Det gamla äppelträdets knoppar började slå ut -
liksom azalean och rhododenronbusken nedanför garagebacken, men dagen efteråt kom regnet och kylan.
Igår var vi på utflykt till Solarvet. Vi besökte den välkände konstnären Lennart Sand och hans fru Marianne.
Hur skall man beskriva ett sådant besök på bästa sätt?
Det fanns väldigt många, utsökta konstverk med djur, fåglar och natur att titta på - och så mycket intressant att lyssna till.
Vi fick snart bekräftat, att Lennart Sand är en genuin naturälskare och en s.k självlärd konstnär, som gått egna vägar i sitt konstnärskap.
- Vem är hans like nuförtiden? tänkte jag.
Jag berättade lite kort, för Lennart Sand om en episod från 1960-talet.
- Jag tänkte att jag skulle söka in på Konstfack i Stockholm.
En speciell ansökningsdag tog jag med mig en bunt teckningar, för att visa upp på skolan - och jag ställde mig längst bak i kön, som ringlade sig fram.
Där stod de "riktiga" konstnärerna, med stora tavlor, stora ramar, stora väskor. Jag backade snart ur. Det där var ingenting för mig, insåg jag.
- De största tavlorna är inte alltid de märkvärdigaste, log Lennart Sand.
Det kändes mer än högtidligt att få bekanta sig med Lennart och Marianne Sand.
Kanske vi får återkomma någon gång till kaffebordet och den stora ateljén - och till de vackra höjderna bortom Falun ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar