Skogsavverkning

Igår var jag ute i trädgården och städade. Höstrudbeckian lyste gul och nyponen orangeröda i solen ...

I bakgrunden hörde och såg jag skördaren på långt håll "knipsa" av tallar och björkar, som ingenting. 

På kvällen, sa jag till Åke:

- Jag måste gå ut och fotografera skogen, som de tagit ned.

- Det är så dags då, sa han. Skogen ligger nog efter vägen och väntar i högar nu.

Så sant! Vilka effektiva maskiner ...

Det såg nästan ut, som någon gång på 1970-talet, då vi var på besök här hos mina svärföräldrar. Det hade varit stor avverkning i skogen, som vi inte visste om. 

Alla fina svampställen och smala stigar hade försvunnit och det fanns bara stora rishögar kvar. Så dystert!

- Numera sparar man iallafall en del träd för fåglarna att bo i och en och annan frötall, sa jag för mig själv.

Det tyckte jag redan då, att man borde tänkt på. 

Jag kom sedan att tänka på min far, som i sin ungdom var med ute i skogen för att fälla träd. Han berättade i stora drag så här:

- Det var bistert vinterväder ute. Jag försökte att bulta in kilen i trädstammen, som brukligt är;

Men det var omöjligt. Det var väl den stränga kylan.

Rätt som det var flög kilen ut, som en projektil. Den passerade mitt huvud med en hårsmån.

                                            Bild: Bertil i slutet på 1930-talet.

Den där händelsen glömde min far aldrig. 

Han ville säkert berätta om livets värdefulla gåva för mig, fast jag förstod väl inte det då,

                      Bild: Kristina och morfar. 1972.

men  mycket bättre nu på äldre dar ...