så minns jag lille-Tommys mor, tant Svensson, som bodde i samma uppgång som vi i Göteborg. Hon var alltid snäll! Hon bjöd ner min mor och oss barn på kaffe. Jag fick också en skvätt.

Och jag fick lov att doppa veteskivan i det svarta kaffet, som väl var!
 

fredag 7 december 2012

Iaiaiaööö

1987 var vi på semester på Island och vi fick fina minnesbilder av hur stora och små fiskflak hängde på tork i solen och vinden. Vilken härlig syn!
 
När jag var barn och bodde i Göteborg, var det i början på december, som man köpte hem den torkade fisken, som skulle bli lutfisk så småningom. Jag har minne av den starka doften av fisk i den långa, långa källargången i huset. Jag minns även aktiviteten då de vuxna lutade och bytte vatten i hinkarna och passade på att byta några ord med varandra.

                    Bild: Min mor Rut och jag i finrummet.

Källarutrymmena i huset var flitigt använda. Det var där som framför allt potatis, sylt och saft förvarades. Och det var där som vi barn ibland sprang fram och tillbaka, fast ingen av de vuxna tyckte att vi skulle vara där.

Det hände att barnen på Kobergsgatan retades med barnen i vårt hus. De ropade från sin gård så att det ekade:

- Iaiaiaööö, iaiaiaööö, iaiaiaööö ...

Vi barn, på Kransen 4, stod vid den öppna källartrappen till vårt hus och ropade tillbaka på samma sätt. Efter en lång upptrappning kom grannbarnen springande ner mot oss och hojtade. Vi sprang snabbt in och gömde oss i källaren och låste dörren.

Värre än så blev det aldrig!

torsdag 6 december 2012

Sol

Oj, vad det snöar och yr! Snöskottningen får allt vänta en stund ...

Jag tar fram ett vårfoto taget på vägen till Slottsskogen i Göteborg. 
Vi är söndagsklädda hela familjen. Jag har nya hatten och de vita trekvartsstrumporna på mig. Min bror har en ljusgrå kostym och de vackra guldlockarna kvar! Vår far är ledig och vi njuter av vårsolen.
                                   
      
Bild: Min mor och far, Kjell och jag. (1950)

Jag tar fram ett annat foto. Där sitter Åke med sin familj i solen. Rune har precis börjat studera på NKI, en brevkurs, som han läste (fem år) samtidigt som han arbetade på ASEA i Västerås.

                              Bild: Marta, Rune, lille Tord och Åke. (1947)

Tänka sig, att Åke och jag så småningom träffades i Stockholm. (1967)

                Bild: Min mor Rut och Åkes mor Marta, midsommaren 2004 i Horndal.

Och här på bilden sitter våra mödrar ...

onsdag 5 december 2012

Skönskrift

Åke är redan ute och skottar bort snön framför huset efter nattens snöfall. Under äppelträdet skottar ekorren sig fram, man ser bara svanstippen på den. Det ser så härligt ut!

Jag minns tiden på varuhuset PUB, där jag arbetade ett år ungefär, som dekoratör. Det var en stor upplevelse att komma upp till dekorationen i början av hösten och se att hela avdelningen redan då förberedde sig inför julen. Det viktigaste arbetet för några var förberedelsen av det stora julprojektet, att fylla upp hela "ljusgården" med något stort och iögonfallande. Gustav(?) byggde en fin modell, där det tydligt skulle framgå hur det var tänkt.

Den julen var det Disneys Musse Pigg och Kalle Anka m fl, som skulle fylla hela lufthavet runt rulltrapporna. Det var ett riktigt underverk att se, när hela arrangemanget kom på plats.

Det var många på PUB, som arbetade med reklam, snickeri och dekoration, för att inte tala om alla de som textade. Där satt de med fina penslar och textade prislappar och skyltar till oss. Vilka talanger!

Bild: Lärarinnan Ella Engström med klass ett. Jag sitter längst ut till höger med mörk blus.

Då tänker jag samtidigt på den tiden, när jag gick i andra klass på Bagargårdsskolan i Göteborg. Vår lärarinna Ella Engström, var sjuk och vi hade en vikarie, som hade svårt att hålla lugnt i klassen. Det enda, som hjälpte till att få det tyst, var när hon bad oss ta fram bläcket, läskpapperet, penntorkaren och stålpennan ...

Då gällde det att skriva fint och vara noga, bläck gick ju inte att sudda!

tisdag 4 december 2012

Överraskning

Sent igår kväll dök de upp igen, rådjuren. Precis som förra vintern gillar de att gå i snön och trampa under fågelfröautomaterna för att hitta något att äta. Det är en upplevelse att få se djuren så nära huset, samtidigt som man hoppas att de inte skall äta upp alla azaleaḱnoppar i omgivningen.


När jag var barn och bodde i Göteborg var det en höjdpunkt, när sidensvansarna kom i stora flockar och slog sig ner i rönnbärsträden uppe på berget och kalasade. En annan höjdpunkt var julskyltningen på stan. Vi brukade åka med spårvagnen dit ner för att gå runt och titta i alla skyltfönster. Det var så storstilat julskyltat och det var en sådan glädje med det.

När jag var i 20-årsålderna hade jag precis gått en kortare reklam- och textningsutbildning på Köpmannainstitutet i Stockholm och ville prova på att skylta i fönster, som dekoratör. Det verkade spännande, tyckte jag!

Jag skickade iväg ansökningar lite hit och dit, men fick inga napp. Då bestämde jag mig för att gå till PUB vid Hötorget och höra mig för om arbete. Personalchefen tog emot mig och jag framförde mitt ärende.

- Men fröken Petersson har ju ingen erfarenhet!
- Nej, jag kan ju inte få någon erfarenhet, om jag aldrig får börja någonstans, svarade jag.

Då småskrattade han och höll med mig om det och sa:

- Jag skall ringa upp till dekorationen och höra vad de säger där.

Och medan jag satt där ordnade han tillsammans med chefen där uppe en glad överraskning. Jag fick börja arbeta där före julen och framöver ...

Det blev en spännande tid på PUB, som jag tänker på med stor glädje!

måndag 3 december 2012

Stjärnor

Igår var det en oförglömligt vacker dag! Solen sken över allt det snövita och jag var med kören i By kyrka och sjöng adventssånger ...

I natt när jag vaknade till såg jag en starkt lysande punkt på himlen. Jag tänkte genast att det var en flygmaskin. I nästa stund gick det upp för mig, att det nog var en starkt lysande stjärna. Tydligen hade jag glömt att vi bor på landet där den riktiga stjärnhimlen kan visa sig.

                                           Bild: Stjärnan i vårt fönster.

När jag var liten var vi någon gång hos min farmor och farfar ute på landet. Där var det kolmörkt! Men om man tittade uppåt så fanns det gnistrande stjärnor på himlen, som förundrade mig.

Inne i stora rummet fanns det en stor fin stjärna i toppen på den doftande granen. I den fanns även pappersflaggor, smällkarameller, sockerprydnader, levande ljus och röda äpplen.

De där äpplena var riktigt goda. Jag åt upp ett av dem lite då och då. När alla äpplen längst nere i granen var uppätna sträckte jag mig uppåt för att få tag på ett nytt. Det slutade med att jag skrikande hamnade under granen och inte visste hur det gått till.

Min mor och farmor kom rusande och undrade vad som stod på. Med mjuka händer befriade de mig från barr och julprydnader.

Jag var (och är) så glad att de inte bannade mig för mitt tilltag!

lördag 1 december 2012

Vinterland

Igår var vi ute på vägarna och for. När vi nästan var hemma igen möttes vi av snöyran och den starka vinden från öster. I bilens baklucka hade vi med oss nötkött (highland cattle), som vi införskaffat.

Nu på morgonen är solen på väg över de snöhöljda grantopparna. Ett riktigt vackert vinterland breder ut sig runt huset. Under dagen får vi ta oss an den puderlätta (?) snön och sedan ta fram ljusen och adventsstakarna.

När jag var barn och bodde i Göteborg kunde det ibland snöa riktigt rejält, men oftast i form av blötsnö på marken. Alla husets barn skyndade ner på den stora ängen nedanför huset och rullade snöbollar. Där byggdes det snökojor i alla möjliga variationer. Några byggde en koja med tak. Till slut blev det som en hel by av snöhus. Vilken glädje det var!

Ibland kunde tyvärr glädjen bli kortvarig. Var det inte tövädret, som smälte ner våra byggnader så kunde det utbryta krig. Då kom stora gäng från grannhusen och attackerade med snöbollar och påkar.

Det där med påkar var en historia för sig. Det bottnade i att husets familjer efter julen kastade ner sina granar från fönstren ner på marken. Många av dessa gamla granar drogs iväg av barnen och spreds omkring överallt i grannskapet. Granarna användes till att bygga grankojor med, men en del blev vapen. Det fanns barn som hade knivar, som de karvade bort grenarna på granarna med. Till sist blev det långa spjut!

                              Bild: Snökoja modell 2011.

Det var ledsamt, tyckte vi, men ibland rådde det fred på området. Då hände det att vi kunde tända ljus i våra snökojor och snölyktor och bara få njuta av den härliga vintern.