Förlåtelse

En kväll satt några av barnbarnen och tittade på den tecknade filmen Trassel, när Nils (6 år) vände sig om till mig och viskade:

- Ett tips mormor, han dör inte på riktigt!

När jag arbetade på Sankt Görans sjukhus 1964 och en bit framåt, som sjukvårdsbiträde, vakade jag var åttonde vecka. Det var en riktig utmaning!  Med jämna mellanrum kom nattsköterskan, som hade ansvar för flera avdelningar, och gick runt till salarna tillsammans med mig.

En "vakvecka" hade vi flera svårt sjuka, som behövde tillsyn mest hela tiden. Jag försökte att ta tid med dem, så bra som jag bara kunde. Jag ordnade med kuddarna och försökte trösta ...

En man låg mest i dvala, men en natt vaknade han till och frågade mig:

- Tror du, att det kan finnas förlåtelse för mig? Jag har varit så hård i mitt liv mot min fru!

- Ja, jag tror att det finns förlåtelse. svarade jag.

Jag har aldrig glömt dilemmat, som jag hamnade i den gången. Det var så strikt allting på den tiden och man kunde absolut inte säga vad som helst - och de anhöriga hölls på avstånd.

Då, mitt i natten, ringde telefonen och jag svarade snabbt. Det var frun till den svårt sjuke mannen, som inte kunde sova pga oro. Jag sa till henne, fast jag inte visste om jag fick säga det:

- Kom hit!

Jag kände att det var rätt, men samtidigt kände jag mig orolig för vad nattsköterskan skulle säga om min självsvåldighet. När hon till sist dök upp förklarade jag hela situationen för henne. Hon nickade och log. Tack och lov!

På det sättet fick det gamla paret träffas och tala ut.

Det blev ett oförglömligt minne för mig ...