Det var så här;
Jag tog en kort promenad i kvällssolen och passerade under de stora, mäktiga lindarna, som står utanför kyrkan i en lång rad. De är väldigt många!
Jag har alltid tyckt att lindar är särskilt romantiska, med sina hjärtformade blad och igår var träden dessutom fulla av de ljuvligaste lindblommor i gulgrönt - och hela lufthavet ljöd av en säregen, stark vibrerande ton. Det lät som då vår kör sjunger "bordun". Det var en oförändrad, låg ton, som ljöd starkt och mäktigt - och det var ingen motor, som jag först trodde, utan hundratals humlor och bin som sjöng.
- Något vackrare kan man knappast få höra, tänkte jag.
I natt vid tretiden vaknade jag till och undrade vad det var, som susade runt i sovrummet. Det var något, som flög omkring i cirklar ovanför mig och sedan försvann bakom rullgardinen.
- Är det en fågel, som förirrat sig in i huset, eller en fladdermus?
Jag hoppade upp ur sängen och försökte öppna upp myggnätet, utan att kunna konstatera vad det var, egentligen. Åke vaknade och sa yrvaket:
- Vad håller du på med?
- Upp med rullgardinen, upp med myggfönstret, upp med fönstret! svarade jag. Vi har en fladdermus här inne.
Åke hämtade trädgårdshandskarna och en ficklampa, vi stängde dörren till hallen, och sedan gömde jag mig under täcket medan Åke jagade runt; Men fladdermusen envisades med att flyga runt, runt i rummet!
- Undrar om han flugit ut nu? Den kanske har gömt sig under sängen?
Nej, den var inte under sängen, men den satt på golvet en stund, senare bakom sängbordet. Åke tog fladdermusen försiktigt med sina handskbeklädda händer och lyfte slutligen ut den i friheten.
- Du är en riktig hjälte! sa jag.
Efter en lång, lång stund kunde vi äntligen försöka sova igen och Åke skrattade och sa:
- Nu fick du väl ett blogginlägg till i morgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar