torsdag 29 september 2016

Höstkänning och rugby

Höstkänning!

Oj, vad det blåser i träden idag, men nu lyser det iallafall upp efter regnet ...

                                           Bild: Benveden på morgonkvisten.

I förrgår satt Åke och jag på verandatrappan och pratade om huruvida det var sista sommardagen eller ej. Vi kom fram till, att det var nog den sista fina sommardagen för i år.

Det kändes lite vemodigt att tänka på att flyttfåglarna drar iväg söderut och att dagarna blir kortare, tills jag sa för mig själv:

- Du kan väl unna det södra halvklotet en fin vår och sommar. Det är väl ganska rättvist, att det är deras tur nu.

Det är lätt att glömma bort att det är väldigt bra att jordaxeln lutar, som den gör.

Nu kanske de får glädja sig i södern åt att jakarandaträden blommar i lysande blålila, precis som vi gladde oss åt våra blommor och träd.

                                            Bild: Björnbär.

I helgen var det ungdoms-SM i Rugby i Enköping. Jag undrade med vår äldsta dotter om hur det gick för Nils i laget för pojkar upp till 10 år - och för Elias, som tävlade i grupp P16.

- Blir det en finalplats tror du för Elias? undrade jag.

I söndags åkte vi iväg för att hinna heja på honom och Enköpingslaget.

                      Bild: Erikslund (Täby) och Enköping inför finalmatchen.

Vi har aldrig tidigare varit med och tittat på en rugby-match, men så spännande det var att få vara med i publiken - och samtidigt få uppleva en riktig sommardag, utan en massa "gegga" på planen.


Hårt tempo, mycket av kämpaglöd och spring. Svårt att hänga med ordentligt, förstås.

Vilken boll! Luftfylld, långsmal, som nästan levde sitt eget liv.


                      Bild: Enköpings P16-lag.

Vilken glädje det sedan blev då vi fick fira Nils och övriga unga till sina medaljer -

men lite extra förstås att få fira Elias i Enköpingslaget P16 till guldet och bucklan.

Det var visst fjärde året på rad ...



fredag 23 september 2016

Blåbärsskogen

Snart är det inte så många vedtravar kvar efter vägen. Timmerbilarna lastas noggrant och kör iväg, den ena transporten efter den andra ...

                      Bild: Här lastas det timmer.

I veckan fick jag ett telefonsamtal från Johanna och Konrad. 

De hade just läst mitt blogginlägg  "Skogsavverkning" - och de hade tydligen blivit lite bekymrade.

- Hur går det med skogen i Horndal? Finns det några träd kvar? Finns det några blåbärsställen kvar? undrade de.

                      Bild: Blåbärskalas. 2006.

Jag tröstade dem med att några träd fanns det iallafall kvar. Sedan får vi väl se hur det gått med blåbärsriset och allt annat.

                      Bild: Nils. 2007.

Åkes föräldrar hade det här huset som sommarstuga i några år, innan de byggde om huset 1976 och flyttade hit för gott.

På den tiden var skogen välmående och fin med både blåbär, lingon och svamp. Fast träden var ju mer intressanta, kan man väl tänka.

Grannfrun köpte upp bär (minns jag) och det var mängder med bärplockare, som kom dit med stora hinkar och korgar. Riktig rusch!

Sedan dess är det sällan så mycket blåbär här omkring, det var som jag berättat förut en stor skogsavverkning i slutet på 1970-talet.

                                      Bild: Johanna och jag. 1988.

- Fast det behövs väl egentligen inga mängder med bär, säger jag för mig själv. Det räcker väl bra med några deciliter eller så. Lagom så att man blir blå omkring munnen ...

Då är det riktig sommar och fest.



måndag 19 september 2016

Tranor och månsken

Värmen består!

Häromdagen undrade vår äldsta dotter, om vi ville se tranorna i Hjälstaviken.

Vi fick höra, att vi skulle invänta skymningen innan vi kunde få se tranorna.

Det lät ju spännande, att få se dem innan de flyttar och drar till Spanien eller så ...


På eftermiddagen satt vi på verandan i solen och väntade på fikat.

- Vilka vill ha kaffe? undrade Kristina.

- Åke och jag och kanske Martin, svarade jag.

- Men det måste vara nykokt, sa lilla Rut, som är så härligt förnumstig av sig.



I skymningen gav några av oss iväg till Hjälstaviken.

Efter en stund fick vi både se och höra tranorna komma. De dök upp ifrån alla håll ropande och lockande, som den ljuvligaste violinorkestern. Eller vad?

Jag blev alldeles häpen över skådespelet, som ägde rum omkring oss och ovanför oss.

                                            Bild: Tranor. 

Hundratals eller snarare 4000 stycken, som man sagt. Vilket skådespel!


Tranornas melodislingor ljöd i viken. Fullmånen steg upp så stor och gul.

- Vi vill åka hit i morgon igen, ropade barnbarnen Nils och Konrad i skumrasket.


Och tänka sig, att de fick uppleva alltihopa en gång till, precis som de önskade ...



fredag 16 september 2016

I mitten på september

Nej! Här kan man inte sitta. Därute är det ännu en vacker septemberdag, att ta vara på ...

                                            Bild: Vid Rossens strand.

I veckan svarade jag på SIFO-enkäten.  Min medverkan var viktig, men jag suckade och klagade på mängden av frågor.


 Jag undrade med Åke om han trodde att det var fler än jag i vårt land, som svarade på frågorna.

- Nej, det är nog bara du, svarade han så uppmuntrande.

                                            Bild: Vem har varit här?

Åke klippte gräset. Samtidigt undrade han med mig vem som borrat minst 100 hål i gräsmattan.

Jag såg att hålorna var skålformade och cirka 4 cm stora. Inga jordhögar någonstans.

Efter efterforskningar på nätet, så anade jag att det kan vara våra björk- och koltrastar som varit framme - eller en grävling med små ungar på utflykt. Fast vi har aldrig sett några sådana djur här.

På tal om trastarna så tar de hand om äpplena i det gamla äppelträdet. Det är ingen bra frukt där i år, så det är okej.

Fast de två små träden, som vi satte år 2011 och förra hösten är vi lite rädda om.


Det är ett litet äpple på Aroma-trädet, som vi väntar på att få smaka på.


Och ett lite äpple på vårt Lobo-träd. Så rart!

För övrigt blir det några äpplen på Hampus-trädet, som är lite äldre.

Annars får vi nöja oss med skörden av de sista tomaterna och paprikorna från växthuset -


eller de små buketterna på broccoliplantorna, som faktiskt lyckats riktigt bra på friland ...

Trevlig helg!





fredag 9 september 2016

En stekpanna och ett kalas

I onsdags fyllde Åke år. Vi åkte till Västerås för att hälsa på yngsta dottern och barnbarnen en stund;
Men först åkte vi till IKEA och köpte en rostfri stekpanna, som vi skall ha länge, länge ...

                                            Bild: Oxel.

Jag var tvungen att berätta för Theresia om vårt stora inköp, så klart.

Hon fick höra om gamla stekpannor, som Åke och jag hade haft genom åren; Allt från järn, teflon, keramik och jag vet inte vad. Vilket slit och släng!

Åkes mormor Olga hade en stor stekpanna av järn, som hon använde flitigt genom åren. Hon hade ju en stor familj att laga mat till.

Stekpannan ärvdes sedermera av min svärmor Marta och hon använde den med stor glädje - och berättade gärna om Olgas goda mat.

Med tiden fick jag ta hand om stekpannan. Den var nog bortåt 100 år gammal den dagen, då jag upptäckte att fettet rann rakt genom stekpannan.  Då var den riktigt sliten och som ett såll.

                      Bild: Olga, Olle och Rudolf. 1969.

Vi hämtade Knut på förskolan. Han blev väldigt glad, att få se sin mamma och ganska förvånad att jag var med.

- Knut! Idag fyller morfar år och vi skall gratulera honom, då vi kommer hem.

- Jag skall sjunga "Ja må han leva."

- Vi kan väl sjunga allihopa?

- Nej! Jag skall sjunga. (Och det är han bra på!)

-Ok! vi kan ju sjunga lite tyst, sa vi.

Hemma i köket dukade vi upp till kalas.

Jag hade tagit med en nybakad kaka hemifrån. Vi vispade grädde och kokade kaffe och grejade.


- Det skall vara ljus också, påpekade Knut.

- Ok! det får bli ett ljus då, sa Theresia. Jag har inte så många.

- Jag vill blåsa, sa Knut.

- Det går bra, svarade Åke.

Det blev ett väldigt trevligt kalas, som Knut dirigerade till allas belåtenhet.

                                            Bild: Rut.

Sedan gick vi ut i den fina septembersolen.

Knut visade att han kunde göra kullerbyttor på gräsmattan.

Han ville väl visa att han var stor nu - och att han lärt sig vad som krävs då man är fyra år.


Fyraåringar är underbara!

Men förresten, så har alla åldrar sin charm ...



tisdag 6 september 2016

Skogsavverkning

Igår var jag ute i trädgården och städade. Höstrudbeckian lyste gul och nyponen orangeröda i solen ...


I bakgrunden hörde och såg jag skördaren på långt håll "knipsa" av tallar och björkar, som ingenting. 


På kvällen, sa jag till Åke:

- Jag måste gå ut och fotografera skogen, som de tagit ned.

- Det är så dags då, sa han. Skogen ligger nog efter vägen och väntar i högar nu.


Så sant! Vilka effektiva maskiner ...

Det såg nästan ut, som någon gång på 1970-talet, då vi var på besök här hos mina svärföräldrar. Det hade varit stor avverkning i skogen, som vi inte visste om. 

Alla fina svampställen och smala stigar hade försvunnit och det fanns bara stora rishögar kvar. Så dystert!

- Numera sparar man iallafall en del träd för fåglarna att bo i och en och annan frötall, sa jag för mig själv.

Det tyckte jag redan då, att man borde tänkt på. 


Jag kom sedan att tänka på min far, som i sin ungdom var med ute i skogen för att fälla träd. Han berättade i stora drag så här:

- Det var bistert vinterväder ute. Jag försökte att bulta in kilen i trädstammen, som brukligt är;
Men det var omöjligt. Det var väl den stränga kylan.

Rätt som det var flög kilen ut, som en projektil. Den passerade mitt huvud med en hårsmån.

                                            Bild: Bertil i slutet på 1930-talet.

Den där händelsen glömde min far aldrig. 

Han ville säkert berätta om livets värdefulla gåva för mig, fast jag förstod väl inte det då,

                      Bild: Kristina och morfar. 1972.

men  mycket bättre nu på äldre dar ...