Mormor

Jag upptäckte häromdagen att de fina lakanen, som jag och Åke fick i lysningspresent år 1969 borde tvättas. De har gulnat i linneskåpet! Jag skall tvätta dem och hänga ut dem i solen till våren och använda dem ...

Mormor Hulda var sällan ute och reste, eftersom hon och morfar hade ett jordbruk att sköta om; Men hon åkte till Småland några gånger, för att hälsa på sin familj.

- Det var som om solen gått ner, brukade min mor Rut säga, innan hon kom hem igen.

                       Bild: Morfar Hjalmar och Mormor Hulda 1906.

Mormor var i 80-årsåldern, 1960-talet, när hon började resa lite oftare. Mor hade tagit körkort och kunde hämta henne i Flen, där mormor bott sedan hon blev ensam.

Min familj bodde i Grödinge och mor och far arbetade i veckorna, men på julen och sommaren var mormor Hulda ofta hos oss. På det sättet fick min bror och jag lära känna mormor lite bättre än vi dittills gjort.

Jag minns hur liten och nätt vår mormor var. På kvällarna satt hon på sängkanten och löste upp sin hårkorg och långa hårfläta, innan hon som ett litet barn lade sig för att sova, med det krusiga änglahåret utspritt på kudden.

Mormor spred även visdomsord omkring sig. Hon kunde vara tyst länge, men så kom det någon klok kommentar:

- Man skall aldrig klaga över pengar, desto fattigare blir man.

- Man skall aldrig flytta från höken. Han sitter på flyttlasset.

På dagarna kopplade mormor av med att virka lakansspetsar. Utan glasögon! Det blev tjocka rullar med spetsar. Jag undrade, hur hon lyckades med konstverket.

På lysningsdagen, blev jag så glad och rörd, när paketet öppnades och jag fick se de fina lakanen. Jag kände genast igen spetsarna!

Mormor var inte med, men hon hade lämnat sina virkade spetsar till mor. Mor hade sytt överlakan och örngott, som hon sytt fast spetsarna på. Hon hade även broderat vita monogram.

Jag har försökt att vara försiktig med lysningspresenten genom åren ...