fredag 27 november 2015

Stök i köket

Det är, som en junidag 2015, men jag skall trots det baka något till advent.

Jag började med en rulltårta, men kom sedan att tänka på pepparkaksdegarna och allt stök, då barnen var små ...

                      Bild: Daniel. 1978.

Vi spelade skivor med julmusik och åt deg, men många plåtar med färdiga kakor blev det ändå.

                      Bild: Kristina, Daniel, jag och Tobias. 1979.

Det var mycket värt, att få se deras stolta, glada miner.

                     Bild: Johanna, Theresia, Kristina och Tobias.1990.

De blev riktigt duktiga med tiden att baka. Så småningom behövde jag inte delta alls.

Kristina tog hand om småsyskonen, så länge som hon bodde kvar hemma.

                      Bild: Pepparkakshuset 1994.

Julen 1994 blev det ett riktigt skrytbygge. Jag vet inte hur vi bar oss åt.

Men nu skall jag väl hitta på något lättvindigt att göra - och kanske leta efter någon fin julmelodi på youtube ...





tisdag 24 november 2015

Att fylla 40 år

Idag tänker jag på Tobias trevliga 40-års-kalas i Sickla, som vi var med på i söndags.

Åh, vad han längtade efter sin födelsedag, en gång i tiden.

- Då alla löven ramlat ner, då fyller jag 4 år, sa han.

Han till och med ville påskynda lövfällningen - och plockade av bladen i träden.

                      Bild: 4-årskalas i Kungsängen. Tobias till vänster i soffan.

Varje gång Tobias fyller år, får han höra vad han sa inför sin 4-årsdag;

Precis som på sitt 40-års-kalas!

- Ja, mormor brukade berätta om det hon med, sa han med ett tålmodigt leende på läpparna.

                      Bild: Sickla.

Utanför huset var det nästan jul, med lysande träd och ljusgirlanger på balkongerna;

Och inomhus var det mysigt, varmt och skönt. Så fint att ha kalas i november!

- Mormor! Får vi inte äta tårta snart? suckade lilla Rut.

- Jag, säger detsamma, svarade jag. Men det blir nog ganska snart.


Kerstin viskade:

- Farmor! Vad önskar du dig till julklapp? Vad vill du att jag skall köpa?

- Jag önskar mig något, som du gjort själv, viskade jag.

Och hon lyste upp, som om hon fått tusen roliga idéer i sitt huvud.


Igår knäppte Åke på strömmen till ljusslingorna utanför vårt hus.

Fullmånen bättrade på effekten ordentligt -

och nu är det väl dags, att leta reda på adventsljusen snart ...






onsdag 18 november 2015

Att flytta

Dagen är grå, men den sent blommande benveden lyser upp därute ...

                      Bild: Benved. Möjligen en "Red Cascade".

Jag drar mig till minnes hösten 1981, då Åke var i färd med att avsluta sina studier och hade fått en tjänst på lasarettet i Lindesberg.

Vi undrade:

- Var skall vi bo? Är det någon, som tar över vår lägenhet här i Kungsängen? Hur skall det gå med barnens skolor, nya vänner och allt annat? Och topplån på 14,75 %.

Den 18 november gick vi omkring i vårt blivande hus, med stort kök, som vi trodde skulle passa oss bäst.

Pojkarna muttrade.

- Här vill vi inte bo!

                      Bild: Daniel och Tobias i Horndal. 1981.

På kvällen var det dags för Daniel att gå till sin handbollsträning hemma i Kungsängen.

En granne berättade senare om hur Daniel hade kommit inrusande och glad i hågen ropat till alla:

- Nu har vi köpt ett hus! Så nu har vi bara tusen kronor kvar på banken.


Dagen efteråt var det Tobias 6-årsdag och vi var uppe på morgonkvisten och sjöng för honom.


På Luciamorgonen väckte barnen mig med luciasången. Så synd, att Åke var i Rättvik och jobbade just då.



Och snart blev det jul. Så fint, att få komma till mina föräldrar i Grödinge;

Medan jag, för övrigt, nästan oavbrutet oroade mig och tänkte på flytten till Lindesberg -

och på hur det skulle gå med det ena och andra - och tänka idag att det var så längesedan ...




fredag 13 november 2015

Att inte ge upp så lätt

Regnet vräker ner...

Jag tar en paus från fredagsstädningen och tittar på några novemberbilder från 2010, då Åke och jag bodde i Enköping.

                                   Bild: Rut hjälpte mig med disken.

Så roligt, att få bo granne med lilla Rut och Theresia och Martin.

Efter ett år ungefär flyttade våra grannar till Västerås - och Åke och jag gav snart upp med att bo i Enköping;

 I en " fågelholk" på 8:e våningen, som jag på både skämt och allvar kunde säga.

                      Bild: En presentkopp från 1967.

Nuförtiden kan det vara så här;

Häromdagen var Sara och vi damer i församlingshemmet. till "Samtal över en kaffekopp".

Vi brukar prata om dagsaktuella händelser - och ibland fördjupar vi oss i ord eller begrepp..

Sara sa:

- Hur är det? Brukar ni ge upp?

Någon suckade över datorn, som var lätt att ge upp med och en annan nämnde stickningsprojekten, som bara blev liggande o.s.v.

Jag nämnde om min mormors ofta citerade ordspråk, som jag hörde i min ungdom - och som jag säkert berättat om tidigare.

- Flytta inte ifrån dina problem! Höken sitter på flyttlasset, dit du kommer.

Så klokt att inte ge upp för lätt, fortsatte jag, men det finns ju även ett ordspråk som säger:

- Bättre fly än illa fäkta!

Det kunde vi nog skriva under på, allihopa tror jag.


I morse sa jag till Åke:

- Grannens katt, som sitter därute är allt väldigt tålmodig. Han ger visst aldrig upp försöket att fånga en mus eller en fågel.

- Nej! Han sitter där mellan klockan 7 och 11! Sedan kommer Tord, då går katten hem till sig, har jag sett ...




tisdag 10 november 2015

Ljugarbänken

Så här års ligger vårt hus mest i skugga, men en och annan solig plats kan man hitta, då solen visar sig ...


En något malplacerad plats, men fin ändå, ligger uppe vid garaget. Där ligger ett par stockar, som jag kallar för ljugarbänken.


För ett tag sedan satt jag och Konrad där och filosoferade om allt möjligt.

Han berättade om keyboarden, som han lär sig att spela på - och sedan rabblade han upp en massa toner för mig.

- Do, re, mi, fa, so, la, ti.

Och jag försökte lära mig!


I söndags firade vi mamma Johannas födelsedag och vi fick höra vad Konrad lärt sig, sedan sist på keyboarden -

                      Bild: Kusinerna Rut, Kerstin och Konrad.

och därefter var det minst tre hjälpredor, som var pigga på att hjälpa till i köket;

Och Johanna styrde och ställde hon med - och jag tänkte på hur snabbt det gick för 35 år sedan då hon föddes  - och hur glada vi kände oss över det lilla underverket.


- En flicka till, sa Åke. Precis som jag trodde.

                      Bild: Besök av syskonen på Löwenströmska sjukhuset.

Syskonen var glada de med och turades om att hålla Johanna i famnen, men lille Tobias var lite fundersam.

- Nu är inte jag gulligast längre. Nu är Smulan gulligast.

- Men du är ju fortfarande min minsta pojke, sa jag. Nu har jag två stora barn - och en liten pojke och en liten flicka.

- Mmm, sa han ...



torsdag 5 november 2015

En rad, flera rader

Den här veckan har det passat väldigt bra, att ta långa promenader i solskenet ...


I horisonten kunde man se de avlägsna höjderna och vindkraftverken på rad. Var det så?


Efter stora vägen stod lövträden, som inte längre skymde utsikten.

        
En rad, av annat slag, överraskade oss igår.

Jag fick höra småskrakarna då de landade i sjön med ljudliga plask - och jag smög försiktigt ut på bryggan för att se dem, utan att riskera att skrämma dem.

Åke stod samtidigt uppe på altanen och undrade om jag lyckades få en bra bild på fåglarna.
      


På tal om rader;

År 1954 -55, då jag gick i femte - sjätte klass på Ånässkolan i Göteborg, hade vi barn kravet på oss, att då och då skrubba oss rena på skoltid.

Det var naturligtvis en god tanke. Det var väl inte alla, som hade tillgång till badrum, som min familj hade.

Vi flickor fick först sitta i små badkar och tvåla in oss, mitt emot varandra, medan badtanterna övervakade oss noga. Det var en pina!

Därefter var det dags att passera duscharna, innan vi tilläts att hoppa ner i bassängens kalla vatten.

Det var roligt, då vi väl kommit så långt - men varför var det så viktigt, att vi skulle stå i en lång rad och torka varandra på ryggen efteråt, tänkte jag för mig själv.

Och varför var smörgåsarna i matsalen insmorda med smör, som ingenting smakade;

Att det var margarin på smörgåsarna hade jag ingen aning om - och att det var sparsmakat och disciplinerat för det mesta i skolan, var en gåta för mig.

Så väl,  att vår rara lärarinna, Ester Gustavsson, hade en varm blick för oss ...




tisdag 3 november 2015

Höstlovsfirare

Vilket glatt uppvaknande det blev en tidig morgon ...

- Nils var är du? Jag har sovit en liten stund.


Så fint, att Knuts älsklingskusin Nils snart dök upp och ville leka.

                      Bild: Lövkrattning.

En dag grävde Åke i komposthögen och Knut tippade ur löven på rätt plats.


Barnen var riktigt duktiga på att samla upp löv och att hjälpa till - och att leka.


Jag smet ut med barnbarnen emellanåt, medan de övriga vuxna var ute och sprang i skogen eller lagade mat, eller så.


Rut och Konrad ritade och tejpade upp pilar, som ledde till övervåningen.


- Ni får köpa tavlor här, strålade de små affärsmännen.

Så spännande! Min garderob hade förvandlats till en TAVLA FÄR.



Min garderob har blivit en fin lekplats. Knut vinkade in mig och sa:

- Skall vi åka hiss nu? 

Han drog skjutdörrarna försiktigt fram och tillbaka - och släckte lampan och tände den igen.

- Nu är vi i Horndal ...