torsdag 31 oktober 2013

Ampelliljan

Idag är det disigt och grått väder ute och få blommor i sikte, men boken lyser upp med de brunröda löven över gäststugans tak; Boken som till vår glädje överlevt, trots att Åke beskar trädet rejält förra hösten.

- Nu får vi satsa på inomhusväxter, som lyser upp med lite färg och hjälper till med inomhusklimatets kvalité, som trädgårdsmästaren i Horndal sa häromdagen.

Jag skall åka till växthuset någon dag och skaffa en fredskalla eller ampellilja eller så ...
                      Bild: Julen 1975 i Avesta. Farmor Ellen, Rune, Kristina, Olle och Daniel.


År 1974 bodde vi i Kungsängen och lille Daniel skulle fylla ett år och storasyster Kristina skulle fylla fyra. Inne i deras rum hängde en vacker ampellilja i fönstret. Växten var yvig med långa stänglar och vita små blommor.

Vi märkte ganska snart att Daniel var intresserad av växten i fönstret och vi drog därför ner hans spjälsäng långt därifrån, så att han inte skulle kunna nå den.

Han stod i spjälsängen och tittade, gjorde ett kraftigt ryck med kroppen och fick därmed sängen att röra sig framåt, närmare fönstret. Vi insåg faran! tog tag i sängen och flyttade den långt ifrån fönstret.

Växten hängde där så lockande i fönstret och Daniel ville nå den. Det var väl förståeligt, men inte så lyckat!

Men Daniel jobbade på det - och en dag då jag tittade in hade han lyckats åka med sängen ända fram till fönstret. Där hängde krukan med ampelliljan, men de flesta stänglarna och bladen låg på golvet.

Jag tror att Daniel var glad över sin bedrift, men jag tog ner växten och flyttade ut den ur rummet; Kände mig som en "skurk."

Som väl var hittade Daniel på nya projekt - och rätt som det var ville han inte sova i spjälsängen längre ...



onsdag 30 oktober 2013

Vänta

Snart kommer postbilen ...  

- Snart är ju länge, sa vår Daniel och suckade då han var liten.

Eller som barnbarnet Rut uttryckte det till mor Theresia häromdagen:

- En liten stund, det är ganska långt, eller hur? Det är ganska långt, för barn!

Eller som en av Johannas lärare sa:

- Jag vill lära dem "trälet" i skolan.

Tänk, så viktigt, att lära sig uthållighet i allt, filosoferar jag.
                                       
                                  Bild: Knut har lärt sig klättra!

Jag tänker tillbaka på minuterna, som kändes väldigt långa, då vi hade handarbete på Ånässkolan i Göteborg.

I klass 5, tror jag, hade alla flickor till uppgift att sy vita förkläden med bröstlappar och trekantiga snibbar med monogram. Vi sydde mest för hand och det skulle vara "petstygn", som vi försökte få så osynliga som möjligt.

Tålamodsprövande var det!

Ibland spelade vi luffarschack medan vi väntade på hjälp. Jag hade en rutig kökshandduk som passade bra till det - och några färggranna knappnålar.

Vår syfröken, som vi sa, hade fullt upp vid sin kateder att ta emot alla, som stod i kö för att få hjälp - hon verkade inte se vad vi andra roade oss med.

Trots allt! Jag lyckades bevara mitt intresse för handarbeten, men det var nog mest min mors förtjänst. Det var alltid spännande att sticka, sy och brodera tillsammans med henne.

Idag har jag ändå full förståelse för min gamla syfröken från min skoltid.

Hon gjorde säkert sitt bästa, och hon lärde oss att vänta, tänker jag och ler för mig själv ...



tisdag 29 oktober 2013

Moster Elin

Igår var det riktiga höststormar i södra Sverige och jag tänkte på alla släktingar och nära och kära, som bor därnere ...

Här i Horndal regnade det och vi hade körövning. Vi övade inför Allhelgonahelgens samlingar i By kyrka och Horndals kyrka; Och jag tänkte på alla dem, som vi minns med både glädje och vemod.
Jag tänkte särskilt på min moster Elin, då vi sjöng sånger om himlen.

Mor hade fem syskon. Det var Erik född 1906, Elin *1907, Anna * 1910, mor Rut *1917, Alva *1920 och Wera *1922.

De äldsta syskonen, Erik och Elin, var födda åren efter varandra och stod varandra väldigt nära. De var riktiga "parhästar." Då det var dags för storebror Erik att börja skolan kände sig Elin övergiven.

Hur det nu gick till - så fick även Elin börja i första klass, trots att hon bara var 6 år gammal.
Elin kämpade på i skolan och tack vare sin envishet så klarade hon sig väl.

Familjen flyttade från Småland år 1914 - till Södermanland. Bilden nedan är antagligen från Mossberga skola, Mellösa.
                      Bild: Elin, femte från vänster. Erik till vänster om läraren. 

Skolbarnen retade Erik, som talade en bred småländska. Ibland blev det riktiga slagsmål ute i det fria.

Men då ryckte Elin in! Hon var stark och gav sig in i slagsmålen. Elin kunde sätta sig i respekt - och ingen fick slå hennes storebror.

Viljestyrkan som Elin visade prov på redan som barn, följde henne genom livet. 

Det kan låta negativt att prata om viljestyrka och envishet, men moster Elin var framför allt intresserad av oss barn och det gillade jag! 

Mor berättade om sin syster, som fick scharlakansfeber och att de hamnade på sjukhuset samtidigt. Mor var kanske 5 år den gången, Elin 15 år.

Elin var alltid, som en liten mor för alla barn, som fanns i hennes närhet. Hon brukade sätta sig ner hos dem och berätta något trevligt eller sjunga för dem.

En natt hörde min mor hur en liten pojke viskade till Elin i mörkret:

- Elin! Sjung för mig om himlen och de små barnen ...




måndag 28 oktober 2013

Uppvisning

Visst har det duggregnat lite grann i helgen, men så skönt ändå ...

Den nya utemöbeln kom in under tak, skottkärrorna blev fyllda med löv och det mesta av löven hamnade sedan under buskarna - och ett par båtturer hanns med och mycket mera.

                      Bild: Rut och Konrad räfsade löv.

                                   Bild: Knut gillade att gunga.

                      Bild: Johanna, Konrad och Rut var ute på sjön.

Och i morse premiärkörde vi med robotdammsugaren, som vi fått överta. Så spännande!

- Vi har fått en robot! Vi har fått en robot! jublade Rut.

- Jaa, sa Konrad och klappade i händerna.

- Roboten kommer inte under sängborden. Vi får köpa nya! sa Åke.

                      Bild: Konrad och Rut.

Barnen hoppade upp och ner och de var svåra att fånga på bild liksom roboten -
 
     
men efter en stund var barnen nöjda med robotuppvisningen och sprang ut i solen ...


               

fredag 25 oktober 2013

Snart november

Det ser ut att bli en solig dag idag och vi får snart besök ...

I tisdags kväll var jag i Horndals Trädgård. Det var "Trivselkväll" och vi som var där fick återigen lära oss en del nytt om krukväxter, perenner mm.

Jag passade på att få med mig ett par fina amaryllislökar hem.

Det var även ett blomsterlotteri , som det brukar, och jag sa till damen bredvid mig:

- Jag brukar alltid vinna något. En liten tomte eller så!
- Jag vinner aldrig något, svarade hon.

Det slutade med att hon vann en stor blomma och jag fick den sista vinsten, som var liten, men vit och söt.


Nu får vinsten samsas med alla kaktusar, som börjat knoppas i trappfönstret. Det är ett mysterium att växterna känner att det snart är november månad.

Och i morgon kväll får vi inte glömma, att är det dags att backa klockorna en timme - och att vi skall ta in utemöblerna under tak ...


torsdag 24 oktober 2013

Fåfänga

Höstens grådis är här, men det är bra att tjälen gått ur marken igen så att jag kan sätta ner några fler vårlökar ...

Och igår var grävmaskinisten här och grävde bort jorden, som låg mot husväggen - och någon gång under dagen kommer golvläggaren, som skall säga sitt om fortsättningen inomhus.


Mitt i allt detta med reparationerna, som pågår längst nere i huset tänker jag på ordet fåfänga, av alla hundratals ord.

Häromdagen fick jag höra ett samtal mellan Rut 5 år och mor Theresia.

- Jag önskar att du hette fru Fåfäng, sa Rut. Visst är det fint?
- Nja ...

Så följde en diskussion om det var fint eller inte - och det slutade med att Theresia fick säga, att det var väl inte så dumt ändå.

Så många ord vi behöver lära oss att förstå i våra liv och innebörden av, tänker jag.

Och om en stund skall jag åka iväg till sångstunden på äldreboendet och undrar:

- Vad skall jag ha på mig idag?



onsdag 23 oktober 2013

Stora Kokboken

Idag har jag handlat purjolök för 10 kr/kg. Det blir bra till soppan idag ...

Så bläddrar jag i min svärmor Martas och mors kokböcker från 1951 och 1954. De är rena "skönlitteraturen" tycker jag - och jag har riktigt trevligt med dem. I kokboken kan man hitta både recept och goda råd, som heter duga.

"Fettskräcken" var inte uppfunnen och maten blir god. Den är en slags uppslagsbok dessutom, som man borde fördjupa sig mer i.

                                Bild: Stora Kokboken.

Mellan ett par sidor i Martas kokbok låg det ett brev daterat 1967, från hennes sju år äldre syster Ruth, som bodde kvar i Martas födelsestad Sölvesborg.

Utdrag ur brevet:

Kära Martha!

Jag får skriva några rader samtidigt som jag sänder gurkorna ...

Jag skickar med några stora som du kan skiva. Det är väldigt gott ...

Igår var jag inne hos mor och far hela förmiddagen de blir så glada när jag har (barnbarnet) Lotta med mig ..

Käraste hälsningar till er alla / Ruth.

Jag blev så varm i hjärtat! Åkes godhjärtade, händiga och påhittiga moster Ruth träffade jag många gånger - och att ta sig för att skicka gurkor med posten, det var en fin gest, tyckte jag.

                                  Bild: Martas äldsta syskon: Ruth född 1914, Owe född 1916, Karin 1913.
Och jag tänkte:

- Kokböcker har jag gott om! Och nu vet jag något som jag inte tänkt på förut - att kokböcker kan vara bra att gömma brev i ...


tisdag 22 oktober 2013

Handväskor

Handväskor är det något särskilt med! Snart skall jag ta min svarta axelremsväska och åka iväg till byn ...

Handväskor kan uttrycka trygghet, som "Muminmamman" som alltid bär omkring på sin svarta damväska - samt en randigt förkläde förstås.
                                   Bild: Lilla My, Muminmamman, Kalle och Sara. Finlandsbåten 2010.

En väska kan bäras elegant under armen.


I väskan (ovan) ligger en lapp, där det står:

Denna handväska fick jag i julklapp av Rune 1942. Jag har alltid tyckt mycket om den och den blir aldrig omodern. / Martha. 1993.

En väska kan uttrycka tidsandan och en fläkt av lyx, som väskan med tillhörande skor i ormskinn nedan.
                     Bild: Martas ormskinnsväska och skor. 1950-tal.

En väska kan man inte vara utan, varken till vardags eller fest!

Vår lilla Johanna sa då hon växte upp:

- Varför har alla tanter handväskor? Fast jag kanske blir likadan, då jag blir stor, sa hon och skrattade.

Och jag tycker det känns så roligt, att minnas både väskor och kommentarer ...



måndag 21 oktober 2013

Porträtt

Kyla, frost och spår av snö - och jag skall leta fram fågelborden ...

En dag var jag på "Öppet Hus" i församlingshemmet. Det finns alltid någon bekant, som är där - och ibland träffar man någon helt ny person vid kaffeborden.

Bredvid mig satt en kvinna med ett skissblock. Hon föredrog att använda pennan, medan hon lyssnade på oss andra, som sjöng visor.

Jag berättade för henne om min skoltid, då jag ofta satt och ritade krusiduller på lektionerna, medan jag lyssnade på lärarna.

- Det har väl inte blivit så mycket mer än så, sa jag till min bordsgranne. Men det har varit en glädje - och jag har ritat i marginalerna på många, långa sammanträden och har därmed kunnat hålla mig vaken i tanken.

På hemvägen kom jag att tänka på min mor, som lite då och då berättade från sin skoltid i Malmköping, på 1920-talet. Mor tyckte om att sjunga, men det var flera barn i klassen, som inte kunde hålla ton.

Lärarinnan sa:
- Ni kan inte sjunga! Ni får rita istället!

- Och inte kunde de stackars barnen rita heller, sa mor. Vad skall vi rita? undrade de.

Men den sista tiden i skolan kom en ny lärare, Hallinder;

- Alla skall vara med och sjunga! sa han bestämt.



I förra veckan träffade jag barnbarnet Rut 5 år, som både kan sjunga och rita.

Jag fick genast se porträttet, som hängde på kylskåpet - och jag tyckte att Rut avbildat sin mor väldigt fint; Glada ögon och en glad mun - och långt, brunt hår.

Och jag tyckte det var ett strålande porträtt, som sa mig mycket mer än många tavlor jag sett på konstgallerier ...


fredag 18 oktober 2013

Vintern är här

I går åkte jag till Västerås och hälsade på. I fönstret blommade den gula hibiskusen.

- Och här blommar hibiskusen och du får kärt besök! sa jag till Theresia.
- Jaa, som mormor brukade säga, sa hon och skrattade.

En stund senare kom Rut hem - och rätt som det var satt hibiskusblomman i hennes hår.


Och Knut gick omkring med händerna rakt upp och försökte balansera sin gång - utan att ramla - däremellan försökte han att nå datorn och tangentbordet.


I morse satt vi vid frukostbordet vid tända ljus. Vintern kom ju inatt!


Och jag fick kaffe i rosenkoppen, som Rut tyckte jag skull ha.


På väg till förskolan, lite senare än vanligt, sprang Rut runt i stor glädje i den vita snön.

- Vinter är här! Vintern är här! ropade hon medan hon samlade ihop fina is - och snöklumpar.

Ja vintern är här, tänkte jag då jag skulle åka hemåt igen - och jag mindes våra barns glädje då den första snön kom - och min egen då jag var barn.

Så var det dags att skrapa bilens isiga och snöiga rutor ...


torsdag 17 oktober 2013

Moster Alva

Idag kommer jag inte åt några fotopärmar p.g.a reparationerna nere i bottenvåningen i huset. Men ...

Min mor Rut brukade berätta om sin syster Alva, då hon var ung, som hade många idéer om hur mor skulle klä sig. Hon älskade att ge råd om modeller och färger och att fixa hattar. Min mor sa:

- Men du då, Alva? Vad skall du ha på dig?
- Jag? svarade hon. Jag har väl alltid något, att sätta på mig.

Moster Alva var jordnära och kunde - lika glad ändå - komma med lågklackade skor och  något vanligt för egen del - men hon förespråkade festkläder och högklackat till mor.

Moster Alva gifte sig med Lennart, som hade en gård med många djur. Därmed fick hon mycket att göra på gården - och med de tre barnen som kom efterhand.

Då jag växte upp och fick komma på besök, var det en sagolik miljö att hamna i. Det var spännande med alla djur, skogar, åkrar och ängar. Jag växte ju upp i Göteborg och kunde känna skillnaden.
                                  Bild: Potatisskörd i Blekinge. 2012.

Alva var en riktig bondhustru, som klarade av allt praktiskt med bravur; Slakten, bakningen, mjölkningen och allt annat, som hörde till.

Så roligt, att vara med i ladugården med Lennart - att vara med och hässja hö, att titta på korna, kalvarna, hästarna och grisarna - och att vara med Alva och leta efter ägg, som de frigående hönorna lagt - och klappa katterna.

Det var alltid soligt på Östergården, tyckte jag.

Inte kunde jag sätta mig in i, på den tiden då jag växte upp, hur arbetsamt och mödosamt arbetet kunde vara på ett jordbruk ...
                                  Bild. Moster Vera och Alva, som unga.

Alva brukade måla tavlor då hon var ung, men det intresset fick hon lämna, då hon gifte sig; Men då hon blev äldre tog hon tag i målningen igen, men då i form av porslinsmålning.

Hon målade vackert, sirligt och romantiskt. Lilla goa moster! tänker jag.

Så mycket av vardag det var i moster Alvas liv, men så härligt att hon fick slå sig ner, som äldre och skapa vackra ting ändå.

Nu är gården såld sedan flera år tillbaka, men "Östergården" lever vidare har jag hört, som både café och kattpensionat. Nuförtiden är väg 223 en utflyktsväg med många företagare efter vägen där Alva och Lennart bodde med sin familj.

Det skulle allt Alva vetat!

Jag tror hon skulle velat vara med och servera kaffe och fina bakverk med riktigt smör i - och hon skulle se så där förnöjd ut, som alltid ...


onsdag 16 oktober 2013

Rondellen

Tidigt i morse pratade jag med Kristina i mobilen. Hon försökte hitta en parkering någonstans i närheten av Brommaplan.

- Och fullt med bilar överallt, vid varenda gata, sa hon.
- Kom hit! svarade jag. Här i Horndal finns det gott om parkeringsplatser.

                      Bild: Hjulet i Horndal.
                               
Brommaplan!

Det var år 1981 och vi bodde i Kungsängen - och jag hade inte tid att ta något körkort, men jag behövde ett. Jag började ta mina körlektioner och träffade oftast min bilskollärare i Sundbyberg.

I Brommaplans-rondellen, med sex anslutningar, hamnade vi lite då och då. Det var en riktig mardröm att köra där, tyckte jag.

Vägverket, som det hette då, låg ganska nära rondellen - och jag förstod att när jag skulle ta mitt körkort så skulle jag bli tvungen att köra upp i "Sveriges sämsta rondell."

En dag sa Åke:
- I morgon bitti åker vi ner till Brommaplan så får du träna i lugn och ro på rondellkörning.

                                  Bild: Rondell i Avesta.

Det var en tidig söndagsmorgon och vi körde runt i Brommaplans-rondellen. Runt, runt. Ut ur den - och tillbaka in i den. Jag lärde mig hitta i hela området, som i min egen ficka!

Om någon sett oss och inte sett övningskörningsskylten på bilen, så hade de nog skrattat väldigt gott och undrat vad som pågick.

Dagen innan jag skulle köra upp, kom min svärmor Marta till oss för att hjälpa oss med våra barn.

Då jag kom hem igen möttes jag av en ljuvlig doft i trappuppgången. Marta, hade passat på att baka till oss - och på köksbänken låg stora, härliga högar med nybakat bröd. Det var den bästa present jag kunnat få!

- Hur gick det? undrade hon med oro i blicken.

- Det gick bra! svarade jag och kramade om henne.

Någon gång i början på 1990-talet, fick Kristina sin första lägenhet  i Stockholmstrakten. Nära Brommaplan!

Nu har det gått några år sedan dess och ingen i vår familj bor i närheten av cirkulationsplatsen; Men idag var Kristina på väg till Kyrkan vid Brommaplan, där hon jobbar i ett projekt just nu.

Och jag tänkte tillbaka i tiden - och kände att det är allt ett visst skimmer över den där rondellen ...


tisdag 15 oktober 2013

Moderna tider

I morse tänkte jag på mina far - och morföräldrar, som inte fick träffa sina barnbarn så ofta. Tänk om de fått se och uppleva allt, som vi ...

Åke och jag började dagen med att titta på en video med barnbarnet Sofia (ett år) som diggade sin favoritlåt "The Fox Song." Vilken inlevelse! Vad månde bliva?

Och Konrad snart fyra år, som vi ibland byter några ord med i telefonen. En dag då han var här hos oss visade han några av sina gamla, älskade böcker och han sa:

- De här fick jag för många år sedan. Nu kan de vara här hos er!

                      Bild: En älskad bok!

Jag läser inte så många böcker nuförtiden - har jag kommit på - men någon bok skall väl hinnas med i vinter; Det blir mest artiklar i olika tidningar och på nätet - och lite musik emellanåt.

Ibland händer det att jag kan jag sakna mina kassetter, LP-skivor och CD-skivor, som jag hade samlat på mig genom åren. Då vi flyttade hit, för två år sedan, fanns det inte plats att härbärgera allt längre. Jag gav bort skivorna och tröstade mig med, att nätet kunde hålla mig med musik framöver.

I morse hamnade jag på Youtube. Jag hade tydligen missat Sung Bong Choi från Korea, som i femårsåldern rymde från ett barnhem, där han bott, och sedan levt på gatan i tio-talet år. Han överlevde tack vare drömmen om att få lära sig sjunga - och att få sjunga. Och nu sjunger han för hela världen!

- Lyssna! om du inte redan gjort det.

Och nu hoppar den svarta koltrasten omkring i de gula löven där ute. Den sjunger inte, men jag kan ändå minnas drillarna från i våras, då den satt i en grantopp och sjöng ...




måndag 14 oktober 2013

Helgmusik

Idag är det måndag och arbetet fortskrider nere i källarvåningen. Borrljuden hörs i hela huset, men det låter ändå som en slags musik. Det kommer att bli bra så småningom ...

I helgen var det annan musik, som gällde.

Det var antagligen oktobers färgrikaste och soligaste dagar detta år. Det var som ett musikaliskt crescendo! 

På promenaden lyste flugsvamparna bland löven -


trädgården var som förvandlad -


och sjön låg spegelblank.


Vad kunde passa bättre än att avsluta Tacksägelsedagen med "Konsert Gloria" i Folkärna kyrka?

                      Bild: Folkärna kyrka. 

Det var verk av W A Mozart, Knut Nystedt - och Antonio Vivaldis Gloria, som vi fick lyssna på.

Avesta Orkesterförening, Stora kören Sjöviks Musiklinje och Folkärna Jubilatekör m fl var enastående!

Kyrkan var så gott som fullsatt - och jag hamnade snett bakom en pelare. Men vad gjorde det?

Jag, som iallafall mest blundar och lyssnar ...



fredag 11 oktober 2013

Förvandling

Än så länge orkar solen ta sig över skogens siluett och lysa in i mitt fönster, där jag sitter. Fönstret har numera fått ta över stora rummets vita spetsgardiner. De går ner lite längre och skuggar solens strålar på dataskärmen - hyfsat bra!

Gardinerna från rummet längst ner i huset har fått komma upp i vårt gröna stora rum över vintern. Där nere är det bara rörigt just nu!

Bastun och duschen är borttagen och en mellanvägg och två dörrar likaså. Nu ser det ut ungefär som på bilden nedan.


Det är en stor förvandling, som pågår, kan man säga.

Och utanför huset pågår även där en förvandling, som ger glädje i själen.
En dag såg det ut som på bilden nedan, då jag var ute på promenad efter vägen. Det blåaste blåa och det mest guldgula tillsammans - så lyckat!


I morse tittade jag ut över sjön och sa lite för mig själv:

- Även om hela tomten ligger i skugga så badar ön i sol. En ö i ljus!

                     Bild: Rossen.

Så tänkte jag på Py Bäckmans sång "Stad i ljus", som Tommy Körberg sjöng i melodifestivalen 1988 och sedan gick vidare med. 

Py Bäckman blev känd och förmögen. Och hon lär ha sagt:

- Jag visste inte vad jag skulle göra med alla pengar. Jag var van att ha det fattigt; Men jag köpte en ny kaffekokare.

Det var allt en bra investering, tycker jag ...


torsdag 10 oktober 2013

Att blogga

Igår var jag ute och tittade i skogen om det fanns någon svamp. Tyvärr! dåligt var det.

Jag tänkte:
- Svampen har väl tagit semester i år. De förtog sig säkert förra hösten.

                      Bild: Far, Åke och mor i Hagaberg. 2003.

För drygt ett år sedan började jag blogga, utan att riktigt veta vart det skulle leda mig; Men idag kan jag se, att det låg nära till hands, eftersom vi nyss hade flyttat ut på landet och lämnat många kontakter och engagemang bakom oss.

Jag tänkte nog redan första bloggdagen, att jag ville berätta om lite av varje för mig själv - och för nära och kära.

Ibland har jag sagt: 

- Nu finns det nog ingenting mer att berätta. 

Men hjärnan är fantastiskt konstruerad; 

Helt plötsligt kan det dyka upp minnesfragment, som får betydelse för dagen, som inne är. Det kan liknas vid ett spännande pussel man lägger - för varje bit man tar fram och synar, så ser man sammanhangen med de andra pusselbitarna bättre - och fram växer måhända en bild och förståelse för människor och händelser, som man mött bakåt i tiden.

Genom mitt bloggande har jag fått kontakt med släktingar, som jag inte hade förut. Väldigt roligt! Jag har fått återknyta kontakten med gamla vänner och fått nya bekantskaper.

Nog kan vi vara glada över den tid vi lever i med alla möjligheter - oavsett var vi bor och hur långt det än är till släkt och vänner - så kan vi nå varandra ganska enkelt.

I morse fick jag en hälsning på nätet från barnbarnet Rut, 5 år, via mor Theresia:

Martin ställde Ruts sparkcykel på ett bra sätt så att det bara var för Rut att ta den på väg till förskolan. När Rut såg det sa hon: "Oh, yeah! Pappa är bäst! Du får behålla jobbet!" 

Jag lyste upp och det kändes, som om jag kanske kan behålla "jobbet" med bloggandet ...


onsdag 9 oktober 2013

Tack

Det är en vacker tid nu med alla träd, som skiftar i de allra vackraste färger, men idag känner jag mig ändå lite vemodig.

En dag vid den här tiden, år 2006, satt min svärmor Marta i sin säng, som en liten fågel i sin ensamhet. Rune fanns inte längre bland oss och det kändes väldigt tomt i huset utan honom.

Jag stod och tittade på Martas lilla späda gestalt där hon satt - och jag frågade henne hur hon hade det.

- Vi har väl inte alltid lyckats med allt - Rune och jag - men vi har gjort så gott vi kunnat, sa hon med en så sorgsen stämma, att jag aldrig kommer att glömma det.

Där på sängkanten, bytte vi ord, som vi aldrig någonsin hade uttalat förrän då - kanske de viktigaste orden någonsin mellan henne och mig. Hon tackade mig för allt som jag fått betyda för henne - och jag tackade henne.

Min svärmor blev sig aldrig sig lik därefter, men det känns fortfarande som om den där sena kvällsstunden med henne övertäckte alla bekymmer, som kom sedan.

                                   Bild: Rossen.

Nu sitter jag i mina svärföräldrars forna hem och känner stor tacksamhet för de små samtalen med Marta och Rune.

Rune som hade dålig syn de sista åren och sa:

- Är det du Lilian? Tack skall du ha! Tack skall du ha!

Och nu skall jag gå upp i skogen och titta om höstkantarellerna kommit ...




tisdag 8 oktober 2013

Ögonfröjd

Igår var det en riktig brittsommardag och jag var ute på en härlig promenad. Vilka färger!

Och idag är det min far Bertils födelsedag; Han skulle fyllt 94 år idag. Lille far! tänker jag.

Min far hade ett stort intresse av att fotografera och dokumentera resor, som han och mor Rut var ute på - och han berättade mycket spännande och intressant för oss om allt - och mor fyllde i på sitt sätt.

Jag minns hur far med glädje fotograferade oss och våra barn och barnbarn, trots att kamerorna inte alltid var de bästa, i jämförelse med hur de kan vara numera.

Jag vet att han och mor Rut, med stor inlevelse, skulle tittat på alla bilder, som Åke och jag tagit på vår resa till Turkiet - och de skulle ha dragit paralleller med sina egna upplevelser från olika platser, som de varit på.

                                   Bild: Fresia.

Blommorna i staden Kas eller omkring hotellbyggnaderna, skulle väl inte varit så välmående i det torra klimatet, om inte någon vattnat med jämna mellanrum, insåg jag ganska snart.

                                  Bild: Bouganvilla i Kas.


                      Bild: Bouganvilla.

                       Bild: Hibiskus.

Då jag växte upp hade mor en Hibiskus i en stor kruka, som hon fått av en bekant. När växten kunde visa upp en blomma, sa mor:

- Idag är det en blomma på Hibiskusen. Då får vi säkert ett kärt besök!

Och ibland stämde det - och då tyckte min bror och jag att det var extra roligt ...



måndag 7 oktober 2013

Birgitta

Idag är det Birgitta, som har namnsdag - och det är vackert väder. Det blir säkert många fler soliga brittsommardagar framöver ...

I förra veckan var vi i Turkiet en bit från staden Kas. Solens strålar brände, och jag som är ljushyllt kunde inte sola så mycket - men ändå sitta under ett parasoll och njuta av Medelhavets glitter och vågornas brus.
                                  Bild: Medelhavet. En grekisk ö i bakgrunden.

Bilden ovan visar en bit av havsstranden och serveringen under soltaket, som enda skydd.



Vilken lugn och skön plats det var! Varje morgon var frukostbuffén dukad under soltaket. På kvällarna var middagen dukad under samma tak, men med en vacker stjärnhimmel över alltihopa.

Jag sa till Åke:

- Vi borde allt ha fyrarätters hemma också! Och lägga upp maten så vackert, som här.
- Ja, det får vi satsa på, svarade han.

Vilket överdåd! Grönsaker, frukter, ostar och maträtter - men först en skål varm soppa.

Soppor, en ny variant varje kväll; Tomatsoppa, svampsoppa, potatissoppa, grönsakssoppa, morotssoppa.

   
Och jag tänkte på restaurangen, som Åke och jag var till i Uppsala på avresedagen till Turkiet. Vi beställde en kebabsallad - och in kom en djup tallrik täckt med ljusbruna köttskivor och jag sa till mannen i kassan:

- Vad är det här? Var är salladen?
- Salladen ligger under kebabköttet, sa han och tittade undrande på mig.

Jag hade aldrig sett något liknande. Vilken brist på fantasi, tänkte jag.

- Om det skall se smakligt ut får du betala mycket mer, sa Åke, då vi satte oss vid vårt bord.

Och jag skrattade åt kommentaren, men petade i maten och tänkte på Ann-Maries mor, som skulle passa mig några dagar, då jag var liten. Hon bjöd mig på en tallrik till brädden fylld med havregrynsgröt - ingen mjölk fick plats ens. Vilken vånda! Jag som inte hade någon större aptit, som barn. Dagen efteråt fick jag iallafall en mindre grötportion.

Och kebabsalladen i Uppsala blev uppäten, trots likheten med barndomens havregrynsgröt, men den blev aldrig förevigad med en bild. Det hade jag inte rätt att göra, tyckte jag.

Visa tacksamhet över att du har mat på bordet, som man sa förr, och det är så riktigt och sant ...


fredag 4 oktober 2013

Exotiskt

Igår tog vi adjö av solen och av värmen - och samtidigt tog vi adjö av allt trevligt, som vi upplevt på vår resa till Turkiet.
                      Bild: Åke och jag med Medelhavet i bakgrunden.

Jag sa till Åke:

- Tänk att vi fick se en stor sköldpadda promenera förbi vår balkong på hotellet.

- Ja, du kan verkligen ordna med sevärdheter, svarade han. Att du kunde se den! Den såg ju ut som en sten bland stenar!

Och en lång dialog följde!

Vi stod länge på balkongen och funderade på, hur sköldpaddan kunnat komma så långt upp, flera hundra meter ovanför havsstranden upp till oss. Och vi undrade hur den skulle kunna ta sig ner igen förbi alla murar och hinder. Den irrade hit och dit och en stor katt studerade noga varje rörelse, som sköldpaddan gjorde.

Plötsligt verkade det, som sköldpaddan givit upp den bekväma vägen nedåt. Som en boll kastade den sig ned över muren - och försvann sedan bland växter och murar ur vår åsyn; Och katten försvann åt ett annat håll.

                      Bild: Körsbärsbenveden i höstfärger.

Och idag mötte vi den vackra svenska hösten på vår resa hemåt igen.

Så vackert, färgrikt, soligt och grant! Vilket exotiskt land vi bor i, egentligen ...



torsdag 3 oktober 2013

Varifrån?

Morgen! Morning! God morgon!

Det är visst ovanligt med svenskar, just här, vi har inte träffat några fler iallafall. En av killarna, som passade upp vid middagen frågade:

- From?
- Sweden, svarade vi.
- Swiss?
- No, Sweden! Zlatan!
- Ah! Zlatan! Elmander!

Så var vi äntligen placerade i rätt land - och kunde prata lite fotboll - och väder i vårt land - en liten stund.

I morse, vid frukostbuffén kände jag mig som en nära släkting till både Zlatan och Elmander, eftersom vi blev så ovanligt artigt bemötta - även denna dag.

Det betyder så mycket, att vi kan byta några ord - och några gester med andra, tänker jag ...

Och i kväll åker vi härifrån - det känns vemodigt.


onsdag 2 oktober 2013

Ännu en ny morgon

Ny morgon

Tänk att få vakna tidigt en morgon - efter en tropisk ovädersnatt - och se den blå himlen och solen titta fram igen över den nyduschade naturen.

Igår kväll sa jag till Åke:
- Hur skall vi komma ner till beachen i morgon bitti? Vi blir nog utan frukostkaffet i det här ovädret. Och inga regnkläder har vi!

- Vi har ju badkläder, så nog kan vi ta oss dit ner, svarade han lugnande.

Idag är åskan och regnet som bortblåst!
Och vi har fått vårt kaffe och allt som vi redan vant oss vid. Så lyckat!

Och nu sitter vi på balkongen och inväntar dagen - och bara är ...


tisdag 1 oktober 2013

Fiskar

Igår åkte vi åter till den lilla staden Kas och shoppade.

- Det är rena Liseberg att ta sig hit, sa jag till Åke.
- Du menar bergochdalbanan, skrattade han.
- Ja, det är vackert, men ...

Det var ett trevligt, snorklande par från Tyskland, som inspirerade Åke att inhandla en egen snorkel.

Idag får jag täta rapporter om alla fiskar i djupen!

Där skall visst finnas havssköldpaddor med, men ännu inga bevis på det ...