I midsommarhelgen träffades större delen av vår familj hos oss. Det blev både spring och skratt, framför allt för de två minsta barnen.
Knut och Sofia insåg snart, att de var jämnstora och hade väldigt mycket gemensamt.
De sprang fram och tillbaka på altanen (på bilden ovan) och kvittrade i riktigt höga tonarter.
- Hi, hii ...
Som väl var fanns det alltid någon, som övervakade de små; Som till exempel då Knut kärvänligt puffade till Sofia, som strax började gråta.
Storasyster Rut, sa då uppfordrande till lillebror Knut:
- Nu får du säga förlåt.
Knut svarade med att klappa Sofia mjukt på kinden; Och lugnet och glädjen återvände.
Igår dammsög jag golven på den inglasade altanen och kände sådan glädje över den stora altanen, som passar så bra till både lek- och matrum - i nästan alla väder;
Men nu inser jag att det är dags att gå ut i trädgården innan regnet kommer ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar