Vaksamhetens lov

Igår stod mina plantor och väntade på mera jord, vatten och lite omtanke ...

Idag var det passande väder att sitta på bänken utanför huset och göra något åt saken.

Men först gick jag ner till stranden och fick se att skrakhonan med ungar, som jag skrämde iväg för en vecka sedan, åter passerade förbi vår vik.

Samtidigt blev det fart på fiskmåshonan som skrek:

- Nu kommer hon! Nu kommer hon!

Ni behöver väl inte bli rädda, tänkte jag, det är ju bara jag. Då upptäckte jag årets första fiskmåsunge i gräset.

En liten stund senare var de tre stycken, som promenerade runt i gräset och fiskmåsen ropade:

- Akta er! Akta er!

Jag skyndade upp till huset igen, för att ge fåglarna lite ro - och för att komma igång med mitt beting.

Medan jag satt där och fyllde på jord i krukorna tänkte jag osökt på upplevelserna på Island 1987.

                                      Bild: Skogafoss. 60 meter hög.

Vi hade vår Toyotabuss på den tiden och åkte runt hela ön med den.

En dag stannade vi till vid Skogafoss, ett fantastiskt, vackert vattenfall.

Vi hann inte långt förrän vi upptäckte att våra pojkar sprungit iväg. Långt därborta såg vi dem, raskt klättrande uppför bergsidan.

Så maktlös jag kände mig! Jag kunde varken ropa eller flaxa med några vingar, men en fågel önskade jag att jag varit, just då.

                                      Bild: Gejsern Strokkur.                 

Våra pojkar kom ner igen efter en stund och de undrade nog över min oro.

Vi åkte vidare till de varma källorna - och vi gick inte för nära Strokkur ...