En gång (1964) i Valentin-firandets begynnelse i Sverige, arbetade jag på Sallys i Ludvika, som dekoratör. Det året, var det inte många som uppmärksammade Alla Hjärtans Dag, men jag skyltade antagligen upp något romantiskt i skyltfönstren med pappduvor och brudklänningar, eller så.
Det var några år på 60-talet då brudklänningarna skulle vara som drömmar, med fina underkjolar; Samtidigt som de flesta brudar önskade att kjolarna skulle vara riktigt korta.
En dag kom en blivande brud in och önskade välja ut en brudklänning åt sig - och tillbehör, som vita handskar, slöja - och jag fick rycka in. Jag försökte att hjälpa henne att hitta en lämplig modell, som skulle kunna passa henne. Det var inte så lätt, hon var kort i växten och klänningarna var alldeles för långa för henne.
Jag satte mig på huk och markerade med nålar, i den längd som kunden önskade sig. I bakhuvudet kändes det helt uppåt väggarna och jag ökade därför på med 10 cm på längden, innan jag lämnade klänningen till ändringssömmerskan. Hon tog hand om den och skulle se till, att få klänningen klar före bröllopsdagen.
När hon var klar hängdes klänningen upp på en galge, så att alla kunde se den. Mina arbetskamrater, som passerade skakade på huvudet och sa:
- Så kort den ser ut! Har du mätt fel, Lilian?
Jag tänkte, att jag hade lagt på 10 cm på längden, så det borde inte se så galet ut, som det gjorde. Den var verkligen kort och vidden på kjolen så oproportionerligt vid i förhållande till kjolens längd. Det stämde inte!
Så kom lördagen då den söta flickan, kom in för att hämta sin klänning. Hon provade den och såg nöjd och glad ut. Jag och alla övriga i affären kunde pusta ut.
Jag såg antagligen översvallande lycklig ut ...
PS. Nu skall jag måla en dörr i Valentin-blått!
Skulle vara roligt att se vilken nyans det är på valentin-blått
SvaraRaderaDu skall få se någon dag! =)
SvaraRadera