En höna

När jag var barn, 3 år kanske, blev jag väldigt förtjust i en höna, som min farmor och farfar hade på den tiden. De hade flera stycken hönor, men det var en särskild, som brukade komma fram till hönsnätet och lägga huvudet på sned och smaka på bladen jag gav henne. Hönan var en riktig vän!

När det blev dags att åka hem till Göteborg igen, hämtade jag en papperspåse någonstans inne i huset och sa till farmor och min mor:
- Jag vill ta med mig hönan hem.
- Men kära barn, det går inte. Var skall du ha den?
- Jag kan ha den på balkongen, sa jag.
- Nej, det går inte! Det blir för kallt för den till vintern.

Åh, vad jag tjatade och jag tror jag grät också. Jag fick inte ta med mig hönan hem på tåget och det kändes väldigt sorgligt.


Ibland hände det, att min mor plockade en höna utanför huset hos min farmor och farfar. Hon svedde den med en tändsticka och jag kan känna den speciella doften än.
Trots att jag såg alltihop framför ögonen, så förstod jag inte riktigt att hönor kunde dö och att man åt upp dem sedan.

Så här i efterhand, så återkommer den där känslan för hönor över mig. Det skulle vara roligt att ha några stycken, tänker jag. Problemet med mig är att äggen går väl bra att äta, men att nacka en höna vore inget vidare.



På bild: Farmor och jag med en "annan" höna.

Åke fick uppleva hönsen hos sin mormor och morfar i Sölvesborg när han var barn. De hade många hönor, har han berättat för mig. En gång såg han hur morfar Rudolf nackade en höna på huggstubben. Hönan flög upp i ett träd och där satt den utan huvud. Det glömmer han aldrig!