Som att åka till Amerika

Åke och jag har varit ute och sett oss omkring med bilen. Det är så naturligt för oss, att man kan ta sig fram lite varstans, tänker jag, men inte för mina släktingar som levde längre tillbaks ...

När min mormor och morfar flyttade från Småland till Södermanland med sina små barn, var det nästan som att flytta till Amerika. Banden med släkten bröts så gott som totalt! Min mor Rut, hennes små systrar Alva och Vera som föddes i Södermanland fick aldrig träffa sina släktingar i Småland, som små.

Det dröjde tills de var nästan vuxna innan farbror Bengt dök upp hos dem.
Bengt var en äldre bror till min morfar Hjalmar. Han var inte bunden vid ett jordbruk och hade därför lite lättare för att hälsa på. Han var dessutom reseevangelist i Alliansmissionen och var van vid att resa och ta sig fram.

Längre fram började släkten kunna ta kontakt med varandra, men då var de flesta äldre redan döda.

När jag var sex år var jag med min mor och moster Alva och hälsade på min morfars yngste bror Georg och Hanna i Duveled - släktgården - för första gången.

Den gången fick vi även träffa morfars bror Bengt och Tora. Det var i deras sal som jag njöt av att spela och trampa på orgeln, fast jag inte visste hur man gjorde. Och det var på deras stora grusplan, som jag lärde mig att cykla.

År 1966 var det sista gången, mina föräldrar, min bror och jag, fick träffa min morfars yngste bror Georg. Han berättade så stilla och eftertänksamt, ungefär så här, om sin uppväxt på gården;

Duveled var en rätt välbärgad och stor gård, efter dåtidens mått. Det fanns inte så många gårdar i trakterna omkring. Den som låg närmast tillhörde David och Kristin. (Min mormor Huldas föräldrar således).

Davids gård, var inte stor, men de redde sig bra ändå, för David var en skicklig kolare och efterhand skaffade han sig mer och mer skog.

Sju gårdar (ca) låg längre bort. De hade det ofta svårt där borta. En av familjerna hade det extra besvärligt, pga makens förkärlek till spriten. När frun kom för att be om hjälp, hade hon med sig en bulle till lille Georg, men den var så torr, att den inte gick att blöta upp. Men Georg tackade artigt ändå!

Det var vanligt att luffare gick omkring på landsbygden. Ofta kom de och bad om mat och tak över huvudet och då och då satt det någon av dem vid matbordet i Duveled, men även hos David och Kristin på Kullen.

När Georg berättat färdigt gick min bror och jag bort till mormors barndomshem Kullen och tittade. Man kunde fortfarande se husgrunden och rester av smedjan. I gräset växte dubbla små, rosa vildrosor i mängd.
Jag har aldrig sett något liknande!