Berget där som barn jag lekte

Huset i Göteborg, där jag bodde som barn, var som en egen värld. Jag hade en slags kunskap om alla som bodde där. Även om jag inte pratade med dem alla, så neg jag och hälsade på alla vuxna, som jag mötte. Ibland kändes det lite tröttsamt att niga och niga, men då sprang jag upp på berget framför huset och sprang omkring där en stund i stället.

Berget var en härlig plats att leka på. Där bodde jag och Maud och våra kamrater på olika stenar och lekte affär och samlade "varor" att sälja. På berget växte det mest rönnar, men de var så bra att plocka blad, blomklasar eller bär ifrån. På marken var det mest ljung, men det bästa var "surbladen" som man kunde smaka på och vars blommor blev till kaffe. Hundkäx, vitklöver, gökärt, käringtänder, lejongap, fibbla; Alla var de användbara på något vis. De kunde bli vackra buketter om inte annat.

Där uppe på berget var det så härligt att springa omkring och där sken nästan alltid solen. Där kunde man stå och skrika för att höra ekot komma tillbaka om och om igen. Vilken känsla!

Uppe på berget var det en fin lekplats även på vintern. Då åkte vi nerför den, något så när, snötäckta backen på någon pappbit eller på våra mödrars sopskyfflar av plåt.

Som vuxen har jag återvänt till mitt barndoms hus några få gånger.

Nu var det länge sedan sist.

Bilden ovan är tagen 1980 vid "min" uppgång, Kransen 4 E. Det är min kamrat Maud med familj som var med Åke och mig och barnen dit.