En tupp

När jag var liten och jag var hos min farmor och farfar i Eneboga med min familj, var det för det mesta härliga, bekymmerslösa dagar.
Solen sken över gården och de vuxna höll på med sitt. Vatten skulle hämtas i brunnen, ved skulle hämtas i vedboden, potatisen skulle plockas upp, maten skulle förberedas ...
Jag hade inga leksaker eller så, men njöt ändå av att bara vara. Någon gång hälsade jag på grannens flicka Gudrun, som bodde alldeles nedanför backen.

En dag gick jag nedför denna backe, men stannade tvärt. Där kom grannens vita tupp farande emot mig. Den flög upp på min axel och flaxade med de stora vingarna och jag började skrika för full hals. På något sätt blev jag fri, utan några skråmor.

Alla aktiviteter i omgivningen upphörde genast. Min mor och min farmor kom springande. De var väldigt uppskärrade, mer än jag, tror jag. Vad de sedan sa och gjorde minns jag inte men;

Det dröjde inte länge förrän grannens vita tupp fick avsluta sina dagar.

Bild: Björnbär i Sölvesborg fotat 1969.

En annan tupp hörde jag berättas om i Sölvesborg för några dagar sedan. Åkes kusin Per berättade (från sin far Owe) om Åkes morfar Rudolf ungefär så här ...

Det fanns förr i världen en "Grusagrav" mellan järnvägen och Sveavägen 12, där Rudolf och Olga bodde med de barn, som fortfarande bodde hemma, antagligen i början av 1940-talet.

En dag passerade Rudolf denna "Grusagrav" och blev varse att några zigenare, som man sa, hade slagit läger där och att de såg ut att fara väldigt illa.

När Rudolf kom hem, berättade han för Olga, vad han sett.

- Får jag nacka tuppen, så de har något att äta?
- Jaa, gör det, sa hon.