Sillen

Första gången jag träffade Åkes mor och far och tre bröder, var i Västerås (1968) hos Åkes farföräldrar Ellen och Viktor. Jag glömmer aldrig, så förvånade de såg ut, att Åke hade med sig en flicka, som han presenterade för familjen.

Det var ett trevligt första möte med Åkes närmaste och jag kände mig nöjd,
men jag fick ganska snart ett problem. Hans farmor bjöd bl a på inlagd sill och det har jag alltid haft svårt med.

Tänk så många gånger Åkes farmor skojade om det sedan, under alla år.
Hon sa: - Åh, så bjöd vi dig på sill, det första vi gjorde.

En gång flera år senare, när Åke och jag var och hälsade på hos hans morbror Owe och Marta i Sölvesborg, hade de så mycket fina fiskrätter och sill, förstås, att bjuda på.

Jag skojade till det och försökte förklara mig:
- Jag gillar kokta rödbetor och sånt!

När Åke och jag kom tillbaka efter en tur till stan, låg det små nyskördade och kokta rödbetor på ett fat, samt ett litet fat med smör. Fastän det var mitt i sommaren, hade Owe och Marta dragit upp några rödbetor till mig. Den fina gesten, glömmer jag aldrig.

Det är ändå härligt för mig, att se med vilken glädje många njuter av sill. Jag köper gärna en burk och kan lägga in sill till mina gäster ...

När jag var barn fick jag ett fint, rött poesialbum, där mina vänner kunde skriva små verser och "lustigheter".

En kamrat, Lisbet A, skrev i boken:

Av hela mitt hjärta jag önska dig vill,
en gubbe så god som potatis och sill.

Det var allt en fin önskan, trots allt!