onsdag 2 januari 2013

Måttbandet

Igår fick jag ett fint födelsedagskort från min barndomskamrat Maud. Jag blev så glad! Det är dags att fylla år igen ...

Dagarna innan jag fyllde 6 år sydde min mor på ett nattlinne, som Gudrun(!) skulle få. Tyget var i mjuk flanell och ljust gult med röda, små rosor på. Jag tyckte det var så vackert.

På födelsedagen fick jag nattlinnet i ett paket. Det var väl det jag misstänkt, att nattlinnet var till mig. Jag tackade och sa sedan till min mor:

- Har jag växt nu? Jag var ju 5 år igår och är 6 år idag.

Mor försökte förklara hur det hängde ihop, men jag bad henne att mäta mig med måttbandet.


Med åren växte jag till mig och jag var alltid bland de längsta i min ålder. Det bekymrade mig ibland. Så dumt egentligen!

Som tur var fanns det andra, som var lite klokare och kunde berömma mig på olika sätt. En del tyckte att jag hade "mannekänglängd".

Min mor klappade mig på kinden och sa:
- Jag var också lång, som barn. Man växer i sig till sist!


En period, när våra barn gick i skolan, arbetade jag som vik. lärare i Lindesberg. Jag fick bl a ta hand om asylsökande barn tillsammans med en lärare, som jag tyckte mycket om. Hon påpekade, att hon inte nådde upp till hyllorna högst upp, där jag brukade lägga böcker och annat som jag var rädd om.

Med glimten i ögat, sa hon:

- Tänk på mig! Jag har gått med en pall under armen, hela livet! Det du!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar