En sådan förmån, att få ha sina föräldrar kvar tills man själv blir vuxen och både mormor och farmor. Det ger perspektiv!
När jag var barn hade jag stor respekt för honom, men kände ändå en stor grundtrygghet i förhållandet med honom. Jag visste någonstans i barnasjälens djup, att han ville mig väl i alla lägen. Min far kunde man lite på, han kunde allt, han var lång och stilig. Jag beundrade honom!
Han älskade min mor och sina barn. Det var lite svårt att riktigt förstå det, när man var ett barn, men under livets gång fick jag lära mig att förstå det.
Han och alla andra män, som farfar, morfar, morbröder och farbror, gav mig goda "förebilder" i livet.
De gånger jag mött det motsatta, har jag alltid trott att det varit ett olyckligt undantag. Vilken förmån att få börja så ...
Idag på morgonen flög en talgoxe fram och tillbaka på vår altan. Jag avskyr, när fåglar flyger mot våra glasfönster och gör sig illa. Efter mycket springande hit och dit lyckades jag lotsa ut den till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar