Ett förträffligt jobb

Idag klipper Åke gräset återigen - och jag skall väl snart gå ut och se vad jag kan hitta på, samtidigt som jag tänker:

                     Bild: I Blekinge hos Per och Eva, sensommaren 1983.

- Ibland gör man något litet, men minnena kan bli av särskilt värde ...

Jag började på Alnängsskolan i Örebro hösten 1983 - 1984. Det var en undersköterskeutbilning, som jag kände mig glad över att kunna vara med på.

Vi var ganska nyinflyttade i Lindesberg och lyckligtvis kunde mina föräldrar, som precis flyttat dit som pensionärer, ställa upp för våra barn.

Jag kunde ana, att det skulle bli en stor utmaning för mig att klara av utbildningen, resor och allt, eftersom jag samtidigt väntade Theresia.

                     Bild: Johanna och Pia-Lotta. 1984.

Den första praktikperioden var jag på en medicinavdelning. Det var en lärorik tid;
Men, personalen var jäktad och jag var nog mest i vägen, kunde jag känna.

På ett rum låg en äldre dam, som ofta var orolig. Jag tog emellanåt min tillflykt till henne, då det var kafferast. Jag ville nämligen inte ha något kaffe på den tiden.

En eftermiddag, som jag kan återkomma till i tankarna, försökte jag att lugna den äldre kvinnan. Jag satte mig försiktigt på sängkanten, tog hennes hand i min och frågade hur hon hade det.

Hon sa:

- Du förstår, jag är alldeles ensam. Min make är borta sedan länge - och barnen har flyttat iväg.

Hon suckade och fortsatte:

- Och sedan har jag inga föräldrar kvar heller.

- Åh, så tråkigt, sa jag.

Därefter blev det väl inte inte mycket sagt, men hon kröp ihop och slumrade till en god stund i lugn och ro.

Jag kände mig mer än tillfreds med det;

                      Bild: Avslutningsdagen på Alnängsskolan. 1984.

                      Bild: Theresia. sommaren 1984.

Och idag undrar jag vad mina engagerade lärare och unga, rara klasskamrater arbetar med idag - jag har väl aldrig haft så trevliga studiekamrater någon gång.

De gör säkert ett förträffligt jobb någonstans kan jag ana ...