Påskträdet

För en stund sedan städade jag i en låda och hittade av en händelse berättelsen om påskträdet, som mor Rut skrev en gång i tiden.

Nu delar jag med mig till er, eftersom det är påsk ...

                      Bild: Mor och far i Israel. 1973.

En gång för längesedan växte det ett alldeles särskilt träd i det heliga landet. Trädet växte inte långt från moderträdet, utan stod helt nära sin moders rot. Det betydde att när solen var som hetast fick det lilla trädet fin svalka från moderns yviga lövkrona.

Med tiden växte trädet och snart hade det kommit en god bit över marken, men ej tillräckligt för att kunna blicka ut över kullen i närheten. Ofta frågade det lilla trädet sin moder om vad som fanns på andra sidan kullen. Det var nog något särskilt, som dolde sig därborta.

- Tänk, när den dagen kommer, då jag blir lika stor som mor och kanske lika hög som mina syskonträd, suckade det lilla trädet. Jag riktigt längtar efter den dagen.

Modern som var hög och rank böjde sig ner och sa tröstande:

- Kära lilla barn du hinner nog bli vuxen.

Sedan fortsatte hon nästan ljudlöst:

- Ibland blir jag så sorgsen. Fastän varken regn eller dagg har fallit kan jag ändå se stora regndroppar rulla nerför ditt bladverk. så helt plötsligt badar din krona som i guld.

- Det kan jag ej förstå. Vad är det som händer med mitt bladverk?

Lunden med alla träd var så inbjudande, grön och vacker. Eftersom det fanns en vandringsstig i närheten, som många färdades på stannade de resande ofta upp ett tag och vilade sig från solens hetta.

Ofta fördes det både långa och märkliga samtal, där i trädens skugga. Ibland talade man om en man som hette Jesus. Man sa att han botade och välsignade människorna.

Tiden gick.

En solig, het dag kom några män gående fram på stigen. Moderträdet undrade tillsammans med de övriga, vilka det kunde vara som snart skulle passera förbi.

- Kan det möjligen vara Jesus, med sina tolv lärljungar? Tänk om de stannar till en lite stund här hos oss.

Så hör de någon säga:

- Här vilar vi oss en stund.

En av männen satte sig ned vid det mindre trädets fot och lutade sitt huvud mot stammen. Han torkade sin varma panna.

Mannens blick sökte sig långt bort och det lät som om han talade med sin Himmelske Fader.

- Detta känns så märkligt, mumlade trädet. Det måste vara Jesus själv, som är här. Jag vill så gärna låta en liten vindbris svepa över dessa vandringsmän.

Det hände sig sedan åter en andra gång att Jesus kom vägen förbi. Denna gång var det många människor runt omkring honom.

Jesus satte sig ner och med varlig hand visade han den lilla liljan, som ej behövde arbeta och han visade dem fåglarna, som Herren hade omsorg om.

En gråmulen dag kom några män över kullen. De stannade framför de vackra träden och med bistra miner sökte de över trädets stammar med blicken. Så med ens hade de bestämt sig. Med raska tag hade de fällt trädet.

 - Kära barn, ropade moderträdet. Vi kanske möts någonstans! Kanske du skall snidas till en fin möbel, som skall pryda någon furstes palats.

- Du kanske blir skålar eller vackra fat, ropade syskonen.

Men trädet hörde knappt deras rop till farväl. Det hade mer än nog med sina egna tankar.

Långt iväg över kullarna fraktades det och sedan blev det liggande, nästan bortglömt, tycktes det.

- Vad är egentligen meningen?

En dag började några män arbeta med trädet, och efter ännu en tid så hade man skapat något, som liknade ett kors.

- Vad betyder detta, undrade trädet, som inte genast ville förstå den obehagliga sanningen.

Så kom han för tredje gången, denne Jesus.

- Det var ju han, som satt en gång under min lövrika krona och denne man som jag svalkade med en vindfläkt. Nej, min käre Herre inte vill jag, att vi skall följas åt så här. Du har ju aldrig gjort någon synd. Inte vill väl jag tynga dig och medverka till något ont. Förlåt mig! Jag kan ingenting göra, men jag måste följa dig.

Jesus nalkades Golgata. Folk trängdes runt omkring.

Därute fanns redan två män, som skulle korsfästas.

- Nu känner jag igen en del av dem, som står på avstånd och tittar. Där är dina lärljungar, din moder kär och syskonen. O, vilken smärta, där är de som du lade helande händer på och de som du välsignade.

Mörkret föll. En av rövarna ropade:

- Tänk på mig när du kommer i ditt rike.

- Idag ska du vara med mig i paradiset.

Då mindes trädet att profeten sagt, att en gång på Herrens dag skall träden klappa i händerna.

Trädets korsstam viskade:

- Får jag och mina fränder, liljorna på marken, fåglarna under himlen en gång vara med och pryda paradiset?

Jesu ögon utstrålade en himmelsk kärlek till svar.