- Ja, det skall vi göra någon gång, brukade Åke och jag säga till våra barn då vi passerade Fagersta på 1980 - 90-talet och var på väg till eller ifrån farmor Marta och farfar Rune i Horndal.
Nu är våra barn vuxna och vi stannade aldrig till vid vattenrutschkanan i Fagersta ...
Tänk så vanligt det är att man säger:
- Det skall vi göra någon gång.
Och jag tänker på vännen Karin i Eskilstuna, som alltid var en sann glädjekälla, som kunde säga:
- Vi får träffas i Arboga och besöka ett trevligt kondis, så vi får prata och umgås du och jag.
- Ja, det får vi göra, sa jag. Det bli ungefär halvvägs från Lindesberg.
Åren gick och inte kom Karin och jag till Arboga någon gång, fast vi hade väldigt trevligt med våra fantasier om kondisbesöket.
Med tanke på att det ofta blir så där - att någon gång inte blir av - kan man ändå vara glad över att man haft telefonkontakt eller så.
För något år sedan blev Karin drabbad av både sorg och sjukdom. Jag ringde till henne och sa:
- Hur mår min lilla sånglärka?
- Åh! det är inte mycket med min sång nuförtiden.
- Hur är det med dig min kära koltrast? sa hon sedan till mig.
- Jo, det är ganska bra. Jag skall sjunga med kören om en stund.
Och mitt i alltihopa så kunde vi skratta och nästan känna oss som sångfåglar båda två.
Det finns mycket gott att säga om Karin, men nu har hon avslutat sina dagar - och jag är tacksam över att jag fick ha henne som vän i många år.
- Du kan väl komma hit! sa hon för ett par veckor sedan i telefonen.
- Det är klart att jag kommer! Jag flaxar iväg till dig! Du vet, att det är inte så svårt för mig ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar