onsdag 31 oktober 2012

Poesiboken

Vilken fin sed, att skriva i poesiböcker! Undrar när man slutade med det, tänker jag och bläddrar i den nästan bortglömda boken. Så annorlunda man tänkte på 50-talet ...

Inga Ekengren, som jag hade som lärare i klass tre och fyra på Bagaregårdsskolan i Göteborg;


Bliv en liten stråle på vår mörka jord!
Hälsa den Du möter med ett vänligt ord.
Tiden är full av oro, möda och besvär.
Sök att stilla hjälpa den som bördor bär!

Ester Gustafsson, som jag tyckte så mycket om och hade som lärare i klass 5 och ht i klass 6 på Ånässkolan i Göteborg;

Låt mig andras bördor lyfta,
låt mig stråla, låt mig ge
öppen famn åt dem, som snyfta,
öppen famn åt dem, som le,
lika varm för fröjd och ve.


Klasskamraten Rose-Marie Landén skrev:

Lilian är en flicka som kan sy och sticka
vad månde detta bliva
ja, det vågar man ej skriva

Och Lisbeth Rafstedt, en klasskamrat som bodde i samma hus som jag i Göteborg:

Kom pojkar och köp lotter, 
högsta vinsten är Pettersons dotter.

Så roligt, så rart!

tisdag 30 oktober 2012

Mattor och annat

Igår kom den första snön och jag hängde upp fågelfröautomaterna igen i det gamla äppelträdet. Så roligt!
Det är andra vintern vi bor här ute på landet och det kräver lite planering lärde jag mig av vintern som var. Det kan vara lätt att göra som björnen, lägga sig i idet och inte komma fram förrän till våren, tänker jag.

Åkes mor och far hade alltid många projekt på gång på vintrarna, när de bodde här en gång. Rune studerade bl a språk, engelska och tyska, och skrev glosor i långa banor. Han sjöng även i kör och höll i kurser emellanåt.

Marta satt ofta i vävstugan i husets nedre plan och vävde färgglada mattor, och en del av dem finns fortfarande kvar. Förutom vävningen så intresserade hon sig i "Trädgårdsamatörerna".


Trots att Åke och jag har fått det mesta på plats i huset under året som gått, återstår för lång tid framåt, att titta igenom alla pärmar, foton mm, som bara ligger och väntar.

En fin vävpärm hittade vi idag, som Marta förfärdigat, från "Grundläggande yrkeskurs i vävning" i Avesta, 1968.

I pärmens början finns en återblick från äldre tider.

Förord till Praktisk Väfbok av Nina von Engeström. Första upplagan. Örebro i juni 1896.

"Arbetsamhet befordrar helsa och välstånd."
"Fåfäng gå lärer mycket ondt."

Så sant! Martas vävpärm får allt vara med ett tag till.

PS. Jag skall leta reda på min vävpärm från min tid på Klingstaskolan i Danderyd, en annan dag.




måndag 29 oktober 2012

Sillen

Första gången jag träffade Åkes mor och far och tre bröder, var i Västerås (1968) hos Åkes farföräldrar Ellen och Viktor. Jag glömmer aldrig, så förvånade de såg ut, att Åke hade med sig en flicka, som han presenterade för familjen.

Det var ett trevligt första möte med Åkes närmaste och jag kände mig nöjd,
men jag fick ganska snart ett problem. Hans farmor bjöd bl a på inlagd sill och det har jag alltid haft svårt med.

Tänk så många gånger Åkes farmor skojade om det sedan, under alla år.
Hon sa: - Åh, så bjöd vi dig på sill, det första vi gjorde.

En gång flera år senare, när Åke och jag var och hälsade på hos hans morbror Owe och Marta i Sölvesborg, hade de så mycket fina fiskrätter och sill, förstås, att bjuda på.

Jag skojade till det och försökte förklara mig:
- Jag gillar kokta rödbetor och sånt!

När Åke och jag kom tillbaka efter en tur till stan, låg det små nyskördade och kokta rödbetor på ett fat, samt ett litet fat med smör. Fastän det var mitt i sommaren, hade Owe och Marta dragit upp några rödbetor till mig. Den fina gesten, glömmer jag aldrig.

Det är ändå härligt för mig, att se med vilken glädje många njuter av sill. Jag köper gärna en burk och kan lägga in sill till mina gäster ...


När jag var barn fick jag ett fint, rött poesialbum, där mina vänner kunde skriva små verser och "lustigheter".

En kamrat, Lisbet A, skrev i boken:

Av hela mitt hjärta jag önska dig vill,
en gubbe så god som potatis och sill.

Det var allt en fin önskan, trots allt!

söndag 28 oktober 2012

En bok

Om man har missat bokskogarna, ekarna och kastanjeträden i Blekinge, så har man säkert svårt att begripa min svärmor Martas kärlek till dessa träd.

Hon berättade ibland för oss, om de stora träden och om drömmen hon hade som barn att få en egen trädgård en gång.

När hon och Rune så småningom fick en trädgård (1968) i Horndal, dröjde det inte länge förrän hon tog med sig ekollon, bokollon och kastanjer från Sölvesborgstrakten med sig hem. Hon ville om möjligt få dem att gro norr om Dalälven.

Det dröjde många år innan Åke och jag såg att det fanns små bokar, kastanjer och ekar lite här och där i trädgården. Den finaste boken stod bakom gäststugan och den tog så småningom väldig fart. Under hösten började vi inse, när grenarna växte emot gäststugeväggen, att vi borde göra något snarast.

Vi beslutade med största allvar, att nu var det allt dags att såga ner boken. Åke började så, att ta bort grenarna mot väggen och några grenar till.


Igår bad jag om nåd för boken och pekade och sa:

- Titta så vacker boken är i solen, som en värmande eld!

Nu har vi beslutat att boken får stå där den står, så får vi bida tiden lite till.




lördag 27 oktober 2012

Sonja och Blenda

Sommaren !987 var Åke och jag med våra barn till Island, men vår äldsta dotter Kristina var hemma och jobbade. Det var en alldeles speciell resa, som vi gjorde med vår Toyota-buss, när vi färdades med den runt hela ön. Vi fick uppleva den säregna naturen på riktigt nära håll.

Ett av alla fina minnen: Att vi fick möta Islandshästarna lite varstans ute i den fria naturen. De var så speciella. Jag fick en särskild känsla för dem;
Vet ändå inte om jag kan sätta mig in i min mor Ruts kärlek  till hästarna på gården Ekvik, där hon växte upp.

Där fanns de två hästarna Sonja och Blenda. Sonja hade mycket energi och gillade att komma i arbete. Blenda var inte lika arbetsvillig, hon var mer bekväm av sig och tittade gärna ned i backen, när det var dags att arbeta.

Min mor berättade ibland om dem, hur hästarna njöt av att bli klappade, ryktade och vårdade. Men de ville också, att de skulle få höra berömmande ord om att de var duktiga och vackra.

- Åh, så vackra ögon du har och så långa ögonfransar!


 På bild: Hjalmar och Hulda med Sonja och Blenda.

 När min mor var lite äldre, kanske 15 - 16 år, frågade hon sin far om hon fick köra slåttermaskinen, när det var dags.

- Det är för farligt, sa han. Klingorna är vassa och tänk om det skulle hända dig något.

Mor envisades ändå, för hon hade bra handlag med hästarna i vanliga fall.
Till slut fick hon sätta sig på slåttermaskinen.

Hon manade på hästarna. De gick några steg, sedan stannade de. Hon smackade igen och de gick några steg, stannade och vände sig om och tittade sedan frågande på henne. De såg ut att tänka:

- Det här går aldrig!

Då sa hennes far:
- Nej, hästarna är oroliga, nu får du allt hoppa av.

Så satte sig Hjalmar på slåttermaskinen och det blev inga problem alls. Hästarna stretade på med sitt arbete och allt återgick till det normala.

fredag 26 oktober 2012

Olga

I början på juli 1973, när Kristina var tre år och Daniel var 6 veckor, fick vi träffa Åkes mormor Olga igen. Hon hade sällan varit ute och rest, men nu fick hon följa med dottern Rut, som även hade lilla barnbarnet Katarina med sig, till Marta och Rune i deras sommarstuga. (Där bor vi nu!)

Det var några minnesvärda dagar för oss!

Särskilt roligt var det att få presentera våra små barn för Olga. Hon var så intresserad av dem. Så snart hon kunde, tog hon Daniel i famnen. Hela ansiktet lyste, när hon lade honom i sitt knä och sade på sitt härliga, skorrande, sjungande blekingemål:

- Åh, lille Daniel, så roligt det var att få träffa dig. Så fin du är! Vår lille profet!
Och så skrattar du ...

Ja, han log ett stort leende mot henne. Det var första gången han log så stort.

En dag åskade det förfärligt, men övriga dagar njöt vi av att sitta under äppelträdet i skuggan och dricka kaffe med Olga. Hon berättade om alla sina tio barn, som hon och Rudolf fått. Hon var så glad, att det gått bra för dem alla. Men Lennart, som var yngst hade ingen egen familj och det tyckte hon var riktigt sorgligt.

 - Jag fick barn vartannat år och jag ammade varje barn i 9 månader. Mager, som en skrika var jag, småskrattade Olga och tittade på mig.


Bild ovan: Olga och Rudolf utanför sitt hus i Sölvesborg 1969.

En tupp

När jag var liten och jag var hos min farmor och farfar i Eneboga med min familj, var det för det mesta härliga, bekymmerslösa dagar.
Solen sken över gården och de vuxna höll på med sitt. Vatten skulle hämtas i brunnen, ved skulle hämtas i vedboden, potatisen skulle plockas upp, maten skulle förberedas ...
Jag hade inga leksaker eller så, men njöt ändå av att bara vara. Någon gång hälsade jag på grannens flicka Gudrun, som bodde alldeles nedanför backen.

En dag gick jag nedför denna backe, men stannade tvärt. Där kom grannens vita tupp farande emot mig. Den flög upp på min axel och flaxade med de stora vingarna och jag började skrika för full hals. På något sätt blev jag fri, utan några skråmor.

Alla aktiviteter i omgivningen upphörde genast. Min mor och min farmor kom springande. De var väldigt uppskärrade, mer än jag, tror jag. Vad de sedan sa och gjorde minns jag inte men;

Det dröjde inte länge förrän grannens vita tupp fick avsluta sina dagar.


Bild: Björnbär i Sölvesborg fotat 1969.

En annan tupp hörde jag berättas om i Sölvesborg för några dagar sedan. Åkes kusin Per berättade (från sin far Owe) om Åkes morfar Rudolf ungefär så här ...

Det fanns förr i världen en "Grusagrav" mellan järnvägen och Sveavägen 12, där Rudolf och Olga bodde med de barn, som fortfarande bodde hemma, antagligen i början av 1940-talet.

En dag passerade Rudolf denna "Grusagrav" och blev varse att några zigenare, som man sa, hade slagit läger där och att de såg ut att fara väldigt illa.

När Rudolf kom hem, berättade han för Olga, vad han sett.

- Får jag nacka tuppen, så de har något att äta?
- Jaa, gör det, sa hon.

torsdag 25 oktober 2012

En höna

När jag var barn, 3 år kanske, blev jag väldigt förtjust i en höna, som min farmor och farfar hade på den tiden. De hade flera stycken hönor, men det var en särskild, som brukade komma fram till hönsnätet och lägga huvudet på sned och smaka på bladen jag gav henne. Hönan var en riktig vän!

När det blev dags att åka hem till Göteborg igen, hämtade jag en papperspåse någonstans inne i huset och sa till farmor och min mor:
- Jag vill ta med mig hönan hem.
- Men kära barn, det går inte. Var skall du ha den?
- Jag kan ha den på balkongen, sa jag.
- Nej, det går inte! Det blir för kallt för den till vintern.

Åh, vad jag tjatade och jag tror jag grät också. Jag fick inte ta med mig hönan hem på tåget och det kändes väldigt sorgligt.


Ibland hände det, att min mor plockade en höna utanför huset hos min farmor och farfar. Hon svedde den med en tändsticka och jag kan känna den speciella doften än.
Trots att jag såg alltihop framför ögonen, så förstod jag inte riktigt att hönor kunde dö och att man åt upp dem sedan.

Så här i efterhand, så återkommer den där känslan för hönor över mig. Det skulle vara roligt att ha några stycken, tänker jag. Problemet med mig är att äggen går väl bra att äta, men att nacka en höna vore inget vidare.



På bild: Farmor och jag med en "annan" höna.

Åke fick uppleva hönsen hos sin mormor och morfar i Sölvesborg när han var barn. De hade många hönor, har han berättat för mig. En gång såg han hur morfar Rudolf nackade en höna på huggstubben. Hönan flög upp i ett träd och där satt den utan huvud. Det glömmer han aldrig!

onsdag 24 oktober 2012

Ekorren

I morse när vi satt vid köksbordet och åt frukost, kunde jag se ekorren hoppa i tallkronorna nere vid sjön. Jag blev så glad, för det var ett tag sedan jag såg den.
Det är något speciellt med ekorrar!

Det tyckte säkert Åkes morfar Rudolf också, när han pekade på tavlan i rummet och sa till sina barn:
- Ser du ekorren?

Den tavlan, som hängde i Martas barndomshem, har vi sett i många år, hänga på väggen bredvid trappan på övervåningen. Hon och vi vuxna har ofta sagt till våra barn, samma sak.
- Ser du ekorren?

När Åke och jag flyttade till Horndal, för ett drygt år sedan, tog vi ner ekorrtavlan från väggen. Vi hade egna tavlor, som vi tyckte behövde en vägg att hänga på. Nu för tiden står ekorrtavlan i en hög med andra tavlor, som ingen plats har. Någon gång skall den väl ändå hängas upp igen!

Åke och jag kan inte minnas historien bakom den gamla tavlan, men vi tror den kom ifrån en vän till Rudolf.

Det är egentligen inget speciellt med tavlan för ett litet barn, men Rudolf gjorde den intressant och Marta förde historien vidare ...
 

Det finns ingen ekorre på tavlan och det har aldrig funnits!


tisdag 23 oktober 2012

Rudolf

Åke och jag har just kommit hem från en trevlig resa till Sölvesborg. Det var härliga dagar. Vi kan kalla det för en släktforskningsresa, som vi gjorde, för det var något ditåt. Åke gick igenom en mängd äldre kort och brev, som han fotograferade av hos kusin Per och Eva och de tog med oss till kära gamla platser i omnejden.













Olga och Rudolf och lille Per, år 1950.






 Olga och Rudolf i sitt kök på 1970-talet (tror vi)
















År 1969 var det annorlunda, tänker jag. Då fanns fortfarande Åkes mormor Olga och morfar Rudolf kvar och alla hans mostrar och morbröder. Jag fick under några intensiva dagar den sommaren och några år framåt träffa dem alla, men inte Rudolf någon mer gång.

En solig eftermiddag följde Rudolf med oss till havet och de fina sandstränderna. Åke och jag - och några till - gick där i sakta lunk och småpratade, men Rudolf "pilade runt". Han hade varit målare i många år och klättrat upp och ner på stegar. Jag vet inte, om jag någonsin har träffat en gammal man, med den rörligheten, som han kunde visa upp. Till sist hittade han en liten enbuske på en plats, där han tyckte att han kunde gräva upp en sådan. Det var tydligen ett viktigt uppdrag!

Senare på kvällen var det trädgårdsfest hos Åkes moster Rut. Där var Åkes bröder Tord och Olle, kusiner med familjer (ca 30 personer) som grillade och roade sig med lekar "typ" att kasta boll i hink och pil på tavla. Åke vann i tävlingarna och fick första pris. Det var den lilla enbusken, som Rudolf grävt upp tidigare på dagen, som var priset. Så roligt!

På kvällen dagen efter åkte Åke och jag hemåt med tåg. Vi bodde i Avesta på den tiden. Den stickiga enbusken hade vi med oss i en plastpåse, som fick stå och trängas mellan fötterna på resan.
Så småningom tog Åke med enen till föräldrarnas och mina svärföräldrars tomt i Horndal.


Där grävde han ned enbusken nedanför grannens hus, men vi hade ingen större tro på att den skulle rota sig;
Det dröjde minst 20 år, men sen började den växa och är ganska stor vid det här laget.



Här till höger är en bild på enen!


fredag 19 oktober 2012

100 år sedan ...

Alla gamla saker kan man inte spara, för det har vi inte plats med. "Minnena" har hamnat i våra barns hem eller hos våra syskon; En del har hamnat på Myrorna eller på Erikshjälpen eller t o m på tippen.

Jag är glad över de enstaka saker och ting vi har kvar, som påminner mig om äldre släktingar och om deras liv en gång. Av de ting vi har i vårt hus upptäckte jag en dag, att den gamla nickelservisen hade en inskription, som borde uppmärksammas exakt 100 år efteråt - och idag är den dagen här!




På Brölopsdagen           (obs stavn.)            
1912-10-19

O.S   R.K










Jag minns att jag såg nickelservisen för första gången 1969, när Åke och jag var nygifta och hälsade på hans mormor Olga  och morfar Rudolf i Sölvesborg.

När Olga och Rudolf tog emot Åke och mig, kändes det som om jag känt dem hela livet. Olga sken med hela ansiktet. Det verkade finnas plats över t o m för de "ingifta" i den redan då stora släkten.

Åkes morfar var som en liten vänlig tomte, lite svår att prata med, för hans hörsel var nedsatt. Han var även en aning glömsk, men hans rörlighet och fysik var det inget fel på.

När jag frågade Rudolf om hur han träffade Olga, så verkade minnet vara glasklart. Han var målare och till hans klädsel ingick att ha en vit krage varje dag. De där kragarna fick han inhandla i en särskild bod. Dit gick han mer än gärna, för Olga arbetade där.

Rudolfs ögon glimmade till av värme, när han berättade om detta och Olga log med samma värme i blicken. Det var så gott att se för mig!


Jag minns att jag sedan beundrade de stora ungdomsporträtten, som hängde ovanför sängen tillsammans med en broderad bonad med orange bokstäver.

Små  små ord av kärlek
Sagda varje dag
Hemmet gör till himmel
livet ger behag. 



Olga Söderlund 1889-10-20 - 1973-11-22
Rudolf Karlsson 1881-05-24 - 1974-04-10









torsdag 18 oktober 2012

När jag hackade spenat

När min mor och far kom till Göteborg i slutet av år 1942, fick de först bo i ett spisrum, sedan i en omodern lägenhet på Mårten Krakowsgatan. Det var svårt att få tag på en lägenhet och det var stor arbetslöshet i landet. I Europa var det krig och ibland hördes flyglarmet tjuta över stan.

Det var oroliga tider på alla sätt! Min mor Rut brukade säga, att Hitler förmörkade många år av hennes ungdom.

Trots allt detta ville min far och mor tro på framtiden och de sparade allt de kunde, för att de och jag, som föddes 4 jan. 1943,  skulle få ett bättre boende.

Det måste ha varit skönt att få komma till en modern lägenhet efter den tidens mått mätt. På Kransen 4, fanns i stället för vedspis en gasspis, badrum med varmt vatten och en balkong med fin utsikt över staden. Visserligen var det bara ett rum och kök till att börja med, 39 kvm, men ändå.

En dag höll min mor på att hacka spenat till middagen, när hon lade ifrån sig kniven och jag fick tag i den. Snabbt, som ögat började jag hacka med kniven på en kökslådekant. Fort gick det!

På kvällen kom min farbror Justus och Birgit på besök. De satt vid köksbordet med min far och mor och pratade. Då berättade jag:

- Åh, mamma sa aj-aj-aj!
Jag pekade på lådan med jacken i och stampade med foten.

Om och om igen berättade jag denna historia för dem, för de tycktes inte förstå mig, de bara skrattade hela tiden.

Det där minnet är nog det tidigaste jag har, kanske för att märkena efter kniven fanns kvar, enda tills vi flyttade till tvåan en trappa upp.


PS. Minns min fina röda blus med vita knappar ...

onsdag 17 oktober 2012

Berget där som barn jag lekte

Huset i Göteborg, där jag bodde som barn, var som en egen värld. Jag hade en slags kunskap om alla som bodde där. Även om jag inte pratade med dem alla, så neg jag och hälsade på alla vuxna, som jag mötte. Ibland kändes det lite tröttsamt att niga och niga, men då sprang jag upp på berget framför huset och sprang omkring där en stund i stället.



Berget var en härlig plats att leka på. Där bodde jag och Maud och våra kamrater på olika stenar och lekte affär och samlade "varor" att sälja. På berget växte det mest rönnar, men de var så bra att plocka blad, blomklasar eller bär ifrån. På marken var det mest ljung, men det bästa var "surbladen" som man kunde smaka på och vars blommor blev till kaffe. Hundkäx, vitklöver, gökärt, käringtänder, lejongap, fibbla; Alla var de användbara på något vis. De kunde bli vackra buketter om inte annat.

Där uppe på berget var det så härligt att springa omkring och där sken nästan alltid solen. Där kunde man stå och skrika för att höra ekot komma tillbaka om och om igen. Vilken känsla!

Uppe på berget var det en fin lekplats även på vintern. Då åkte vi nerför den, något så när, snötäckta backen på någon pappbit eller på våra mödrars sopskyfflar av plåt.



Som vuxen har jag återvänt till mitt barndoms hus några få gånger.
Nu var det länge sedan sist.

Bilden ovan är tagen 1980 vid "min" uppgång, Kransen 4 E. Det är min kamrat Maud med familj som var med Åke och mig och barnen dit.

måndag 15 oktober 2012

Examensklänningen

Som barn hade jag en stor skokartong med mer än 30 pappersdockor med kläder till, som jag fått eller ritat och klippt ut själv. Det roligaste var att rita balklänningar till dem alla. Det var liksom det viktigaste!

Jag kunde sitta i timmar och rita och färglägga, enda tills min mor satte stopp.
- Nu får du sluta! Dina fingrar blir krokiga, sa hon.
 
Min mor brukade sy dockkläder, när hon var liten. Alltid fanns det något tygstycke, som kunde omvandlas till något fint till hennes eller småsystrarnas dockor. De satt uppe på vinden alla tre och där fick de vara ifred.

En dag lyfte hon ner Annas examensklänning från klädhängaren. Det var tant Hildur, som sytt klänningen och mor Hulda var aldrig riktigt nöjd med resultatet.

Det kunde väl inte vara fel, att ta Annas klänning till dockkläder, tänkte mor. Hon klippte bort hela framstycket på klänningen och satte igång att sy.

Någon dag senare skulle Anna cykla till affären och handla.

- Vad skall jag ha på mig, undrade hon.

- Ta examensklänningen, sa mor Hulda.

Åh, vad förvånade de skulle bli när klänningen kom fram ...


Min mor förstod, att det skulle bli besvärligt för henne. Hon sprang och gömde sig i hagen och hon var borta hela långa dagen. Till sist måste hon ändå dra sig hemåt. Då var det redan kväll och hon möttes av sin mor ute på gården.

- Men varför gjorde du så här lilla Rut!

- Jag har alltid hört att tant Hildur misslyckats med klänningen och att ärmarna satt fel, förklarade sig min mor.

Det måste ju modern erkänna och så blev allt väl igen!


Mörker och kyla

Det är fortfarande lite kyligt i huset, men Åke eldar i kaminen och luftvärmepumpen gör sitt för att värmen skall komma upp i en behaglig nivå.
Så bra, att vi kan tända lamporna och elda i kaminen en sådan här gråmulen morgon, tänker jag. Men stearinljusen får vänta!

När min mor Rut var barn, fick familjen lägga sig tidigt för att spara på fotogenen i lamporna. De fick också vänja sig vid att sova i ett riktigt kylslaget hus, tills hennes far tände igen i kakelugnen nästa morgon.

Hon kunde berätta om hur lång natten kunde kännas, när man skulle lägga sig så tidigt på kvällen. Det betydde att hon ofta vaknade tidigt och låg där och tittade ut i det becksvarta mörkret. Då kunde det hända sig, att mor Hulda var uppe och tassade runt till fönstren, det ena efter det andra och lyfta undan gardinerna en smula.

Min mor vågade inte fråga sin mor, varför hon bar sig åt på detta underliga sätt. Det var en nästan skrämmande syn! Det tog lång tid innan hon till slut frågade om detta.

- Det är för att se att det inte brinner någonstans, hos oss eller på någon av gårdarna runt omkring, förklarade hennes mor med en stämma av djupt allvar.

När mor började i skolan, hamnade hon bredvid den märkvärdiga strömbrytaren. Det var en stor upplevelse för henne, att det var hon som fick till uppgift att vrida på knappen, när det skulle tändas eller släckas i skolsalens tak.

Klasskamraterna var lite smått avundsjuka på henne ...



På bild, skolan i Malmköping, från ett gammalt vykort.


söndag 14 oktober 2012

Som att åka till Amerika

Åke och jag har varit ute och sett oss omkring med bilen. Det är så naturligt för oss, att man kan ta sig fram lite varstans, tänker jag, men inte för mina släktingar som levde längre tillbaks ...

När min mormor och morfar flyttade från Småland till Södermanland med sina små barn, var det nästan som att flytta till Amerika. Banden med släkten bröts så gott som totalt! Min mor Rut, hennes små systrar Alva och Vera som föddes i Södermanland fick aldrig träffa sina släktingar i Småland, som små.

Det dröjde tills de var nästan vuxna innan farbror Bengt dök upp hos dem.
Bengt var en äldre bror till min morfar Hjalmar. Han var inte bunden vid ett jordbruk och hade därför lite lättare för att hälsa på. Han var dessutom reseevangelist i Alliansmissionen och var van vid att resa och ta sig fram.

Längre fram började släkten kunna ta kontakt med varandra, men då var de flesta äldre redan döda.

När jag var sex år var jag med min mor och moster Alva och hälsade på min morfars yngste bror Georg och Hanna i Duveled - släktgården - för första gången.


Den gången fick vi även träffa morfars bror Bengt och Tora. Det var i deras sal som jag njöt av att spela och trampa på orgeln, fast jag inte visste hur man gjorde. Och det var på deras stora grusplan, som jag lärde mig att cykla.

År 1966 var det sista gången, mina föräldrar, min bror och jag, fick träffa min morfars yngste bror Georg. Han berättade så stilla och eftertänksamt, ungefär så här, om sin uppväxt på gården;

Duveled var en rätt välbärgad och stor gård, efter dåtidens mått. Det fanns inte så många gårdar i trakterna omkring. Den som låg närmast tillhörde David och Kristin. (Min mormor Huldas föräldrar således).

Davids gård, var inte stor, men de redde sig bra ändå, för David var en skicklig kolare och efterhand skaffade han sig mer och mer skog.

Sju gårdar (ca) låg längre bort. De hade det ofta svårt där borta. En av familjerna hade det extra besvärligt, pga makens förkärlek till spriten. När frun kom för att be om hjälp, hade hon med sig en bulle till lille Georg, men den var så torr, att den inte gick att blöta upp. Men Georg tackade artigt ändå!

Det var vanligt att luffare gick omkring på landsbygden. Ofta kom de och bad om mat och tak över huvudet och då och då satt det någon av dem vid matbordet i Duveled, men även hos David och Kristin på Kullen.

När Georg berättat färdigt gick min bror och jag bort till mormors barndomshem Kullen och tittade. Man kunde fortfarande se husgrunden och rester av smedjan. I gräset växte dubbla små, rosa vildrosor i mängd.
Jag har aldrig sett något liknande!

lördag 13 oktober 2012

När Anna skulle mjölka

Jag håller på att måla vitt i husets nedersta våningsplan. Igår fick den gamla  pallen en släng av den vita färgen - och nu skall den få lite mer av det vita. Det kan verkligen behövas!

När jag stod där med min pensel, så tänkte jag på en annan pall, som användes som sittplats, när man skulle mjölka i ladugården ...

Det var min mors syster Anna, som en gång tog hinken i handen och pallen under armen och gick ut för att mjölka korna i hagen. Hon och de övriga systrarna hade alltid vita förkläden och vita hucklen på huvudet, när de skulle mjölka. Det var ytterst noga med renligheten, det hade mor Hulda lärt dem.

Denna speciella dag, som min mor ibland berättade om, tog Anna en stor, svart slokhatt på huvudet. Anna var mörk och hade lätt för att bli brun och det ville hon förhindra.

Korna råmade, när hon dök upp - de backade och backade. Anna gick efter med sin pall under armen, men det var helt omöjligt för henne att få sätta sig ner på pallen och mjölka. Hon försökte lugna dem, men korna var oroliga och misstänksamma och fortsatte att backa.

En lång stund höll Anna på så där, men till slut insåg hon, att hon var tvungen att promenera hemåt igen och klä sig som brukligt var.


Här på bilden är kossan Krona med min morfar Hjalmar.

fredag 12 oktober 2012

En kär plats

I det här huset bodde min far som barn och det var hit min far och mor och vi barn åkte på sommaren och vintern, ibland vid flera tillfällen.
Min far hade fria resor i några år, eftersom han arbetade på SJ-verkstaden i Göteborg.

I stan var det på sitt sätt, men på landet hos farmor och farfar var det helt annorlunda. Åh, så många fina minnen jag har därifrån!


Jag har förstått med tiden, att min farfar hade varit ganska sträng i sin uppfostran mot sina egna barn, men när det gällde sina barnbarn - min bror och mig - fanns det en oändlig mildhet.

En gång när vi varit hos farmor och farfar och satt på tåget hem till Göteborg igen, hörde jag mina föräldrar viska:
- Det värsta är, att de blir så bortskämda!

Det kunde jag väl inte tro, men idag kan jag le åt det och förstå.

Jag kan fortfarande i mina tankar, gå genom farmors gulmålade kök, njuta av kakelugnens värme i stora rummet, gå ut på glasverandan och titta på pelargonerna, gå upp på övervåningen där min far och mor bott en tid, som nygifta.

- Men kära barn, du kan inte skala potatis med en sked, sa min farmor en dag när jag var ca 2 år.
- Lillan kan, sa jag bestämt, men det blev bara ett stort hål i potatisen och det förundrade mig.

En dag ville jag väldigt påstridigt hjälpa farfar att dra fåror i potatislandet.

- Det går inte, sa han, men jag fick ändå försöka ...

torsdag 11 oktober 2012

Lillpojken

Jag har aldrig riktigt sett, vilken skatt jag har fått i min mors och fars fotoalbum. Fotona är små och personerna ser man knappt, har jag tyckt.

Idag hittade jag en liten sjömansklädd pojke på ett av fotona, fotograferad i Flen. Det var min far Bertil, som barn. Jag blev så varm om hjärtat, när jag tittade på honom. Jag vet att han hade vackert rött hår med tendens till att locka sig, men det kan man naturligtvis inte se på det gamla fotot.

Där står han så allvarlig och fin, tänker jag.  Min farmor Lydia hade säkert ordnat med allt inför fotograferingen av lillpojken. Jag synar bilden länge och försöker minnas det jag hört från hans barndom.

Min fars familj bodde på landsbygden i Eneboga, i backen ovanför stationshuset. Det var en fin plats. Huset de hade kallades för Hemmet.

Lillpojken, som lille Bertil ofta blev kallad, fick följa med sin mor Lydia till hennes bekanta. Ibland var de i Malmköping och ibland i Stockholm hos mostrar och kusiner.

Någon gång hälsade han på hos mormor Klara, Albertina Stål. Hon var en viktig person i hans liv. När han var hos henne sjöng han och "predikade" och låtsasspelade på en bordskant. Även om han aldrig var riktigt tonsäker, så var han alltid frimodig och glad, när han sjöng.


När han blev stor nog, promenerade han iväg till folk i byn, som han gillade. De lärde min far mycket om livet, kan jag tro, och han tycktes njuta av dessa vänner. När han blev lite äldre var han lite försäljare, gick runt i stugorna och tog upp beställningar på varor i Åhlén & Holms katalog. Det trivdes han med!
  
Hans far, Axel, var en ganska tystlåten man, men han hade en varm, brun blick tyckte jag. Ofta led han av värk i sin ena höft. Han hade blivit stångad av en tjur, när han var i 30-årsåldern, men var tvungen att arbeta ändå. Han fick lida av den skadan hela livet!

Min far var nog egentligen inte ensam som barn, men lekkamrater utanför skolan var det inte många och hans 10 år äldre bror Justus flyttade hemifrån tidigt. Han hade de vuxna vännerna och det var nog i alla möten med dem, som han fick sin djupa klokskap och känsla för andra människors väl och ve.

Nog blev han lite lillgammal min käre far.









onsdag 10 oktober 2012

Rut

När min mor Rut föddes, den 1 juli 1917, var hon riktigt efterlängtad, kan man förstå. Det var ett hopp på sju år till systern som hette Anna, och några år ytterligare till Elin och storebror Erik.
Lilla Rut fick naturligtvis stå i centrum och hon var omtalat vacker som barn. Hon var mörk och hade lockar som krusade vid kinderna. Kinderna var rosiga och ögonen blå. Hon verkade även vara ganska "förnumstig".
Hon hade alltid något klokt att säga och hon gillade att sjunga, som förresten hela familjen gjorde. De kallade henne för "Visen" eftersom hon med tiden fick vara den som fick avgöra vad som var rätt och fel, när man inte kunde enas.

Ganska snart fick Rut två systrar till. Först kom Alva, som var mest lik mor Hulda. Ljus och guldlockig! Sedan kom lilla Vera, som var mörk som pappa Hjalmar och övriga syskon.

När min mor var i ålder att börja skolan hände det sig, att storbondens fru kom hem till Ruts föräldrar och vädjade:
- Jag kan ju inte skicka lille Nils till skolan än, skulle inte Rut kunna stå över ett år och vänta på honom? Så kan de ha sällskap till skolan.

Hur det kunde bli så till slut, att min mor fick stå över ett år är svårt att förstå, men det berodde antagligen på att Nils far hade en roll i politiken i Malmköping.

Min mor kunde redan läsa, skriva och räkna långt innan hon skulle börja skolan. Hon fick vänta till hon blev 8 år innan hon fick börja skolan till slut, för Nils skull. Det bedrövade henne, för skolan blev långtråkig och gav henne så många problem.

- Ha, ha! Där kommer Nils och Rut, skrattade barnen i skolan.
Rut tyckte att Nils var en rar liten pojke, men de fick snabbt sluta med sina gemensamma promenader till skolan.

Det finns nästan inga foton på Rut, som barn, bara något enda skolfotografi. Där står hon längst till vänster i sina långa, mörka flätor!

 
Men Rut fick ändå lite plåster på såren någon gång.
En liten pojke i hennes klass sa:
- Du är så vacker som en potatisblomma!

tisdag 9 oktober 2012

Hjalmar och Hulda

Från början kom min morfar Hjalmar och mormor Hulda från Småland. De hade växt upp på två gårdar, som gränsade till varandra. Morfars gård hette Duveled och var ganska stor. Mormor bodde på Kullen, som var lite mindre.
De gick i samma klass och kände varandra väl, men det var en viss klasskillnad mellan dem. I Hjalmars hem fanns det både drängar och pigor. Inte i Huldas hem!

Min mormor brukade berätta om morfar och hans framsteg i skolan. Han var ett ljus! Hjalmars dröm var att bli lärare i framtiden, men det blev aldrig så. Tanken från hans föräldrar, var att han skulle ta över gården Duveled en gång. Men det blev inte heller så!

Det var inte alls givet att Hjalmar och Hulda skulle bli ett par, men Hjalmar älskade lilla Hulda och hon besvarade den kärleken. När de varit gifta några år och hade en son och två döttrar flyttade de till Södermanland. Min morfar arbetade på olika gårdar och sparade sina pengar för att kunna köpa ett eget jordbruk. Så småningom hittade min morfar ett jordbruk utanför Malmköping, som han köpte.

Då var min mor Rut några år, född 1917, och kunde minnas den dagen då de kom till sitt nya hem.
  - Skulle vi ha en så liten stuga? utbrast Hulda när de närmade sig huset.

Min morfar hade av allt att döma mest tänkt på jorden, marken, skogen!
Han kanske också tänkte, att det gick att bygga ut boningshuset så småningom. Men det fick de aldrig tillstånd till, fick jag höra berättas av min mor.

Gården fick senare heta Ekvik och det var min mor Rut som hittade på namnet.
Åh, så många "sagor", jag hört min mor berätta om denna älskade gård; Om hästar, kor, katter och allt!

För ca 20 år sedan fotograferade vi huset där mor hade bott med sin familj, som med tiden utökades med två döttrar till.
Det var jag, min mor Rut och mina två yngsta döttrar, som promenerade på vägar vi bara hört berättas om ...

måndag 8 oktober 2012

Nils, Erik, Bertil

Idag är det min fars födelsedag, men han finns inte längre bland oss. Året han föddes var 1919 och han blev 85 år gammal innan han dog.
En sådan förmån, att få ha sina föräldrar kvar tills man själv blir vuxen och både mormor och farmor. Det ger perspektiv!

När jag var barn hade jag stor respekt för honom, men kände ändå en stor grundtrygghet i förhållandet med honom. Jag visste någonstans i barnasjälens djup, att han ville mig väl i alla lägen. Min far kunde man lite på, han kunde allt, han var lång och stilig. Jag beundrade honom!

Han älskade min mor och sina barn. Det var lite svårt att riktigt förstå det, när man var ett barn, men under livets gång fick jag lära mig att förstå det.



Han och alla andra män, som farfar, morfar, morbröder och farbror, gav mig goda "förebilder" i livet.
De gånger jag mött det motsatta, har jag alltid trott att det varit ett olyckligt undantag. Vilken förmån att få börja så ...



Idag på morgonen flög en talgoxe fram och tillbaka på vår altan. Jag avskyr, när fåglar flyger mot våra glasfönster och gör sig illa. Efter mycket springande hit och dit lyckades jag lotsa ut den till slut.

söndag 7 oktober 2012

Söndag i Göteborg

Det var då man gick till söndagsskolan. Det var nära dit. Nere i källarplanet på HSB-huset där vi bodde med 142 andra familjer, fanns en ganska stor samlingslokal. Det var där min far eller mor tog upp hyrorna varje månadsslut. Och det var dit husets barn brukade gå på söndagsmorgonen och sjunga psalmer och höra berättelser från bibeln.

Söndag, härliga söndag.
Det var då vår far äntligen var ledig från sina studier eller arbete. Det var då vi fick en paus i tillvaron. Det brukade bli en riktig söndagsmiddag med efterrätt, där steken var vanlig och krämen efteråt. Bordet var alltid dukat med ren, vit duk, men det var inte bara på söndagen, som min mor dukade så.

Efter middagen söndagspromenerade jag med mor, far och lillebror i söndagskläder och fina, blanka skor. Ibland blev det en promenad nere på stan. ibland en tur med medhavd matsäck till Delsjön. Vi satt på en filt eller på en sten måhända. Kaffe till de vuxna, saft eller mjölk till oss barn. Mjuka, hembakade smörgåsar med stekta ägg eller ost, och en liten kaka bakad på smör som avslutning. Sällan kostade mina föräldrar på sig att gå på "kondis", men det hände någon enstaka gång i alla fall.

Så kom vi hem igen efter dagens söndagspromenad. Stillheten vilade över hela omgivningen. Det var då de vuxna tyckte att det var skönt med lite eftermiddagsvila. Man undrade varför?



Söndag, vad blir det av den idag? Jag försöker att få till en känsla av "avbrott" i vardagen. Det hör liksom till. Ibland kommer jag ihåg att ta fram söndagskopparna till kaffet ...

lördag 6 oktober 2012

Fullt upp

Frosten och kylan jagar oss i hälarna, känner jag. Det är mycket, som skall hinnas med innan vintern ute i trädgården. Maken röjer i buskagen och rensar rent mot staketet i norr. Det är helt makalöst vad mycket sly och ormbunkar som växer där. Han visar mig att klematisen snärjt in sig över träd och buskar, överallt. Fast han kallar klematisen för Klemens.
Varför kan man undra?

Jag bodde i Tierp, hade just flyttat dit med min familj från Göteborg. Vilken vinter det var, 1956. Snö, snö, snö ...
Man kunde åka skidor i djup snö, åka skridskor på egenhändigt spolad is och åka spark till skolan. Det var en helt sagolik upplevelse för mig. Det var inte jag så van vid. Men det fanns ett aber.

En kille i min klass, 6e klass, hade som nöje att mula mig med snö. Han hette Klemens. Min far satte stopp för det. Tack och lov!



Och nu sätter maken stopp för Klemens framfart i våra backar ...

fredag 5 oktober 2012

5 okt 2001

Så märkligt! Jag satt och bläddrade i almanackan från 2001 och upptäckte att denna dag det året, var en särskild dag. Mina svärföräldrar flyttade till Småland. De skulle bo i närheten av yngste sonen Olle med familj. Efter ett par år ville min svärmor flytta tillbaka till sitt hus igen, som vi tagit över som fritidshus då de flyttade iväg. 

Marta saknade sin vackra trädgård, som hon levt så mycket för. Rune protesterade i det längsta, men fick till slut ge med sig. De flyttade tillbaka båda två.



De sista åren i livet bodde de i åter i sitt hus. Vi kan så här i efterhand tycka, att det var härligt, att de fick tre år till på denna plats.

PS. De vackra träden fotade jag i dag på min promenad.

Sjumilaskogen

Vi bor i en backe. På hösten hamnar vi mer och mer i skuggan från skogen i öster, ovanför oss. Det är Sjumilaskogen, som breder ut sig där.
Numera kallar jag den så! Det var, Nils 6 år, som med stora, förundrade ögon frågade om det var sjumilaskogen vi var i häromdagen.
Jag svarade, att det kan man säga, den är verkligen stor ...


Jag försöker att lära mig att fånga in solljuset med blicken från skogens toppar och himlen ovanför. Jag är så beroende av ljuset och himlens blå färg.
 
Det finns ibland ett ljus borta i väster också. Där ligger ön, som ofta badar i solljus och färg.
En gång såg jag en älg stå där borta på stranden. Eller var det möjligen en synvilla?

Men än är inte vintermörkret här. Skall skynda mig ut så snart jag hinner!
Men först vill jag måla mer "vitt" i husets bottenvåning.

torsdag 4 oktober 2012

Tre hus i ett


Tänk att huset vi bor i, egentligen är tre hus i ett! Det första huset byggdes sannolikt omkring år 1900. Det är kraftiga timmerstockar i det.



1947 byggdes huset på med en övervåning. När mina blivande svärföräldrar köpte huset 1968, så såg huset ut som på bilden nedan. (men utan färg)


1976 byggdes huset på ytterligare.

Huset har varit brunrött med bruna knutar, falurött med vita knutar ...

Idag ser det ut så här!

onsdag 3 oktober 2012

Måla, måla ...

1976 var det en solig, fin sommar. Vår familj var ute och campade med våra små barn. Vi var till Åland bl a. Vi var naturligtvis en sväng till mina svärföräldrar (Marta och Rune) i Horndal också, där vi slog upp tältet ute på gården.
Mina svärföräldrar höll på och att bygga om sitt fritidshus för att kunna bo där permanent. Inte visste jag och min man då, att vi skulle bo i detta hus om ett antal år.
Det var en fröjd att följa med i all planering av nybygget. Allt blev så modernt för den tiden. Orange, grönt, brunt var färgerna som dominerade. Mycket furu överallt, vävtapeter och en del heltäckningsmattor så klart.
Jag minns så lyckliga Marta och Rune var. Inte funderade de på, att det var väldigt mycket arbete som låg framför dem ...

Idag, på eftermiddagen målade jag över en furuvägg i källaren. Det är klart att man tänker på att det är lite "lustigt" att det är så fint med vitt idag.
Jag tycker det blir rena drömmen!



Morgon

Tänk att få vakna tidigt en morgon på landet. Maken ropar att det är fåglar på bryggan. Jag smyger ut på altanen och försöker fånga "skrakarna" på bild.
Tror att det är småskrakar, som landat på bryggan och i sjön.
En annan morgon stod det en stilig trana på bryggan, som spanade ut över sjön.
Det var den dagens stora händelse!

tisdag 2 oktober 2012

Nu börjar jag!

Jag har en längre tid tänkt, att det skulle vara roligt att blogga lite ...
Men hur gör man? Jag vet inte alls, men jag vill ändå pröva!
Jag tror att jag vill berätta om vad som händer och sker i vardagen, men också lite om vad som rör sig i mina tankar.