Idag hittade jag en liten sjömansklädd pojke på ett av fotona, fotograferad i Flen. Det var min far Bertil, som barn. Jag blev så varm om hjärtat, när jag tittade på honom. Jag vet att han hade vackert rött hår med tendens till att locka sig, men det kan man naturligtvis inte se på det gamla fotot.
Där står han så allvarlig och fin, tänker jag. Min farmor Lydia hade säkert ordnat med allt inför fotograferingen av lillpojken. Jag synar bilden länge och försöker minnas det jag hört från hans barndom.
Min fars familj bodde på landsbygden i Eneboga, i backen ovanför stationshuset. Det var en fin plats. Huset de hade kallades för Hemmet.
Någon gång hälsade han på hos mormor Klara, Albertina Stål. Hon var en viktig person i hans liv. När han var hos henne sjöng han och "predikade" och låtsasspelade på en bordskant. Även om han aldrig var riktigt tonsäker, så var han alltid frimodig och glad, när han sjöng.
När han blev stor nog, promenerade han iväg till folk i byn, som han gillade. De lärde min far mycket om livet, kan jag tro, och han tycktes njuta av dessa vänner. När han blev lite äldre var han lite försäljare, gick runt i stugorna och tog upp beställningar på varor i Åhlén & Holms katalog. Det trivdes han med!
Hans far, Axel, var en ganska tystlåten man, men han hade en varm, brun blick tyckte jag. Ofta led han av värk i sin ena höft. Han hade blivit stångad av en tjur, när han var i 30-årsåldern, men var tvungen att arbeta ändå. Han fick lida av den skadan hela livet!
Min far var nog egentligen inte ensam som barn, men lekkamrater utanför skolan var det inte många och hans 10 år äldre bror Justus flyttade hemifrån tidigt. Han hade de vuxna vännerna och det var nog i alla möten med dem, som han fick sin djupa klokskap och känsla för andra människors väl och ve.
Nog blev han lite lillgammal min käre far.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar