tisdag 5 februari 2013

Dialekt

Ute snöar det och jag känner för att vara inne och kura en stund och ringa några telefonsamtal ...

När min svärmor ringde till syskonen i Blekinge kom blekingemålet tillbaka igen, trots att hon pratade "rikssvenska" annars. Det var så roligt att höra!
 
När jag var barn talade jag en utpräglad göteborgska, trots att mor och far inte gjorde det. Jag sa "pöck", när jag var två år. Det tog ett tag innan jag sa pöjk och till sist pojke. Göteborgskan ligger mig varmt om hjärtat än i denna dag, men jag talar på ett helt annat sätt nu.

                                    Bild: Jag 2 ½ år.

1978, var Åke och jag med familjen i Sölvesborg på släktträff. Daniel (nästan 5 år), tog mig i armen och sa lite halvhögt:

- Mamma! Finns det vita människor, som talar ett annat språk?
- Va ä de han sajer? undrade Åkes moster Rut på sitt härliga blekingemål.

Jag repeterade frågan för henne och hon sa:
- De va väl "skauningarna", som var här, som han menar. För det var väl inte viii ... ?

Åh, vad vi skrattade och kände igen oss i varandra!

Bild: Åkes moster Karin sitter längst ner till vänster och moster Rut till höger om mormor Olga och morfar Rudolf. I bakre raden fr vänster: Pelle, Allan, Nisse, mor Marta, Lennart, Hasse, Göran och Owe.


År 1999 - 2001 var jag bokare på försäkringsbolaget Holmia - Trygg Hansa, på kvällstid, i Lindesberg. Jag ringde till kunder i hela Sverige. Det var trevligt, men dialekterna kunde ställa till det.

En gång ringde jag till en dam i Malmö, som på sin utpräglade skånska sa ungefär så här:

- Naj, vi tittar på maunen. Ring sen!

Jag ringde efter tio minuter igen.

- Naj, vi tittar på maunen. Är du dom eller?

Då gick det äntligen upp ett ljus för mig. Det var solförmörkelse och det var månen de tittade på. Jag hann avsluta samtalet hövligt, innan jag brast ut i ett befriande skratt.

Dialekterna är verkligen en krydda i tillvaron ...



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar