Barnomsorg

Det går framåt! Häromdagen passerade jag daghemsbygget i Horndal, som ligger i backen bakom brandstationen. Just då var det full aktivitet på den blivande lekplatsen ...

                      Bild: Horndals nybygge.

Annat var det då jag växte upp, tänkte jag.

På den stora gården i Göteborg hittade vi på det mesta själva. Lugna gatan var det för det mesta. Vi stod på händer, hoppade rep, hoppade hage, kastade boll, spelade brännboll, lekte affär ...

De flesta mödrar var hemma och mångas ögon följde oss - och vi kände oss säkert trygga och fria.

Nå! inte alltid. Det fanns alltid någon vuxen, som irriterade sig på oss;

Som den där mannen, boende i närmsta höghus, som jagade bort oss från ledstängerna och trappen upp till "sitt" hus.

Numera kan jag förstå honom bättre.  Vi var många barn som skrek och stojade - och vi var nog inte så bra på att lyssna på förmaningar.

                     Bild: Vi bodde en tid på Björnbärsstigen i Kungsängen. Ett riktigt "dagis". 

Som vuxna ville Åke och jag ta hand om våra barn själva. Det fanns visserligen dagmammor och daghem, men för oss passade det inte in med våra drömmar och vår situation.

Jag arbetade, på 1970-talet, som timanställd på Karolinska sjukhuset på helgerna. Åke var hemma med barnen, samtidigt som han försökte att hinna med sina studier.

                                      Bild: Kristna, Daniel, Tobias med Pia-Lotta. Grödinge, 1979.

Ibland åkte jag med barnen till mina föräldrar i Grödinge. De tog gärna hand om barnbarnen, men Kristina tittade på mig och suckade djupt och utbrast:

- Varför skall morsor jobba? Det borde inte få finnas morsjobb!

Ett inlägg i jämlikhetsdebatten, kan man säga. Redan då!

                                      Bild:  I Horndal, 1979. 

Vi var hos barnens farmor och farfar i Horndal ibland. På bilden ovan har katten Lotta just fått små ungar.

                      Bild: Tobias, farmor Marta, Daniel och Kristina.

Åke blev till sist färdig med sina studier och i början på år 1982 flyttade vi till Lindesberg.

Johanna hade kommit in i bilden 1980 - och efter några år fick vi lilla Theresia.

                     Bild: Johanna och kompisen Stina stickar. 1990.

Vilket pusslande det var att få allt att gå ihop.

Så bra att mor och far, som pensionärer, kom flyttandes till Lindesberg och ofta kunde ställa upp som "dagmormor" och "dagmorfar" då jag började vikariera på skolorna.

Vilken förmån för våra barn att få lära känna sina morföräldrar på riktigt.

Mor Rut ritade gärna och berättade om hur det var på jordbruket, där hon växte upp. Och barnbarnen lyssnade med stort intresse. Särskilt Theresia och Johanna, som var små då.

                      Bild: Theresia. 1990.

En dag sa Theresia:

- Jag tycker det är synd om mormor. När hon var liten och jobbade fick hon ingen belöning.

Och jag höll säkert med om det.

Tiderna förändras ...