Sonja och Blenda

Sommaren !987 var Åke och jag med våra barn till Island, men vår äldsta dotter Kristina var hemma och jobbade. Det var en alldeles speciell resa, som vi gjorde med vår Toyota-buss, när vi färdades med den runt hela ön. Vi fick uppleva den säregna naturen på riktigt nära håll.

Ett av alla fina minnen: Att vi fick möta Islandshästarna lite varstans ute i den fria naturen. De var så speciella. Jag fick en särskild känsla för dem;
Vet ändå inte om jag kan sätta mig in i min mor Ruts kärlek  till hästarna på gården Ekvik, där hon växte upp.

Där fanns de två hästarna Sonja och Blenda. Sonja hade mycket energi och gillade att komma i arbete. Blenda var inte lika arbetsvillig, hon var mer bekväm av sig och tittade gärna ned i backen, när det var dags att arbeta.

Min mor berättade ibland om dem, hur hästarna njöt av att bli klappade, ryktade och vårdade. Men de ville också, att de skulle få höra berömmande ord om att de var duktiga och vackra.

- Åh, så vackra ögon du har och så långa ögonfransar!

 På bild: Hjalmar och Hulda med Sonja och Blenda.

 När min mor var lite äldre, kanske 15 - 16 år, frågade hon sin far om hon fick köra slåttermaskinen, när det var dags.

- Det är för farligt, sa han. Klingorna är vassa och tänk om det skulle hända dig något.

Mor envisades ändå, för hon hade bra handlag med hästarna i vanliga fall.
Till slut fick hon sätta sig på slåttermaskinen.

Hon manade på hästarna. De gick några steg, sedan stannade de. Hon smackade igen och de gick några steg, stannade och vände sig om och tittade sedan frågande på henne. De såg ut att tänka:

- Det här går aldrig!

Då sa hennes far:
- Nej, hästarna är oroliga, nu får du allt hoppa av.

Så satte sig Hjalmar på slåttermaskinen och det blev inga problem alls. Hästarna stretade på med sitt arbete och allt återgick till det normala.