Att romantisera

Du romantiserar allt historien en del, sa min bror en dag i telefonen.

- Ja med en sådan mor, som vi hade så, är det väl inte så konstigt, svarade jag.

Förresten så är jag glad för det, att man kan ta vara på det som är lite romantiskt, som mor Rut gjorde på sin tid, tänker jag nu ...

                                            Bild: En duk som mor broderat.

- Visst är det fantastiskt, sa mor, att kvinnorna broderar och gör fint i hemmen - männen får hålla god min. Tur att pappa Bertil aldrig har opponerat sig, vad jag minns.

                      Bild: Ett drömhem, som mor ritat.

Mor Rut brukade sitta och rita med barnbarnen och berätta om hur det såg ut på gården där hon bodde som barn. Det fanns hur många roliga historier som helst om djuren, skördarna och syskonen och föräldrarna.

Våra barn gillade att höra om hur det var då mormor skulle hämta vatten på vintern, och hur hon halkade och spillde ut alltihopa. Inte bara en gång utan flera gånger!

- Du borde skriva ner allt du varit med om som barn, sa jag till mor. Du berättar som en riktig Astrid Lindgren.

                      Bild: Johanna, Theresia och mor Rut. Ekvik 1992.

Jag vet inte hur många gånger vi passerade Malmköping genom åren, men mor sa alltid:

- Där borta ligger Ekvik!

Gården låg ganska långt bort, så det blev aldrig av att vi stannade och promenera dit;

Men jag sa en dag:

- Nej, nu får vi ta och promenera dit.

Så blev det! Tack vare det, så fick vi se gården Ekvik på nära håll - och få ett och annat förklarat för oss.

                      Bild: Mor och far med gården Ekvik i horisonten.

Därefter åkte vi till Eneboga, där far Bertil bott som barn - och där jag och min bror fick så många fina minnen, som barn.

                      Bild: Eneboga.

Ja, visst romantiserar jag, men mor Rut var expert på det ...