Jag tänkte:
- Svampen har väl tagit semester i år. De förtog sig säkert förra hösten.
För drygt ett år sedan började jag blogga, utan att riktigt veta vart det skulle leda mig; Men idag kan jag se, att det låg nära till hands, eftersom vi nyss hade flyttat ut på landet och lämnat många kontakter och engagemang bakom oss.
Jag tänkte nog redan första bloggdagen, att jag ville berätta om lite av varje för mig själv - och för nära och kära.
Ibland har jag sagt:
- Nu finns det nog ingenting mer att berätta.
Men hjärnan är fantastiskt konstruerad;
Helt plötsligt kan det dyka upp minnesfragment, som får betydelse för dagen, som inne är. Det kan liknas vid ett spännande pussel man lägger - för varje bit man tar fram och synar, så ser man sammanhangen med de andra pusselbitarna bättre - och fram växer måhända en bild och förståelse för människor och händelser, som man mött bakåt i tiden.
Genom mitt bloggande har jag fått kontakt med släktingar, som jag inte hade förut. Väldigt roligt! Jag har fått återknyta kontakten med gamla vänner och fått nya bekantskaper.
Nog kan vi vara glada över den tid vi lever i med alla möjligheter - oavsett var vi bor och hur långt det än är till släkt och vänner - så kan vi nå varandra ganska enkelt.
I morse fick jag en hälsning på nätet från barnbarnet Rut, 5 år, via mor Theresia:
- Martin ställde Ruts sparkcykel på ett bra sätt så att det bara var för Rut att ta den på väg till förskolan. När Rut såg det sa hon: "Oh, yeah! Pappa är bäst! Du får behålla jobbet!"
Jag lyste upp och det kändes, som om jag kanske kan behålla "jobbet" med bloggandet ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar